Monika Fagerholm: En underbar kvinna i vatten

En kris i skrivandet fick Monika Fagerholm att omvärdera den tidigare så omhuldade ensamheten. Nu leder hon skrivarkurser och engagerar sig i lokalpolitik. Sedan tar hon sin tillflykt till den av prispengar byggda poolen.

Poolen är tio gånger fyra meter. Monika Fagerholm byggde den ifjol för prispengar från Svenska litteratursällskapet i Finland.

– Det var ett stort och fint pris, Tollanderska priset, och jag tänkte att en sån här möjlighet inte kommer fler gånger.

Hon blickar ut över vattnet. Det är en het dag, och jag har sagt att jag definitivt vill testa poolen om jag en gång är här.

Så jag testar. Det är, som man kan föreställa sig, underbart. Turkost vatten och tjugofem grader varmt. Ett stort däck där man kan sola, och till och med ett litet poolhus där man kan byta om.

Medan jag torkar i solen pratar Fagerholm om det kommande kommunalvalet, där hon ställer upp. Hon tror inte att hon kommer in, men tycker att det känns viktigt att delta. Att vara en aktiv medborgare, upprätthålla känslan för det gemensamma.

– Jag tycker i allmänhet att det är bra att diskutera saker. Att debattera. Folk är så rädda för det nu för tiden.

Monika Fagerholms röda hus ligger i Tenala, en by i Raseborg i sydvästra Finland. Här bor hon med sin man Hilding och katten Jerker. Till Helsingfors kommer man på en och en halv timme. Närmaste stad är Ekenäs, där arbetsrummet finns. Men ”stad” är egentligen fel ord, eftersom också Ekenäs numera hör till storkommunen Raseborg.

Det är mycket finlandssvenskt, kanske till och med ett tvärsnitt av Svenskfinland: seglande sommargäster och bönder och fiskare, människor som jobbar inom kommunförvaltningen.

Ett visst socialt kontrollsystem.

Saker som Monika Fagerholm i sin senaste roman Vem dödade bambi? förtjänstfullt gör till litteratur. Boken fick Nordiska rådets litteraturpris 2020 och hyllades av kritiker i hela Norden.

Om man ska hitta ett återkommande motiv i Monika Fagerholms författarskap måste det vara detta: vatten.

Inledningen till debutromanen Underbara kvinnor vid vattenbeskriver hur 60-talskvinnan Bella träffar sin man Kajus när hon arbetar som sjöjungfru på en nöjespark. Lyckas man pricka rätt faller sjöjungfrun i vattnet.

I Den amerikanska flickan leker barnen Sandra och Doris fantasilekar på botten av en tom bassäng.

Monika Fagerholm har också skrivit boken Havet med journalisten Martin Johnson, och texter till Susanna Majuris fotobok Sense of Water, tillsammans med poeten och akademiledamoten Tua Forsström.

Vad är det egentligen med vatten?

– Jag har alltid varit gravt fascinerad av swimmingpooler. Det beror säkert på att jag är uppvuxen på 60-talet. Ingen hade förstås swimmingpool i Finland då. Men författaren John Cheever skriver jättemycket om den där världen, om förorterna i USA där alla har en pool. Och den längtan, den drömska stämning som svävar över poolvärlden, som är något alldeles annat än lyx. Det har alltid lockat mig. Och nu när jag läser in Den amerikanska flickan som ljudbok, en roman jag inte läst på hundra år, inser jag att allt på sätt och vis kretsar kring den där poolen.

Om den första romanen beskrev 60-talsdrömmen är den tomma poolen en symbol för en dröm som gick i kras?

– Ja, exakt så är det ju. Men jag har också insett att en stor del av mina böcker börjar just vid vattendrag. Det är inte medvetet att det är så. Men det handlar väl helt enkelt om ett intresse. Jag är beroende av simmandet, och det märker jag inte minst nu när jag simmar varje dag.

Hur känns det att läsa Den amerikanska flickan igen?

– Först tänkte jag: Vad är det här? Det var min omedelbara reaktion. Men så småningom började det gå upp för mig vad den handlar om. Jag är inte riktigt klar med inläsningen än, men sist jag läste utspelade sig handlingen i den där poolen. Och jag tänkte, herregud, den här romanen är ganska skickligt komponerad. Jag kände mig stolt.

Monika Fagerholm pratar lite som hon skriver. När hon kommer igång med ett ämne kan hon göra flera olika avstickare, spola bakåt i resonemanget, men hon tappar aldrig tråden, det finns alltid en rörelse framåt.

Jag frågar henne om hennes första år som författare. Debuten var en novellsamling, Sham, som hon skrev på Biskops-Arnö på 80-talet. Sedan kom Patricia 1990.

Speciellt den senare är hon inte så förtjust i i dag.

