Möte med en psykopat: Ann Charlottes liv slogs i spillror

”Han är en riktig psykopat”, kan vi vräka ur oss om någon vars beteende vi ogillar. Men ordet bör användas med försiktighet. Personerna med psykopatiska drag är inte många, men de som finns kan vara mycket farliga.

När jag googlar på ordet psykopat får jag nästan 800 000 träffar – ska man tro internet vimlar det alltså av dem. Och frågorna sedan: ”Är min man psykopat? Hur vet jag om min date, min chef, min vän är det?” Experter, både självutnämnda och etablerade, berättar om karaktärsdrag som känslokyla och empatilöshet. En välkänd psykiatriker säger i tv att ”de är toxiska personer, rovdjur som parasiterar på sin omgivning”.

Vår samtid skräms och lockas av psykopaten lika mycket som det sena 1800-talets läsare gjorde av Bram Stokers berättelse om greve Dracula.

Vi fruktar och fascineras – så även jag.

När jag efter inte alltför mycket letande på nätet emellertid hittar radioinslaget Din hund kan vara psykopatbestämmer jag mig för att gränsen är nådd. Dags att söka upp Karolina Sörman, forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet och enhetschef vid Centrum för psykiatriforskning. Hon har doktorerat i ämnet och har även skrivit en bok tillsammans med en av Sveriges mest meriterade på området, överläkare och professor Marianne Kristiansson.

– Visst kan jag försöka svara på dina frågor, säger Karolina Sörman när jag ber om en intervju.

Jag vet dock redan innan vi ses vad hon kommer att säga:

Personer som uppfyller kriterier för psykopati är långt ifrån så många som antalet träffar på internet tycks antyda, men de som finns kan vara mycket farliga och kosta samhället enorma summor. Psykopati är ingen diagnos, utan något som bedöms inom kriminalvården och rättspsykiatrin som del av större riskutredningar. Psykopati är ett vuxenbegrepp. Alla med psykopatiska drag blir inte kriminella och långtifrån alla personer med kriminellt beteende är psykopater. Ute i samhället kan man tänka sig att det finns personer med psykopatiska drag i olika variationer och grad. Forskning på dömda och intagna män inom kriminalvården har dominerat, framöver koncentrerar forskarvärlden sig på beteendestörningar som exempelvis känslokyla hos barn och unga för att kunna sätta in tidiga insatser. Karolina Sörman kommer också att förklara varför det är så viktigt att den akademiska världen ger sig in i debatten.

– Psykopati har blivit ett kladdigt begrepp, en etikett som man klistrar på alla möjliga beteenden.

Varför intresserar ämnet oss så mycket, tror du? Alla dessa filmer, böcker och artiklar?
– För att den vi kallar psykopat representerar något ondskefullt som vi vill betrakta med lupp men ändå på tryggt avstånd. Ordet har till och med ibland fått representera något sexigt, vilket är väldigt problematiskt eftersom en person som omfattar flera av dessa psykopatiska drag kan ställa till oerhörd skada i sina relationer. Vad är det för sexigt med det? Att påstå att någon ”är psykopat” är en mycket allvarlig anklagelse.

Varför?
– För att om du verkligen har med en sådan person att göra, är det mycket allvarligt.

Innan jag fortsätter att redogöra för samtalet med Karolina Sörman ska du få möta Ann-Charlotte, en akademiker runt de 50. Hon har skyddat boende och egentligen inget att vinna på en intervju, men väljer att svara på frågor för att ”lyfta skammen från dem som drabbas”. Vi sitter i ett kök, tre trappor upp i ett femvåningshus. Snöhögarna på gården utanför har visserligen krympt, men i den här delen av landet dröjer våren ytterligare några veckor.

På drygt tre år lyckades en man beröva henne bostad och besparingar, och till slut lusten att leva. Berättelsen kan tyckas rapsodisk, men den komplicerade händelsekedjan är förkortad för att skydda hennes identitet. Namnet är förstås fingerat.

– Det var framför allt hjärnan han angrep, säger hon. Sakta men säkert tappade jag logiken, förnuftet, tron på mig själv. Jag blev fullständigt desorienterad. Till slut visste jag inte ens vilken typ av mat jag tyckte om. Var den för salt, för söt? Föredrog jag kött framför fisk? Jag visste inte längre.

I korthet hände det här:

En alldeles vanlig dag på jobbet träffade Ann-Charlotte av en slump en man som besökte det företag hon arbetade på. Mannen hade en naturlig pondus och var samtidigt faderlig, mjuk och charmig.

