Mörka moln på influerarhimlen

Även om det fanns influerare redan under antiken är det först nu vi möter dem i litteraturen. Och det går inte särskilt bra för våra låtsaskompisar mellan bokpärmarna.

Begreppet ”influerare” dök upp i svenska språket första gången 2008. Åtta år senare hade det blivit tillräckligt frekvent för att kvalificera sig för Språkrådets nyordslista. Det hade då kommit att avse en person som via sociala medier utövar inflytande över folk, inte minst deras konsumtion.

Fenomenet med kända personer som tjänar pengar på sin stil är givetvis äldre än så. När den första influeraren i modern tid ska utses pekar många på modedesignern Coco Chanel. Hon var just en trendsättande stilförebild, som förstod att omsätta sitt inflytande i ett framgångsrikt företagande.

Rötterna till verbetinfluera letar sig dock tillbaka hela vägen ner till latinet. Det är också i antikens Rom vi möjligen hittar de första influerarna. Dåtidens mesta kändisar var gladiatorerna. Vägen till stjärnstatus gick via att bli sedd – på riktigt. Och ingen annanstans kunde så många se en samtidigt som på Colosseums arena. Colosseum tog in 87 000 åskådare, en med dåtidens mått mätt makalös exponering. Ett väldigt kortlivat kändisskap tänker nu vissa, men gladiatorspelen var inte så dödliga som eftermälet gör gällande. Nio av tio gladiatorer överlevde, vissa av dem blev både rika och ryktbara. De mest populära kunde också ingå ett slags sponsoravtal med utvalda näringsidkare, som fick använda deras namn i sin marknadsföring: Den oövervinnlige Spiculus föredrar vinet från Marcus Flavius gårdar, eller något i den stilen.

Influerare har inte bara hittat vägen in i ordböckerna. På sistone återfinns de även i romaner. Några antika dramer om vinkrängande gladiatorer har vi dock inte. Över årtusendena har oräkneliga litteraturskatter förstörts av eld, krig och vanskötsel. Nyligen presenterade tidskriften Science en beräkning av hur många av medeltidens manuskript som har gått förlorade. Uppskattningsvis återstår i dag bara tio procent av det som då skrevs. Drar vi ut perspektivet till några tusen år går det att föreställa sig otaliga litterära mästerverk som försvunnit för alltid. De antika influerarnas eventuella litterära avtryck är alltså okänt.

Men samtidens influerare har alltså tagit steget in i fiktionen. Det är inte så förvånande. Influeraren framstår som en fascinerande symbol för vår samtid. Framgång. Yta. Status. Konsumtion.

I fascinationen finns också något som påminner om varför lotto-miljonärer tidigare blev kändisar, det vill säga att någon, som tycks vara som vem som helst, får sitt liv avundsvärt förändrat, helt oberoende av egenskaper som anses vara förutsättningen för framgång. Deras väg till lycka handlar inte om vad de kan eller gör, det räcker med att bara vara. Och det öppnar en möjligheternas dörr – det kunde ju lika gärna ha varit jag.

Via sociala medier uppstår vidare en skenbar intimitet mellan influeraren och följarna. Det skiljer dem från tidigare tiders kändisar, som aldrig blev privatare än tidningarnas hemma hos-reportage. Nu kan man i realtid följa med in bakom fasaden, till frukostbordet, sminklogen, festerna och förlossningssalen. Influeraren blir som en spännande vän. Och inte sällan en förebild, någon som framhåller vikten av att tro på sig själv, att följa sitt hjärta och så vidare bland flosklerna.

Men det till synes lättvunna och framgångsrika kändisskapet är också skört. Följarna, som både avgör en influerares ekonomiska värde och ger personlig bekräftelse, följer ju dem de gillar. Om de blir besvikna flyktar de, vilket skadar såväl influerarens marknadsvärde som självkänsla.

Influerare är per se ett slags fiktion

I höstas debuterade Margaux Dietz skönlitterärt med en erotisk thriller, Alexa. Huvudpersonen, som heter som romanen, är (liksom författaren själv) en av Sveriges största influerare. Alexa är glamourös, men rekorderlig. När hon kommer tillbaka från en semesterresa hittar tullen emellertid kokain i hennes väska. Hon är oskyldig, men kvällspressen får nys om saken. Alla företag som tidigare har velat associeras med Alexas framgångsrika image avslutar deras samarbeten. Desillusionerade följare försvinner från hennes sociala kanaler. Dessutom drabbas Alexa av varje influerares mardröm – en följare övergår till att bli besatt förföljare.

