Mord & symaskiner

Sömnad och överviktiga städerskor är inte de vanligaste ingredienserna i kriminalromaner. Men Josefine Hektor har skrivit en egensinnig ”teko-deckare”.

”Alice kunde se på tygets krusiga inslagstråd att den var sydd i chenille och inte äkta sammet.”

Så formulerar sig en författare som kan sitt ämne – i detta fall sömnad och textilier.

Josefine Hektors nyutkomna roman Sömmerskorna är en deckare som ovanligt nog utspelar sig i teko-miljö. Platsen är Falköping, Josefines hemstad, som var en av många platser i Västsverige som hade konfektionsindustri fram till 1970-talet, då teko-krisen slog till. På kort tid försvann 70.000 (kvinno)jobb i Sverige.

”Det vi gör för 11,70 gör de för 1,20 där nere”, säger en av sömmerskorna i romanen uppgivet, och syftar på konkurrensen från låglöneländer.

”Det finns en massa pekineser som syr billigt och bra”, är fabrikörens mer plumpa beskrivning av samma verklighet.

Josefine Hektor är född 1997 och har alltså inga egna minnen av tekokrisen. Men redan i högstadiet fick hon den bokidé som nu blivit verklighet.

– Jag hängde ofta på biblioteket som tonåring. Där fanns ett rum med lokalhistoriska skrifter och jag fick veta att stan en gång haft en textilindustri där en massa kvinnor jobbade, säger hon.

Ouppklarade mord på två sömmerskor och sprängningen av en nedläggningshotad syfabrik är de gåtor som söker sina svar i Sömmerskorna. Men det är inte, som brukligt, en ettrig journalist eller en cynisk kommissarie som står i centrum, utan Martina: en ung, överviktig städerska från prekariatet, med uppseendeväckande dålig impulskontroll och stenhårda knytnävar.

– Jag har läst många deckare och stört mig på klichébilden av det manliga, medelålders geniet som klarar upp fallen. Jag ville skapa en huvudperson som var precis tvärtom, säger Josefine.

Sömmerskorna kretsar i första hand kring krimgåtan, men ger även glimtar från en svunnen tid med skåpsupande direktörer, ackordshets, fabrikernas ”kastsystem” och småstadens oheliga allianser mellan politik och näringsliv.

När bokmanuset i princip var klart hände det: Efter att Josefine under en tid plågats av huvudvärk slog en hjärntumör till med full kraft. Redan under ambulansfärden till akuten förlorade hon synen och talförmågan, och hon förberedde sig på att livet kanske bara skulle bli 20 år långt. Men operationen lyckades och efter en lång konvalescens är hon nu återställd.

– Det tog ett tag innan jag kunde färdigställa boken, men nu är det gjort! Och jag är redan igång med en uppföljare. Jag känner att jag är målsman och har ett ansvar för de karaktärer jag har skapat, säger hon.