Min middag med Lou Reed och Laurie Anderson

Moderna Museets Laurie Anderson-retrospektiv beskrivs som hennes mest betydande soloutställning någonsin. Journalisten Mats Almegård kommer aldrig att glömma en spänd middag med Anderson och hennes make – rockikonen Lou Reed – som slutade med en osannolik vändning.

”Hösten 2006 reste jag till New York för en veckas semester med min dåvarande fru. Hon gick motvilligt med på att jag också skulle göra en intervju när jag ändå var i stan. Det var inte vem som helst jag skulle träffa. Efter månader av e-postkonversation med agenten Brandon hade jag blivit lovad en intervju med musik- och konstikonen Laurie AndersonFotnot: StängModerna Museets stora Laurie Anderson-retrospektiv *Looking into the mirror sideways* i Stockholm pågår till 3 september och beskrivs som Andersons mest betydande soloutställning någonsin. Lou Reed avled 2013, 71 år gammal. i hennes studio på Canal Street på Lower Manhattan. Laurie Anderson blev känd i New Yorks konstkretsar under 1970-talet och revolutionerade musiklivet där med debutalbumet Big Science 1982. Har du sett Anna Odells Återträffen har du hört låtarna Let X=X och It Tango från den skivan.

Jag ringde på dörren till studion på Canal Street – just i utkanten av China Town – men inget svar. Efter en stund ringde jag upp agenten som inte heller svarade. Efter att ha stått där i nästan en timme och ringt både på porten och telefonen gav jag upp. Jag mejlade Brandon och förklarade att jag rest över Atlanten för denna intervju och att jag var mycket besviken (att jag också skulle ha semester nämnde jag inte).

Det blev en vanlig turistdag i New York i stället. På kvällen svarade Brandon. Han bad tusen gånger om ursäkt och förklarade att eftersom det var Columbus Day hade Laurie och hennes man Lou (Reed – välkänd rockstjärna som bland annat bildade The Velvet Underground och som hade rykte om sig att hata journalister) bestämt sig för att åka ut till lantstället i Upstate New York och helt enkelt glömt intervjun. Brandon skrev också att det fanns planer på spelningar i Sverige och att han då skulle ordna en extra lång intervju åt mig. Jag fick nöja mig med det, även om det inte riktigt motsvarar att få komma på besök i hennes egen studio i New York.

Ganska exakt ett år senare spelade Laurie Anderson på Konserthuset i Göteborg. Brandon hade hört av sig i god tid innan och förklarat att jag hade en och en halv timmes intervju att se fram emot under dagen före konserten. Jag infann mig på plats, där en stressad Brandon förklarade att de låg efter i schemat och att min intervju tyvärr bara kunde bli en halvtimme lång. Normalt brukar jag vara vänlig och lågmäld, men då fick jag förmodligen något svart i ögonen. Jag sade ”först en resa till USA helt i onödan, nu tåg till Göteborg för detta” innan jag satte mig ner för att intervjua en trevlig och lättpratad Laurie Anderson. När intervjun var klar och jag packade ihop min utrustning viskade Brandon och Laurie med varandra. Han nickade åt mitt håll och hon tittade på mig och sedan sa hon något ohörbart till honom. På vägen ut fick jag veta vad de viskat om.

– Laurie undrar om du vill äta middag med henne och Lou i kväll, som plåster på såren, frågade Brandon.

Det enda jag kunde komma på att säga var:

– Lou som i Lou Reed?

– Ja, han. Och så Laurie och hennes band också.

– Självklart, så trevligt sa jag.

Vi avtalade att vi skulle ses på deras hotell (Park) efter konserten och att vi sedan skulle äta i restaurangdelen.

Efter konserten gick jag till hotellet, tog hissen upp och när dörrarna öppnades mötte jag Brandon, Laurie och Lou. Brandon och Laurie nickade och log. Lou Reed bröstade upp sig och tittade upp på mig (han var rätt kort) och sa surt.

– Så, det är du som är journalisten?

– Ja, precis, förklarade jag.

– Yeah, vi har träffats förut.