I Ann Edlidens kommande roman Dör för dig snuddar influeraren Tess Dunckel vid samma katastrof som Alexa. Tess stjärna är i stigande på influerarhimlen. Men när hon gör en kampanj för ett klädmärke, ovetande om att dess ägare nyligen har anklagats för sexövergrepp, fylls kommentarsfälten av besvikelse och ilska. Med sin assistent Vilmas hjälp lyckas Tess dock – tillfälligt – rädda sitt renommé. Vilma, som är romanens huvudperson, vänder sig i inledningen direkt till läsaren med ett löfte om att berätta vad som egentligen hände. Ett slags dubbelironi, eftersom det är just ärlighet och autenticitet som influerare som Tess utlovar i sina internetflöden, något hon inte kan leverera eftersom influerare per se är ett slags fiktion.

Edlidens bok är en lättsam satir över influerarvärldens fixering vid yta och status. En betydligt mörkare variation på temat är John Ajvide Lindqvists roman Verkligheten. I den för Heidi Hallgren ordet, vars familj har blivit ryktbar genom realitysåpan Hemma hos Hallgrens. Verkliga förebilder saknas inte – tänk Parneviksoch Wahlgrens värld. Familjen Hallgren följs oavbrutet av kameror och allt är en iscensättning. Familjemedlemmarna kan inte ens lita på att de andra är sig själva. De kan lika gärna ha instruerats att följa ett eget manus för att skapa konflikt och spänning. Snart drabbas Heidi av synvillor, själva verkligheten tycks vara på väg att gå upp i sömmarna.

Förra året utkom Jens Liljestrands internationellt uppmärksammade klimatdystopiska roman Även om allt tar slut. En av de fyra huvudpersonerna är influeraren Melissa. Medan skogsbränderna rasar och grundläggande samhällsfunktioner skär ihop lanserar hon devisen ”Välj glädje!” Allt är ju ändå kört, enligt Melissa, så vi som lever nu kan lika gärna fortsätta att flyga och konsumera – då blir åtminstone våra dagar värda att leva, vad som än sedan väntar.

Även i Jens Lapidus dystopiska framtidsskildring Paradis City från i fjol, där stockholmarna svettas i de tropiska nätterna, har en cynisk influerare en bärande roll. Hon, Nova, får representera vad Lapidus själv har beskrivit som medelklassens extremiströrelse: konsumism, materialism och fixering vid hur vi framstår i andras ögon.

Häromåret utkom också Tone Schunnessons roman Dagarna, dagarna, dagarna. Där har influeraren Bibbs sedan en tid passerat karriärens zenit. De pengar som sponsoravtal och uppdrag har genererat har sedan länge och sorglöst förslösats på onödigheter. ”Jag trodde på pengamagi”, säger Bibbs och fortsätter: ”Pengamagi är att göra av med pengar för att locka till sig mer pengar.”

När Bibbs sambo gör slut rasar det sista av fasaden och hon konfronteras med den stora tomhet som är kärnan i hennes liv. Av glitter och glamour återstår bara missbruk och divalater. Bekantskapskretsen känner ingen lojalitet eller intresse för någon som har fallit igenom. Bibbs blir en djupt tragisk figur, som har växlat in hela sitt gränslösa privatliv mot uppmärksamhet och bekräftelse. När de tillgångarna är slut finns det bara en ensam människa kvar, någon som är som vem som helst.

Integriteten reas bort.

En genomgående konflikt i romanerna om influerare är den mellan person och persona. I sociala kanaler framstår de som en och samma, men det är den iscensatta versionen följarna vill ha. Det är personan som bjuds in till Rivierans yachter och exklusiva fester. Utifrån ser det ut som att influeraren har tagit kontroll över sin egen berättelse, en berättelse som följarna får följa. Men bakom kulisserna kannibaliserar personan på den verkliga människan. Inget blir till slut för privat för att inte kunna omsättas till content. Böckernas influerare säljer bokstavligt talat sina själar.

I en krönika argumenterade nyligen Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner för att litteraturkritiker bör bli mer som influerare. Sorgligt få läser ju tidningarnas litteratursidor, men när Youtube-fenomenet Pewdiepie nämner böcker han har läst är det miljoner som tittar. Werner menar att kritiker bör söka läsare genom sociala kanaler och där bygga en personlig relation med dem.

En sådan kritik-influerare skulle dock också behöva erbjuda en persona, något mer än litterärt skarpsinne och elegant stilistik. Kanske måste hon eller han inte sälja sin själ, men risken är nog att integriteten reas bort.