Mot undergången med Max Tegmark och Molok

Första dagen efter en lång och härlig sommar lärde jag mig ett nytt ord och har sedan dess inte kunnat sluta tänka på det. Wikipedia inleder sin beskrivning på följande vis: ”Denna artikel handlar om den babyloniska eldsguden. För ödlan med samma namn se taggagam.”

Det var nu inte ett taggigt kräldjur som fångat mitt intresse, det var Molok. I ett slag var semesterns minnen av rosé, bad och vänner borta. Jag hade av en slump hamnat i Max Tegmarks Sommar i P1. I ärlighetens namn var det första låten som drog in mig – Gammal fäbodpsalm från Dalarna – som spelades när askan efter Tegmarks mor lades i jorden på kyrkogården i Leksand. Vackrare än så blir det inte. När psalmen klingat ut bestämde jag att den även ska spelas på min egen, förhoppningsvis inte så snara, begravning. Allt eftersom programmet fortgick kunde jag dock konstatera att den världsberömde svensk-amerikanske fysikprofessorn beskrev en framtid där min och hela mänsklighetens död närmade sig med stormsteg. Den artificiella intelligensen skulle snart överlista oss. I ett slag skulle superintelligenta maskiner gå från att vara underställda oss människor, till att bli våra herrar.

Resonemanget både skrämde och piggade upp.

Tegmark sa att vi är så unga ur ett kosmiskt perspektiv, ”med miljarder av lovande år framför oss” och menade att vi inte skulle klanta till det för hela mänskligheten genom att inte inse vidden av artificiell intelligens.

Han sa faktiskt så, ”klanta till det”. Självklart finns en massa fördelar med AI, professorn är ju inte helt motvalls. Det är dock dags att sätta klackarna i backen, menade han och jag sammanfattade för mitt inre hans ord:

Vi måste göra något – innan Molok löper amok.

Överdriver han inte en smula?