Midsommarkrisen 1941 – Gjorde Sverige rätt?

För 80 år sedan, midsommaren 1941, fick Nazityskland tillstånd att transitera soldater genom Sverige. Alla fyra partierna i samlingsregeringen stod bakom beslutet, under stor vånda. Vad tänker deras efterträdare i dag?

Den 22 juni 1941, dagen före midsommarafton. Sverige styrs av en samlingsregering med Socialdemokraterna, Högerpartiet, Bondeförbundet och Folkpartiet under statsminister Per Albin Hansson (S). Klockan 04.30 anfaller Nazityskland Sovjetunionen. På förmiddagen kräver Hitlers ombud att tyska soldater ska få fraktas på tåg från Norge till Finland via Sverige. Kung Gustaf V accepterar, det gör också den opolitiske utrikesministern, diplomaten Christian Günther. Även Finland, som fruktar Sovjetunionen, trycker på. Men politikerna är djupt splittrade. Tre dramatiska dagar senare, med blixtinkallad riksdag, kommer samlingsregeringens svar: ”Ja, som en engångsföreteelse”.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Kollega 1941: Försvarsminister Per Edvin Sköld (S)

”Det var en oerhört svår situation. Samlingsregeringens mål var att hålla Sverige utanför kriget. Men det fanns inre spänningar i regeringen och en kung som använde all kraft han kunde för att de tyska tågen skulle rulla. Statsminister Per Albin Hansson var tvungen att kalkylera med olika typer av risknivåer och med underrättelsematerial som man inte visste om det stämde. I ett sådant beslut tänker man: ”Var står jag själv värderingsmässigt? Och vad är den krassa realpolitiska kalkylen?”.

En regeringskris sommaren 1941 hade varit förödande och spelat fel krafter i händerna. För Per Albins del var viktigt att ha högern med i regeringen för att på det sättet inte ha något parti som kunde segla iväg utanför nationell enighet. Av förklarliga skäl ingick inte kommunisterna i samlingsregeringen.

Försvarsminister Per Edvin Sköld var ett av fyra statsråd som anmälde sitt ogillande mot beslutet att tillåta transitering. ”Om detta beslut tas så är det väl lika bra om tyskvännerna övertar regeringsansvaret helt och hållet”, ska han ha sagt.

Att jämföra med i dag är nästan omöjligt. Den tekniska nivån är helt annorlunda. 1941 hade Sverige en hyfsad ekonomisk beredskap med mat- och bränsleförråd, däremot ett stort behov av att bygga militär förmåga. Men man gjorde rätt mycket ganska snabbt. 1938–1939 var budgeten för Försvarsmakten 258 miljoner kronor. 1941–1942 var den uppe i 2 miljarder.”

Hans Wallmark, försvars- och säkerhetspolitisk talesperson (M)

Kollega 1941: Gösta Bagge och Fritiof Domö (Högerpartiet)

”Midsommarkrisen ären central händelse i svensk historia, tämligen förnedrande för Sverige. Vi pratar sällan om att vi satt med i samlingsregeringen, vi var väl inbjudna med armbågen för att trots allt markera nationell samling. Vad jag förstår var varken Gösta Bagge eller Fritiof Domö från Högerpartiet några centrala spelare just då. Midsommarkrisen sköttes enligt min uppfattning främst av utrikesminister Christian Günther, Per Albin och KG Westman från Bondeförbundet.

Finlands inställning var oerhört viktig för Sveriges beslut. Man kan inte tänka sig svensk säkerhetspolitik under någon tid, allra minst andra världskriget, utan att tänka på intimiteten med Finland.

Högerpartiledaren Gösta Bagge var ecklesiastikminister (ungefär utbildningsminister) i samlingsregeringen. Han försökte markera det moraliska motståndet mot både nazismen och kommunismen. Det fanns ett genuint folkmotstånd och förakt i Sverige för den tyska brutaliteten. Man såg våldtäkten mot Norge, det satte sina spår hos den svenska allmänheten och politiker. Fritiof Domö var bränsleminister. Man försökte skapa en inhemsk bränsleproduktion och utvecklade gengastekniken. I dag, under pandemin, har vi fått upp ögonen för försörjningsfrågorna igen. Jag har själv suttit i försvarsberedningen som har betonat Sveriges motståndskraft totalt sett. Där ingår bränslefrågor och drivmedel.”

Anders W. Jonsson, vice partiordförande (C)

Kollegor 1941: Jordbruksminister Axel Pehrsson-Bramstorp och justitieminister KG Westman (Bondeförbundet)

”Vår riksdagsgrupp röstade enigt ja till transitering och jag har respekt för hur vi agerade som parti. Vi var ett utpräglat landsbygdsparti och det var landsbygdens folk som betalade mest för krig, plundringståg och ödeläggelse.

Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp hade en diskussion med socialminister Gustav Möller (S) som motsatte sig transiteringen. ”Det är lätt för Möller att vara karsk. Du bor på Djurgården. Jag bor i Lilla Isie i Skåne och måste ta emot Hitler när han kommer”, sa Bramstorp. Han hade varit jordbruksminister sedan 1936 och det är nästan den viktigaste posten under ett krig. Man måste hålla svälten från dörren. Han hade på sätt och vis en lättare situation än i dag eftersom vi hade en nationellt, politiskt kontrollerad jordbrukspolitik. I dag ligger mycket på EU.

Han var vår första riktigt stora partiledare och gjorde saker som vi har kvar än i dag, att vi är ett mittenparti och har haft en roll att spela i nästan alla politiska kriser sedan 1930-talet.

1941 blev Bramstorp nästan bortjagad vid en partistämma som fick heta ”Slaget vid Lund”. Ett av skälen till att han stannade var hans betydelse i samlingsregeringen.”

Fredrik Malm, utrikespolitisk talesperson (L)

Kollega 1941: Gustaf Andersson i Rasjön, partiledare (Folkpartiet) och kommunikationsminister

”Detta beslut var ett av de svåraste som en svensk regering och partierna har tvingats fatta. Det gjordes under stor vånda. Folkpartiets riksdagsgrupp var splittrad. Moraliskt och etiskt var det naturligtvis fullständigt oförsvarbart att acceptera transiteringen. Debatten har pågått ända sedan det skedde. I dag finns ju bilden att Sverige var en fripassagerare under kriget.

Men läget var svårt, Danmark och Norge var redan ockuperade. Finland hade varit i krig med Sovjet och hotades på nytt.
Svårast var det nog för Socialdemokraterna och Folkpartiet där det absolut inte fanns någon tyskvänlighet. Men man måste förstå vad som låg i vågskålen. Ett nej från Sveriges regering kunde ha inneburit att kungen abdikerade, att samlingsregeringen kraschade och att Sverige blev ockuperat. Folkpartiets partiledare Gustav Andersson i Rasjön såg nog beslutet att säga ja som nödvändigt. Sveriges beredskap var ju i själva verket inte så god som Per Albin hade sagt i sitt radiotal.

Socialdemokraterna var emot transiteringen men krävde att partierna måste vara eniga om det blev ett avslag. Så de borgerliga partierna fick en sorts vetorätt.”