– Han framstod som en generös människa som ville att vi andra skulle växa. Jag var verkligen inte ensam om att tycka så, alla verkade gilla honom.

Jag är klok. Stark, begåvad, trygg i min familj. Aldrig att jag skulle låta mig luras! Ändå hände det.

Mannen och Ann-Charlotte började samtala. Hon hade nyligen drabbats av en familjetragedi, frågor om livets mening upptog mycket av hennes tid.

– Han kunde ta mina händer, tala om svåra saker utan att det blev banalt eller sexuellt laddat.

Hon säger med viss skärpa i rösten:

– Tro nu inte att det här är en sol- och vårhistoria. Jag blev inte charmad eller förälskad, tvärtom sa min intuition mig att hålla ett visst avstånd. Men hans intellekt intresserade mig, hans klokskap. Vi fortsatte att ses.

En dag – då hade det gått flera månader efter första mötet – fick Ann-Charlotte en fråga: Under en kort tid behövde mannen någonstans att sova medan hans nya lägenhet ställdes i ordning. Kunde han kanske få bo hos hennes några nätter?
Hon sa ja.

– Människor som hör om såna här situationer tror att den som drabbas är dum i huvudet, söker spänning eller romantik. Så var det inte alls. Hur konstigt det än kan låta var det förnuftet i mig som talade. En medmänniska behövde hjälp, jag hade en stor lägenhet. Jag kunde, och borde, sträcka ut en hand. Och kom ihåg, jag var inte ensam i mina åsikter. Alla tyckte att han var resonabel, en människa som tillfälligt stod inför en oväntad händelse i livet, sådana vi alla drabbas av någon gång.

Som tack för hjälpen skulle han hjälpa henne med några investeringar, berättade mannen. Han hade en fin titel, trovärdiga projektbeskrivningar som han visade henne, ett sätt att tala och röra sig som tydde på ett stort kontaktnät, både i Sverige och utomlands.

Vistelsen hos Ann-Charlotte blev längre än avtalat: ”Jag väntar på besked från förre ägaren, nycklarna till min lägenhet dröjer … ”

Visst tvivlade hon: Nämnde han inte en annan bank förra veckan? Hade han glömt löftet från i går?

– Han var trött tänkte jag, gick igenom en tung period. Smålögnerna kändes i det hela bagatellartade. Kanske var det jag som hade missuppfattat allt?

Dagarna gick, veckorna, månaderna. Sakta och nästan omärkligt, förändrades styrkebalansen dem emellan.

– Han kunde bli retlig, arg, ville veta vad jag gjorde, vilka jag träffade. Jag kunde inte längre ta med mig arbetet hem, fick inte sova, han åt bokstavligen upp den mat som fanns. Hade jag bråttom till ett möte såg han till att jag kom för sent genom att bli arg eller bryta ihop. Han vädjade med sådan smärta och glöd, i sina sköraste stunder kunde han säga att han hade blivit sviken så många gånger i livet att han inte skulle orka leva om också jag övergav honom. Plötsligt var jag ansvarig för hans liv.

Och så var det pengarna hon hade fört över på honom för att han skulle investera i hennes ställe. När hon bad att få tillbaka dem blev svaret: ”Självklart, men backar du nu riskerar du att förlora allt.”

Ann-Charlottes besparingar tog slut. Han behövde mer. Hon belånade lägenheten.

– Jag är ju inte ens intresserad av pengar! Jo, nu när jag inga har. Men då? Jag har aldrig haft stora ekonomiska marginaler men klarat mig, och så hade jag min ärvda lägenhet. Nu var den i fara.

Hon fortsätter:
– Och glöm inte, jag var beroende av att han ”fungerade”. Kunde han inte utföra sitt jobb, som han sa, skulle han inte lyckas med investeringarna.

Förstod han att du slet med tilliten?
– Jag tror att han njöt av det. Kan du förstå?

Det är svårt. Dels ondskan, dels att du gick på den.
– Precis så tänkte jag också i början! Jag var klok, är klok. Stark, begåvad, trygg i min familj. Aldrig att jag skulle låta mig luras! Ändå hände det.

Jag hinner inte ställa frågan, den om varför hon inte slängde ut honom, innan hon fortsätter:

– Det är precis det här många inte förstår. De som har facit undrar hur en människa kan låta lura sig så men när man är mitt i – jag tror att samma sak gäller den som är utsatt för misshandel i äktenskapet – är man så koncentrerad på att klara nuet. Det finns hela tiden saker att förhålla sig till, frågor som ska besvaras, hot att avvärja … Man hinner inte formulera en tanke framåt för att nuet tar all plats.

