Mellan Lill-Babs och Al Di Meola

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. På 1980-talet studerade Norberg jazz på Berklee College of Music, när han kom hem blev första jobbet ett par Lill-Babs shower i Helsingfors. En kväll klev hans musikaliska hjältar in på hotellet.

Ur Vi #12 2010

Hösten 1982 kom jag hem från Boston efter två terminer på Berklee College of Music, rustad till tänderna med jazz-improvisation och beredd på stora uppgifter. Mitt första engagemang var med Lill-Babs show på Hotell Fiskartorpet i Helsingfors. Ingen jazz direkt, men ett jobb som jag tog på stort allvar. Jag försökte föreställa mig hur min amerikanske gitarrlärare skulle ha spelat Klas-Göran och vände ambitiöst ut och in på vartenda ackord tills det lät som jag spelade i en annan tonart.

Oasen för vår spelsugna orkester låg mitt i showen, under ett av Barbros klädbyten, då vi passade på att spela en instrumental jazzlåt. Den innehöll några knepiga rytmer där vår trummis ofta försvann i ett virrvarr av pukslag, och det som skulle vara vårt musikaliska vattenhål blev mer och mer kaotiskt. Vi briljerade med alla våra snabbaste fraser och inte sällan hamnade vi i baktakt ända fram till slutet.

Det är Paco de Lucia, Al Di Meola och John McLaughlin.

En kväll, efter tre showande veckor gick det sämre än någonsin på just den låten. Jag spelade ett alldeles för långt gitarrsolo, tappade bort mig i ackorden och de andra i bandet blev så bortkollrade att vi inte ens lyckades sluta samtidigt. Eftersom själva showen, alltså Lill-Babs, var i logen och bytte om, var det ändå ingen som tittade mot scenen så publiken märkte ingenting, men jag tänkte: ”Vilken evinnerlig tur att vi är i Helsingfors. Att ingen som jag känner är här och lyssnar på det här eländet och mina usla gitarrsolon.”

Barbro kommer tillbaks in på scenen, ombytt med ny energi, och först då lyfter jag blicken mot salongen.

Fem meter bort står tre män med korslagda armar och tittar. Två kläddda i svart och en helt i vitt. Det är Paco de Lucia, Al Di Meola och John McLaughlin; vid den tiden de tre kändaste och mest framgångsrika gitarristerna i världen. Det är helt surrealistiskt och jag kan inte tänka mer än: ”Jahaja, där står dom och tittar.” Den världsberömda gitarrtrion har gett en konsert i Helsingfors och bor på hotellet där vi spelar. När de står i receptionen hörs en jazzlåt från restaurangen (det är i alla fall så jag antar att det har gått till) och Al Di Meola säger förmodligen något i stil med: ”Grabbar, kom, de spelar en Lee Ritenour-låt, det här måste vi kolla in.” De går in, lyssnar ett par takter, tittar på varandra, och vad de pratar om vill jag helst slippa veta, men engelsmannen John säger förmodligen ”Oh, dear!” Al, som är amerikan, säger med all säkerhet ”Oh, fuck”, och Paco replikerar kanske med något kärnfullt spanskt invektiv.

Efter showen går jag till baren och där står mycket riktigt mina tonårs stora gitarrhjälte, supermusikern Al Di Meola i sina pilotbågade glasögon, de andra syns inte till. Jag kliver fram och frågar: ”Excuse me, are you Al Di Meola?” ”Yes”, svarar han. Jag, som inte riktigt hade tänkt längre, gör en ängslig tummen upp och svarar: ”Okay, Al, that”s good”, vänder på klacken och går upp på hotellrummet.