Vi bad journalisten och radioproducenten Martin Wicklin berätta varför ordet pappa är så viktigt för honom.

Det går inte att ta miste på rösten, mild och krävande på samma gång. Sedan 2015 är Martin Wicklin programledare för Söndagsintervjun i P1, men också prisbelönad radioproducent, 2012 valdes han till Årets folkbildare. Det är emellertid inte om yrket vi ska tala utan om pappor i allmänhet, och två i synnerhet: Martin Wicklins egen far och den pappa Martin själv kommit att bli.

– Papparollen är i ständig förändring, mycket tack vare kvinnors arbete för jämställdhet. Vi män har inte berövats makt utan fått frihet. Tänk att vara man på 1950-talet, vilket fängelse! Kanske tänker jag extra mycket på papparollen sedan jag separerade.
Ordet i sig är också väldigt fint, fortsätter han.

– För mig är det intimt förknippat med trygghet. Det viktigaste man kan ge som pappa är trygghet.

1959 lämnade Martin Wicklins pappa, som var statistiker och ekonom, ett auktoritärt Sri Lanka (dåvarande Ceylon) för studier i Uppsala.

– Vi barn skulle bli svenskar, inte förvirrade av två kulturer, två språk. Pappa fick spännande erbjudanden, bland annat för Världsbanken, men tackade nej för att han ville bo i radhus i Hässelby.

Denna strävan var inte helt smärtfri.

– Jag var enda svartskallen i Hässelby. När jag rensade gamla lådor hittade jag en saga som jag skrev i lågstadiet: Min pappa elefantjägaren. Det var rena fantasier, jag visste ingenting om pappas land.

Är det inte ganska sorgligt, att han i välmening uteslöt halva världen för er?
– Jättesorgligt … Eller så var det kanske bra? Pappa ville väl. Vi skulle inte se oss som offer, eller mindre värda.

Det finns en fin bild, berättar Martin Wicklin – pappa i Kennedyfrisyr, ett stilideal från föregångslandet USA.

– Jag heter John Martin efter John F. Kennedy. Min bror heter John och min pappa ville döpa min syster till Jonna, men då sa mamma nej.

För fem år sedan drabbades Martin Wicklins pappa av en massiv hjärtattack på ett uppdrag i Jordanien.

– Det var förtvivlat på så många sätt. Jag var över 40, själv pappa, men sörjde honom som ett barn.

Martin skulle egentligen ha hetat Wickremasinghe i efternamn.

– När jag just hade lärt mig det bytte vi.

Varför?
– För att vi skulle bli svenskar fullt ut. Egentligen ville jag byta tillbaka strax innan pappa dog, men för att hedra honom och hans strävan gjorde jag inte det.

Du säger att ordet pappa står för trygghet?
– Min pappa dömde eller fördömde aldrig. I dag handlar så förbannat mycket om att ”sätta gränser”.

Är gränser fel?
– Ja, om syftet enbart är att behålla någon slags auktoritet. Varje gång jag misslyckades, för det gör man som ung, kunde jag komma hem. Jag var aldrig rädd för min pappa.

Hot och löften om belöningar är gammeldags, menar Martin. Jag ber om exempel. ”Om du inte dricker alkohol så betalar vi ditt körkort.”

– Så jävla korkat! Man ger dem incitament som gör att de inte vågar eller vill berätta. För mig är det viktigare att de säger att de har druckit än att de ljuger för att få körkortet.

Och mer då, vad gör en bra pappa?
– Det är nog att våga kliva tillbaka, att inte vara närvarande på fel sätt. Min pappa fanns där hela tiden, men var inte i vägen. Det är nog min svåraste utmaning. Att finnas där för mina barn, men att inte vara i vägen med min kärlek.