Den ende som har bilden klar för sig är han som säger sig kunna hjälpa dig, är det så du menar?
–Just så! Bödeln blir räddaren, ingen annan kan förstå. Så kändes det i alla fall.

Du har fyra vuxna barn, vänner, en exman som bryr sig, varför bad du inte om hjälp?

Ann-Charlotte blir tyst. Länge funderar hon.

– Det vidrigaste var att jag tappade förmågan att vara mig själv med min familj. Jag förstod att jag hade försatt mig i en mycket svår situation, men jag trodde att det skulle bli än värre om jag avslöjade allt. Då skulle han bli lika farlig för dem jag älskade, som han var mot mig.

Hon gjorde sig oåtkomlig, blicken blev kort när barnen frågade hur hon mådde. Vännerna hörde hon inte av sig till. Utåt sett var hon trött, kanske utarbetad, det hon behövde var vila.

– Det var ett sätt att skydda dem. Det enda sättet, trodde jag. När jag på allvar började inse att något var riktigt fel blev skräcken så stor, insikten om konsekvenserna så enorm, att jag inte vågade ta in dem. Min enda tanke var att få honom att betala tillbaka mina pengar, få tillbaka mitt liv.

Hon tystnar, tar sats.

– Tänk att allt det du byggt upp under ett liv, de nära relationerna, tilliten, friheten … plötsligt var det borta.

Men varför tvingade du honom inte att flytta?
– Jag försöker. Hotar, ber men det är alltid något som får mig att låta honom stanna. Han pendlar mellan förtvivlan och ilska, mellan förtrolighet och saklighet. Han hotar, vädjar, tröstar, ber.

Hör du att du har växlat till presens, nutid? Mannen är borta, ändå talar du som om han fortfarande finns?
– Gjorde jag? Gjorde jag verkligen det? Det är som om han fortfarande har grepp om min hjärna.

Ann-Charlotte beskriver hur hennes kropp reagerar under vårt samtal. Hjärtat ökar takten, händerna blir kalla. Ilskan, skräcken, skammen – allt känns i kroppen.

Nu tar vi ett kliv från det djupt privata tillbaka till forskarvärlden och Karolina Sörman. Kring Norra Stationsgatan i Stockholm byggs som aldrig förr. Norra länkens bilar rusar fram i tunnlar under nya bostäder, kontor och det omdiskuterade Karolinska sjukhuset. I huset där Centrum för psykiatriforskning huserar uppmanas du redan i entrén att tänka på din hälsa. Pedagogiska skyltar på varje våningsplan förklarar att ”gå i trappor förbränner 7 x mer kalorier än att åka hiss”, att det är tjugo steg per våning, totalt 142 i huset. På plan sju är Karolina Sörman enhetschef, numera sysslar hon mer med utbildning än med forskning.

Vilka är kärnegenskaperna hos den vi vanligen kallar psykopat?
– Det finns många olika men känslokyla och brist på empati brukar vara utmärkande. Andra som ofta nämns är oräddhet, stresstålighet, dominans, grandiositet, lögnaktighet, brist på ånger. Alla med psykopatiska drag har en eller ett par egenskaper, som dominerar.

Men alla dessa egenskaper är ju inte ondskefulla, eller ens dåliga?
– Ser man det ur ett evolutionärt perspektiv, där överlevnad och fortplantning varit avgörande, kan det ha funnits situationer då en grupp haft god hjälp av att en varit djärvare än de andra. Att vara orädd och tåla stress är även i dag egenskaper man kan ha nytta av, men kombineras de med ett väldigt exploaterande beteende kan det bli problem.

Det finns ingen ”psykopatgen”, upprepar hon, inga blodprov eller röntgenmetoder kan avgöra vem som har eller kan få psykopatiska drag. Att arv och miljö spelar in vet man tack vare tvillingstudier, men exakt hur är ännu inte klarlagt. Forskning på kvinnor är inte särskilt vanlig, men man tror att antalet drabbade är långt färre än män. Varför? Man vet inte. Dessutom är den internationella forskarvärlden oenig. Diagnos ställs – eller snarare bedömning sker – fortfarande med olika måttstockar.

