”Motbjudande” – 10 klassiska svenska författarsågningar

”Avskyvärd”. ”Skolpojksfantasi”. ”Tråkig som en påstigande i Alvesta.” Svenska litteraturhistorien är full av brutala recensioner. Peter Fröberg Idling har utsett de tio grövsta.

10) ”Som en gång varit äng” av Ann Jäderlund

Ann Jäderlunds tredje diktsamling Som en gång varit äng utkom 1988 och har haft ett omätligt inflytande över senare svensk lyrik. I Svenska Dagbladet inleddes Tommy Olofssons recension välvilligt. Men halvvägs tycktes kritikern ha kommit på andra tankar:

”Dikterna betyder så litet som möjligt, bäddar tryggt in sig i sina egna motsägelser och släpper ifrån sig ett minimum av belöning åt den som vill löpa linan ut och är beredd att ta Ann Jäderlund på orden. De antyder mening, men stänger sedan om sig. De låter sig villigt möbleras med traditionella motiv och symboler, men sedan smäller de igen dörren. Genom nyckelhålet viskar poeten med flickaktig förtjusning. […] Här doppas blod i blod, men det pulserar inte. Här placeras kärl i kärl, men de kommunicerar inte. Trots all antydd sensualism skriver Jäderlund en stram och tillknäppt poesi. Besvärat skruvar den på sig.”

Kritiken är kanske inte lika oförsonlig som i de andra exemplen här. Men recensionen utlöste den så kallade ”Obegriplighetsdebatten” som sedan rasade i kulturspalterna i ett halvår, med såväl högre röstläge och grövre tillmälen.

9) ”Ondskan” av Jan Guillou

Jan Guillous uppväxtskildring Ondskan (1981) har med tiden blivit en modern klassiker. Men när den först utgavs var entusiasmen behärskad. Kanske var det Guillous karriär som hårdslående journalist som fick recensenterna att kasta silkesvantarna. Barometerns recensent slog fast att romanen var ”[a]lltigenom motbjudande, den är inte bara dålig, den är avskyvärd”. Och i Expressen stod att läsa:

”När man läst Jan Guillous roman Ondskan känner man att man blivit en sämre människa, tillvand, blasé och mera blodtörstig. […] När cirkeln till slut sluts med en massaker på fadern har man läst en ond bok om ondska.”

8) ”Fröken Julie” av August Strindberg

August Strindbergs Fröken Julie (1888) hör till världens mest spelade pjäser. I sin samtid var den emellertid en skandal, som inte ens Strindbergs förläggare vågade trycka. När den väl och i censurerad form utgavs på ett litet förlag var kritiken inte heller nådig. Svenska Akademiens Carl David af Wirsén, som gått till historien som rabiat motståndare till allt som var nytt, skrev i Post- och Inrikes Tidningar att Strindbergs drama var upprörande, cyniskt och avskyvärt och fortsatte:

”Missnöjet öfver dess dåliga innehåll kan endast svagt mildras genom misstankar att dess författare, som skrifvit stycket och företalet samt i det senare förkunnat de orimligaste teorier, vid nedskrifvandet varit besvärad av någon hjern-åkomma, som gjort att han vid tillfället ej var fullt normal.”

7) ”sent på jorden” av Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöfs epokgörande debut sent på jorden (1932) ses som surrealismens genombrott i Sverige. Att vara först med något är att be om att bli missförstådd. (Att Ekelöf bland annat ratat såväl skiljetecken som versaler störde kritikerna.) I BLM beskrev Georg Svensson surrealismen som en konstform där ”den babblande dåre, som vi alla bära inom oss mer eller mindre säkert inspärrad, komma till tals i dikterna” och avfärdade Ekelöfs bok som ”esteticism av osundaste sort”. I Dagens Nyheter skrev Sten Selander:

”Emellertid är sent på jorden liksom all riktigt fin poesi i Paris, bara tryckt i en numrerad upplaga på trehundra exemplar. Man får väl för gunnar ekelöfs skull hoppas att det finns så pass många personer här i landet som verkligen begriper hans bok. I så fall har de trehundra utvalda min uppriktiga beundran – eller mitt uppriktiga medlidande, jag vet sannerligen själv inte riktigt vilketdera.”

6) ”Pippi Långstrump” av Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump (1945) blev snabbt en succé. Boken hade antagits sedan den vunnit första pris i en manustävling (Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla kom tvåa). Men alla var inte begeistrade. John Landquist, professor i psykiatri och pedagogik samt Elin Wägners tidigare make, skrev i Aftonbladet:

”Sedan jag läst några kapitel här och var – i hopp att finna något bättre än början – storknade jag inför de hopade dumheterna och avbröt både till barnets och min egen lättnad eftersom vi hade båda lika litet begripit det roliga i boken.”