– Jag hade massor av teori i huvudet, och det var kanske felet på mig med tanke på skrivandet. På den här tiden var det mycket litteraturdebatter. Det äldre gardet mot det yngre. Vi unga var på postmodernisternas sida. Jag hade läst Ebba Witt-Brattström som hade introducerat Julia Kristeva på svenska. Jag begravde mig i Kristeva. På den tiden hade 70-talsandan regerat ganska länge, den som sade att all litteratur skulle bygga på en marxistisk samhällsanalys. Och kvinnorörelsen hade fastnat i ett essenstänkande. Vissa författare stelnade på grund av det där, slutade skriva helt, blev utmobbade. Det kunde vara väldigt hårt. Därför har jag ibland svårt med den identitetspolitiska diskussionen i dag, som i extrem form vill tysta författare. Jag kan
lugnt säga att jag var postmodernist, är det kanske än, men för mig är det en metod. Det kan ju inte vara en livshållning, att språket är det enda som finns, att vi bara är en summa av olika relationer. Skrivandet handlar om att framkalla liv. Det är allt annat än teoretiskt.

En tidig vändpunkt i författarskapet kom på en skrivarkurs med dramaturgen Outi Nyytäjä. Det var en kurs för tv-skrivande. Såpoperor och liknande.

– Hon bad oss titta på en gammal film. Efteråt var jag full av åsikter och redo att analysera. Men hon frågade ”Vilken färg hade soffan i den och den scenen?”. Och det lustiga var att det var en svartvit film. Det fanns exakt två svarsalternativ, och jag lyckades svara fel. Men jag lärde mig massor där. Om att se. Skrivandet handlar om scener, om att öppna sinnena. Allt det där teoretiska, det kan komma senare, om alls. Edmund White pratar om the memory of the birthday boy. Barnets uppmärksamhet.

Efter kursen var hon ”euforisk”, som hon säger.

– Jag hade en månad ledigt från mitt dåvarande jobb och skulle skriva min första roman. Och jag tänkte att
jag skriver fem sidor per dag. Varken mer eller mindre. Den första dagen gick dåligt. Den andra också. Men på den fjärde dagen hände något. Och sedan skrev jag hela skelettet till Underbara kvinnor vid vatten på en månad.

Romanen, som kretsar kring två familjer i en finlandssvensk skärgårdsmiljö på 60-talet, blev Monika Fagerholms verkliga genombrott i Finland och Sverige och belönades med Runebergspriset.

Då var hon 33 år gammal.

Hon säger att hon i princip använt samma skrivmetod sedan dess.

– Man börjar i en scen som man vet ska finnas i den värld man vill skriva om. Så skriver man i rörelse framåt, framåt, tills dramaturgin växer fram av sig själv. Vi tenderar ju att gestalta världen i form av berättelser. Dramaturgin finns i ryggmärgen.

Först efteråt bearbetar hon.

– Det är förstås inte så att jag har en färdig bok efter det här. Sex månader efter att jag hade skrivit första utkastet till Underbara kvinnor vid vatten var jag helt förtvivlad över hur jag skulle få ihop det. Men det viktiga var att jag lärde mig det där första, att man inte ska tänka text, utan värld. Det säger jag till mina elever också. Skriv fram den där världen, och fundera inte för mycket.

När man läser Monika Fagerholm kan man få intrycket att alla de lustiga namnen på karaktärerna i hennes böcker – Pinky Pink, Ålänningen, Cosmo Brant, Eddie de Wire, Rosa Ängel med flera – är resultatet av planering. Men hon protesterar bestämt.

– Nej, jag avskyr allt sånt, att medvetet placera ut namn med en viss symbolisk betydelse. Det var till exempel först efteråt som jag förstod att namnen i Underbara kvinnor vid vatten hade vissa betydelser. Jag förstod att det fanns ett system: Ängel är luften, Thomas är jorden. Men vi lever i en kultur där vi har de där systemen inom oss, om det ska bli bra måste det ske helt organiskt, säger hon.

Någon skulle kanske hävda att det blir oläsligt om man inte planerar?

– Men det här är alltså inte automatskrift, utan det handlar om att du framkallar en värld inom bestämda ramar. Man ska till exempel inte tänka på om det är bra eller dåligt, eller bestämma på förhand vad som ska hända i varje kapitel. Världen du skapar vill visa dig något. Allt det som är bra i mina böcker har tillkommit på det viset, säger hon.

Jag fick order att skriva högst fem minuter per dag.

Årets kommunalval i Finland anordnades den 13 juni, efter att ha blivit uppskjutet i några veckor på grund av pandemin. Monika Fagerholm ställde upp som kandidat nummer 90 för Socialdemokraterna i Raseborg. När valresultatet presenterades på kvällen stod det klart att hon inte kom in, men hon får en suppleantplats som ger henne en fot in i kommunarbetet.

Vi ses över en lunch i Ekenäs ett par veckor senare.

Monika Fagerholm försöker i dag vara noga med sitt program. Hon är nykter alkoholist sedan 2003 och säger att rutiner är viktiga.

Det har hon lärt sig den hårda vägen. År 2005 fick hon Augustpriset för Den amerikanska flickan – ett enormt prestigefyllt pris för en finlandssvensk författare. Uppföljaren Glitterscenen sköts upp i över ett år innan den till slut kom ut, år 2009.