I Sverige, och många andra länder, utgår man från PCL-R,Psychopathy Checklist Revised, där psykiatriker och psykologer skattar 20 olika påståenden i ett samtal med den som ska bedömas (se faktaruta i slutet av artikeln).

– Det kan omöjligt bli exakt vetenskap. Det går till exempel inte att komma ifrån att många av dessa påståenden eller frågor är kulturellt färgade.

Hur menar du?
– Jo, vad betyder att någon är ”ytligt charmig” i nordisk kontext jämfört med amerikansk?

Samtal är väl inte enda bedömningsgrund?
– Man tittar bland annat på kriminell bakgrund.

Kanske är det återigen dags att poängtera att psykopatibedömningar enbart utförs av psykiatriker, psykologer och annan utredningspersonal inom kriminalvården och rättspsykiatrin. Varför? Jo, det kan handla om att fatta beslut inför placering av dömd person, risk för återfall med mera.

I USA, men inte i Sverige, har psykopatibedömningar fått en tendens att påverka domslut. Det vore olyckligt om begreppet psykopat fick ett sådant genomslag i det allmänna medvetandet, att det skulle påverka nämndemän till exempel.

Galenskap utan vanvett– så beskrev Philippe Pinel på 1700-talet några patienter. Männen var våldsamma och explosiva men samtidigt rationella. Pinels beskrivning var en av de första av personer med psykopatiska drag. Genom historien har sedan mentala tillstånd undersökts, fått olika namn.

Psykopati var länge något av en slasktratt, skriver Karolina Sörman och Marianne Kristiansson i boken Psykopaten – verkligheten bortom myten. Än återstår många frågor.

–Vi vet ganska mycket om vuxna män inom kriminalvården, säger Karolina Sörman. Numera ligger starkt fokus på ungdomsspåret för att kunna förstå vilka risk- och skyddsfaktorer som finns för barn som har avvikande beteende.

Forskningen, ska betonas, gör inga psykopatiutredningar på barn utan uppmärksammar tidiga tecken.

– Barns hjärnor utvecklas hela tiden, de mognar. Där finns stora möjligheter att leda dem rätt.

Slutligen, vad är ditt råd om man lever med en person med uttalat psykopatiska drag?
– Det finns nog bara en väg. Att lämna.

Så svårt det är att förstå ondska.

Åter till Ann-Charlottes kök, det är dags att runda av vårt samtal. Lägenheten hon ärvde får hon aldrig tillbaka. Hon bor i andra hand, skulderna till banken är kvar. Fortfarande går hon i terapi. Ärren är långt ifrån läkta.

– Så svårt det är att förstå ondska, suckar hon. Tänk att jag tog hand om honom trots att jag höll på att gå under? Och märkligast av allt, jag trodde på honom hela vägen fram till kollapsen. Möjligen anade jag att han överskattade sin förmåga, men att hela han skulle vara genomrutten? Det tänkte jag inte.

Ann-Charlotte klamrade sig fast vid hoppet.

– Hoppet i sig blev också förknippat med smärta. Han levererade hela tiden nya tragedier och behovet av att något gott skulle hända blev ännu viktigare för mig. Om jag bara sköter mig kan han ordna sina affärer, om jag bara … Men det var aldrig meningen att löftena skulle infrias. Att lära känna honom var som att drabbas av en dödlig sjukdom. Mot slutet undvek jag vissa situationer, som att gå ner i tunnelbanan. Jag hade en sådan oerhörd flyktkänsla och var rädd för att jag skulle göra något impulsivt.

Menar du självmord?
–Ja, jag var rädd för att jag plötsligt skulle hoppa.

Till slut kollapsade Ann-Charlotte inför de vuxna barnen, som tog henne till psykakuten.

– Vet du vad som räddade mig? frågar hon och besvarar sig själv. Jag skrev dagbok. Varje kväll, hur trött jag än var, sammanfattade jag dagens händelser.

Anteckningarna gömde hon väl. Likafullt var hon livrädd för att mannen skulle hitta dem.

– Utan dagböckerna hade jag aldrig kunnat återberätta det här. Där finns alla dimensioner med, om hur han medvetet trasade sönder mig. Många offer blir offrade ännu en gång eftersom det är så otroligt svårt att förklara hur det kunde bli som det blev. Man blir idiotförklarad. Hade jag inte skrivit ner alla turer och detaljer hade jag aldrig litat på att mina minnesbilder var sanna. Då hade han vunnit. 

Stina Jofs är redaktör på Vi. ”Jag tänker framövervara mycket försiktig med att använda ordet psykopat.”