Det är sedan snart fem år möjligt för ensamstående kvinnor att skaffa barn med hjälp av donator i Sverige. Men är mammorna bra föräldrar? Hur pratar man om en spermadonator? Och vad kallas ens den här formen av familj?
Fotografen Loulou d’Aki har följt några av den nya sortens mödrar.
Jag är en av dem.

Det ligger en dimma i köket. Jag lär mig aldrig steka pannkakor utan att hela lägenheten blir en gaskammare. Hur gör man?! Vid bordet diskuterar min son Abbe och hans bästa kompis Malte hur hårt en fotboll ska pumpas. De är sex år.

Sedan säger Malte, som har en ljus och mycket genomträngande röst:

– Är det inte konstigt att du har legat i en främmande mans pung?

Det blir tyst.

Jag gömmer mig i oset över stekpannan och känner mig akut stelopererad i nacken. Vänder pannkaka.

Min son låg en gång i en främmande mans pung och han är väl medveten om att jag åkte till Danmark för att hämta ”bebisfrön”, eftersom jag längtade så mycket efter ett barn. Han vet att han inte har någon pappa.

Jag har bara inte kommit så långt i historiebeskrivningen att jag börjat prata om mannen som delade med sig, om att det finns någon som han faktiskt kan få veta identiteten på och har rätt att söka upp. All information finns på kliniken där han blev till, och han kan få ut den när han blir myndig.

Det kan vara Harry Potter som är min pappa.

Malte fortsätter:

– Undrar hur din pappa är … Han är nog jättestark, för du är ju så stark. När kan du träffa honom?

Båda vänder sina frågande ansikten mot mig.

Jag stänger av plattan och andas.

– Jo, det finns något som kallas donator, börjar jag och vi ägnar middagen åt att utreda familjesituationen.

När vi ligger i sängen på kvällen säger Abbe:

– Det kan vara Harry Potter som är min pappa.

– Nja … säger jag. Det borde vara någon som bor i Danmark.

– Men det kan vara Harry Potter. Vi vet inte, säger han.