5) ”En ensam plats” av Kristina Sandberg

2014 fick Kristina Sandberg Augustpriset för sin stora trilogi om hemmafrun Maj. Sedan blev det tyst till 2021, då hon utkom med En ensam plats, en autofiktiv roman sprungen ur den cancerdiagnos hon hade fått en tid efter priset. Kritikerna gav romanen ett varmt mottagande, ödmjuka inför den prövning som Sandberg genomlidit. Men Expressens Linda Skugge struntade i all mellanmänsklig hövlighet och menade att en bok inte blir bra bara för att den skildrar författarens kamp mot en dödlig sjukdom: ”Att skriva sådan där apelsinteve som Sandberg gör blir som en hemuppgift på den sämsta sortens skrivarkurs, som hon ju dessutom gått.”

Skugge fortsatte:

”Det är en chockerande nivå i stil med ’Mats och jag har just älskat’. I don’t want to know! Eller jo! Det vill jag. Men i så fall, vilken ställning, var, hur? Om hon nu tänker framhärda i att endast – i nivå med vilken egenutgivning som helst – skriva fullständigt privata saker med noll relevans för oss läsare kan hon väl roa oss lite mer?”

4) ”Stänk och flikar” av Gustaf Fröding

Att föregiva oro över författarens hälsa och framtid är ett klassiskt grepp när ett verk ska sågas – någon, förslagsvis förlaget, borde rädda författaren från att ge ut detta misstag! Ett exempel är signaturen Jacquelines nedsablande av Gustaf Frödings diktsamling Stänk och flikar (1896), ett verk vars frispråkiga sexualitet väckte samtidens förargelse.

”’Stackars vän, du är sjuk! Lås in ditt manuskript der inga ogrannlaga blickar kunna komma åt det. Vårda dig och blif dig sjelf igen, och när du blifvit det, skall du nog gallra din manuskriptbundt, tills det blir kanske en tredjedel eller en fjärdedel af dess dikter qvar. Resten skall du då helt säkert låsa in igen i ditt skrifvbords hemligaste fack, så vida du ej föredrager att offra dem åt elden…’”

3. Elfriede Jelineks Nobelpris

1983 invaldes Knut Ahnlund i Svenska Akademien. På den tiden satt ledamöterna på livstid, men Ahnlund gjorde vad han kunde för att utträda. Efter en offentlig konflikt med den dåvarande ständige sekreteraren 1996 deltog Ahnlund inte längre i mötena. 2005 meddelade han att inte längre ansåg sig vara en av De aderton. Orsaken var att Elfriede Jelinek föregående år hade tilldelats Nobelpriset. I en artikel förklarade Ahnlund sitt beslut – en klassisk sågning av såväl pris som pristagare:

”Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap, en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering. […] I Akademiens motivering prisas Jelineks ’musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt’. Inför ett sådant den litterära kritikens pekoralblomster, delvis hämtat från hennes egen arsenal, häpnar man; mindre träffande kan hennes verk inte beskrivas. Akademien har inte bara köpt hennes egen självkarakteristik för tio miljoner kronor, den måste ha köpt den oprövad. Ett verk så stillastampande, så helt inskrivet i klichéernas formler, så lågt i tak, har valts bland alla tänkbara stora diktarskap, också kvinnliga, som stått till förfogande.”

2) ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg har med tiden kommit att ses som en av det svenska 1900-talets främsta författare. Jämte Doktor Glas räknas Den allvarsamma leken (1912) som hans främsta verk. Den olyckliga passionen mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille imponerade dock inte på Fredrik Böök, en av dåtidens tyngsta och mest fruktade litteraturkritiker, som avfärdade romanen som en ”skolpojksfantasi”. Han fortsatte:

”Man har intrycket att bevista ett slags litterär bouppteckning: här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn, gamla anekdoter och gamla romanfigurer, självbiografiska bagateller och hela osmälta verklighetskomplex där författaren nätt och jämnt gittat att byta ut ett par bokstäver i de verkliga namnen. Alltsammans har tömts ut huller om buller på de fyrahundra glesa sidorna och nödtorftigt tråcklats samman genom en liten blekt tragisk kärlekshistoria. Det är svårt att tänka sig en bok, där uppfinningen är svagare och där författaren gjort det bekvämare för sig; man har den deprimerande känslan av en nästan fysisk håglöshet.”

Böök avslutade med att korrigera sig själv:

”Jag har redan sagt att den liknar en bouppteckning; man kunde med än större rätt kalla den för en konkursrealisation.”

1) ”Sommarnatten” av Sten Selander

Sten Selander, som sågade Ekelöfs sent på jorden fick sig själv en duktig släng av sleven några år senare, när hans egen diktsamling Sommarnatten utkom (1941). Recensent var Stig Ahlgren, som hade en av tidens mest välvässade pennor. Ahlgren började med att göra ned Sten Selander som person: ”Han är tråkig som en påstigande i Alvesta.” Därefter följde en bredsida mot Selander som litteraturkritiker, en ”charlatan” som aldrig hade intagit en kontroversiell ståndpunkt – ”[han] stör inte friden i mumiekällaren”. Avslutningsvis var det dags för själva diktsamlingen:

”När Sten Selander skriver om kärlek, så undrar man ibland om det inte är tandvärk han tänker på. Se t. ex. dikten Luftslott: ’Vi har ju inte hunnit tala ut – på åttatusen kvällar med varandra!’ Vilka spöklika perspektiv öppnar sig inte här! Med en rysning börjar läsaren att dividera 8 000 med 365.”