– Nej, det har vi inte gjort.

– Yes, det har vi gjort. Jag känner igen dig.

Det verkade inte vara läge att säga emot. Så jag svarade ”whatever you say, Mr Reed” och fick en sur blick till svar. Under middagen höll sedan Lou Reed hov för bandet. Laurie Anderson satt bredvid och höll en lägre profil. Varje gång Lou Reed berättade en skröna om sitt rockliv tittade han runt bordet och såg alla i ögonen. Och varje gång han kom till mig var det som att han gjorde en båge över mitt huvud med blicken och gick vidare till personen som satt bredvid mig – som för att demonstrera att journalister pratar han absolut inte med. Mitt i middagen ringde min mobil. Jag bad om ursäkt, reste mig, gick bort en bit och svarade. Det var min fru.

– Hej, hur har du det?

– Fint, jag äter middag med Laurie Anderson och Lou Reed.

Först blev det tyst. Sedan utbrast hon:

– Och då SVARAR du i TELEFON?

– Ja, du ringde ju.

Hon lade på. Efteråt har hon berättat att hon blev så nervös och starstruck bara av att höra vad jag gjorde så hon fick kortslutning i hjärnan. Jag hann inte berätta att det är svårt att vara starstruck samtidigt som någon är uppenbart irriterad av ens närvaro.

Jag återvände till bordet och när jag satte mig hörde jag Lou Reed beklaga sig över att det inte gick att röka cigarr inomhus i Sverige. Då tänkte jag: det må bära eller brista, han kanske kommer att ignorera mig helt och då kan det bli pinsamt.

– Mr Reed, det finns en cigarrbutik tvärs över gatan. Där serverar de också kaffe och rom. Så du kan gå dit och röka om du vill.

– Do you smoke cigars? Hans mörka ögon naglade fast mig i stolen.

– Ja, då och då.

– Vilka är dina favoritcigarrer?

Alla som satt runt bordet tittade på mig. Jag svamlade någonting om att jag inte är någon jätteexpert men att jag tycker om cigarrer både från Dominikanska republiken, Venezuela och Kuba. Han stirrade på mig, men möjligen kunde jag skymta antydan till ett leende. Hans mungipor började väl krökas något uppåt ändå?

– Jag menar något favoritmärke.

– Aha, ja, men Cohiba eller Partagas kanske.

– Vi har inte några kubanska cigarrer i USA.

– Nej, jag vet. På grund av handelsembargo. Jag har hört att ni kan köpa dem under disk hos välsorterade och inte helt legala tobakshandlare dock.

We’ll meet again, my friend.

Nu log han faktiskt på riktigt. Jag hade klarat första delen i Lou Reeds cigarrförhör. När jag sedan berättade att jag besökt Partagas fabrik i centrala Havanna glittrade hans ögon och ett vänligt leende började sprida sig på hans läppar. Laurie Anderson satt bredvid och tittade på sin man likt en mor som ser kärleksfullt på sitt barn. Han var intresserad och att jag var journalist hade han glömt.

När middagen var över insisterade han på att få ge mig en kram när vi skulle säga hej då.

– Men, betyder det att de har kubanska cigarrer här tvärs över gatan?

– Ja, det är faktiskt mest kubanska cigarrer de har. Jag skulle definitivt gå dit om jag var du.

– Thanks man.

Nu log han stort. Samtalet kring middagsbordet fortsatte. Det var fortfarande mest Lou Reed som talade. Men nu hoppade han inte över mig med blicken. Efter en stund sa han till mig – och då blev det tyst runt bordet igen:

– Jag trodde du var här för att skriva något om mig.

– Nej, jag är här för att jag intervjuat Laurie om hennes musik.

– Hon är fantastisk, visst är hon, sa han och tittade på henne.

När vi sedan bröt upp från sittningen kom Lou Reed fram till mig. Han gav mig en kram, dunkade mig hårt i ryggen och sa:

– We’ll meet again, my friend.

Jag svarade ”sure thing” och inombords tänkte jag – ”whatever you say, Mr Reed”.