Möt Mr Fläta

Han minns inte livet innan stickningen, den har alltid funnits med. Men att han skulle bli Mr. Fläta var inte planerat.

En bok och en lång rad kurser har gjort Ivar Asplund till ett känt namn för alla som upptäckt den tredje stickans möjligheter. Det är nämligen så man skapar flätor, via en hjälpsticka som låter maskor byta plats med varandra.

Varför älskar du flätor?
– För att de ger stor effekt med liten ansträngning.  Många tror att det är svårt, men det är det inte. Den vanligaste reaktionen när jag håller kurs är att deltagarna blir glatt överraskade.

Förmodligen var det likadant för honom själv den där gången då hans farmor visade hur en fläta blir till. Han var i 10-årsåldern och redan erfaren stickare. Så erfaren att han nästan inte kommer ihåg tiden i livet när han inte kunde sticka.

– Jag lärde mig någon gång i 5-årsåldern och började snart pröva mig fram i hur man formar plagg med ökningar och minskningar. Jag tror man präglas av den man lär sig av, farmor satt aldrig med beskrivningar.

Flätorna är en senkommen del av den internationella stickhistorien. Länge ville man att det som stickades skulle likna vävt tyg, som hade högre status.

– Gamla stickade plagg är generellt sett inte elastiska. När man sedan upptäckte fördelarna med det stickade – resåreffekten och elasticiteten – kom saken i ett annat läge och flätstickningen gjorde entré.

Alla mina plagg är som dagböcker.

Ivar Asplunds hjärta klappar främst för genrens klassiker, skotska fiskartröjor till exempel.

Vad är viktigast att tänka på när man ska sticka flätor?
– Att man använder ett garn som gör att flätorna syns. Det bör vara jämnt i färgen och ganska ljust eftersom mönstret bygger på skuggeffekt. Garnet får också gärna vara rundtvinnat, då blir flätorna bulliga.

Att Ivar Asplund blev Mr. Flätstickning är mest en slump. Egentligen är han lika intresserad av alla mönstertekniker. Framför allt är han periodare. I en fas var det bara hålmönster, en annan period brann han för patentstickning. Mest stickar han till sig själv, familj och vänner. Det händer också att han byter stickade plagg mot annat. En gång bytte han en sjal mot en skön stol.
Ivar Asplund har alltid en stickning med sig. Han stickar gärna i kollektivtrafiken till och från jobbet. Han stickar också i sällskap.

– De vänner jag har som inte handarbetar är vana vid att jag sitter med en stickning, de har lärt sig att jag lyssnar och hänger med lika mycket som alla andra.
Exakt vad han stickar beror på sammanhanget.

–Umgängesstickning är väldigt trevligt. Men om jag stickar något som kräver koncentration, som att lägga upp maskor, sätta mönsterrapporter eller räkna ut hur ökningar ska fördelas, då sitter jag mest hemma.

Någon tidsplan har han sällan. En stickning kan vara en vecka eller ett år. Ibland behöver en stickning ligga till sig, på grund av att Ivar Asplund behöver lösa ett tekniskt problem, eller på grund av att livet kommer emellan.

– Alla mina plagg är som dagböcker. Kring varje plagg har jag minnen om var jag bodde och vad jag jobbade med när jag stickade det. Det är på gott och ont. En del plagg har kommit till under jobbiga perioder. De är jag inte vän med.