Pressen var för stor. Fagerholm hamnade i en skapandekris som påverkat många av de yrkesbeslut som hon tagit sedan dess. När hon skulle skriva klart boken åkte hon ut till släktstugan i Kyrkslätt under våren, med en deadline hängande över sig, och hamnade till slut i ett maniskt tillstånd.

– Jag skulle skriva varje dag, men till slut förlorade jag tidsuppfattningen, glömde att äta, och skrev inte ens fullständiga meningar. När jag skickade text till min förläggare Tapani Ritamäki sa han ”Monika, jag kan ju ändå inte skriva klart dina meningar”. Jag hade alltså bokstavligen lämnat hål i mina meningar, så sidorna såg helt konstiga ut. Det slutade med ett läkarbesök. Jag fick order att skriva högst fem minuter per dag.

Problemet med Glitterscenen hade inget med alkohol att göra.

– Mina tankar på alkohol tog slut 2003. Men jag var ensam i veckor, dygnet runt. Gick i spinn. Kände att jag inte kunde åka hem till Tenala, att jag måste bli klar. Så det var deadline-stress. Därför kan jag inte heller skriva på deadline. På sätt och vis var problemet också att jag hade boken för klar för mig. Jag visste vad som skulle hända, och det förstörde skrivandet för mig, det blev bara mekanik. Det var verkligen illa. Jag tänkte att jag kommer att bli tvungen att byta yrke.

Ett halvt år senare skrev hon ändå klart romanen, genom en personlig ingång till texten. När hon skrev om romanfiguren Suzette Packlén och hennes pappa, insåg Fagerholm plötsligt att hon skrev om sin egen pappa, som var professor på Tekniska Högskolan i Helsingfors.

– Då blev det plötsligt intressant för mig igen. Jag tror att man behöver den där personliga ingången när man skriver. Och det behöver inte alls synas utåt.

Efter krisen med Glitterscenen ville hon aldrig utsätta sig för samma sak igen.

Det är en delförklaring till att hon i dag driver skrivarskolor och ställer upp i kommunalval, förklarar hon.

– Efter krisen började jag kallt analysera situationen. Jag var livrädd för att gå in i det där igen, i för mycket ensamhet. Man behöver förstås ensamhet i själva skrivstunden, men man kan inte vara ensam i åratal. Så jag började spela amatörteater. Och så föddes tanken på skrivarskolor. Jag visste att jag behövde något sätt att försörja mig om skrivandet misslyckades. Och eftersom det tar en månad för mig att skriva en artikel – som ändå inte blir bra – så började jag tänka på undervisning. Det har jag hållit på med sedan jag gick på Biskops-Arnö. Och det är något jag verkligen gillar.

I år fyllde hon 60 och handleder numera cirka 40 personer per termin. Hon verkar njuta av det. Hon läser allt som lämnas in, men eleverna läser inte nödvändigtvis varandras texter.

– Alla skribenter är inte på samma ställe i sina processer. Vi har en regelbunden inlämning en gång i månaden. Det är för att hålla igång skrivandet, så att man inte faller ur det. Jag tycker att gruppdiskussioner i början kan bli väldigt fel. Man får tolv åsikter, om en text som kanske är alldeles i startgroparna. Det är slöseri med tid. Men i slutet brukar vi göra så att alla elever läser någon annans råmanus och förbereder en presentation om det.

Nu ska hon snart starta sin första utbildning på finska.

– Vi har en väldigt spännande grupp på tolv elever. Det kommer att bli jätteintressant, säger hon.

Sina egna skrivprocesser funderar hon fortfarande på.

– Det går ju ganska många år mellan alla mina böcker, så visst har jag tänkt att jag kanske borde hitta ett snabbare sätt att bli klar.

Men en sak gör hon hela tiden: läser. Och ljudböcker har tillfört en ny växel i läsandet. När vi träffas vid poolen i juni har hon precis läst Olivia Laings essäbok Everybody: A Book about Freedom, och är upprymd. Boken handlar om den tyska psykoanalytikern Wilhelm Reich, som flydde undan nazisterna till USA på 30-talet, och som senare utvecklade allt mer obskyra teorier, bland annat en maskin, ”Orgon”, som skulle hjälpa mot impotens. Reich åtalades för kvacksalveri och dog senare i fängelse.

– Men Reich är egentligen ett sätt att föra historien framåt, boken handlar lika mycket om Olivia Laings eget liv. Det är oerhört spännande. Det händer mycket i den här genren nu, den här blandningen mellan non-fiction, dokumentär och självbiografi. Där tror jag det finns nya vägar för litteraturen, säger hon.

Monika har redan hunnit ta sitt dopp den här morgonen. Nu är det så varmt att till och med hennes man Hilding, som normalt inte brukar bada, kan tänka sig att göra det. Att Vem dödade bambi? fick Nordiska Rådets litteraturpris 2020 gjorde det möjligt för paret att investera i ett modultak till poolen. Nu hålls den varm till långt in på hösten.

– Det är verkligen fantastiskt. Det enda vi ångrar är att vi inte tog ett lån och byggde poolen för många år sedan, säger hon.