Martin Gelin: ”New York gjorde mig sårbar”

Journalisten och författaren Martin Gelin flyttade till USA samma dag som terrorattackerna den 11 september 2001. Både han och landet har förändrats i grunden och nu lämnar han med ett avskedsbrev.

Under mina tidiga år i New York hade jag en blogg hos bokförlaget Modernista. Det var en tid då Sveriges digitala ekosystem var så begränsat att det gick att bli kompis med folk bara för att man använde samma plattform. Det var kanske 20 journalister som bloggade i hela Sverige och alla kände varandra, käbblade med varandra och länkade till varandra.

På Modernista var det jag, Bodil Malmsten och några andra kulturskribenter som skrev om våra vardagsliv, om böcker vi läste, vad som hände i världen. Malmsten hade nyligen flyttat till Finistère, världens ände, den västligaste udden av Bretagne. Därifrån skrev hon om sitt nya liv, i vackra, direkta, poetiska dagboksanteckningar. Hon beskrev den lilla trädgården, blommorna som slog ut och vissnade, böcker hon gillade, filmer hon såg, excentriska typer hon träffade på fiskmarknaden. Hon förstod formatet, det spontana och direkta. Det skulle vara en efterkonstruktion att spekulera i att hon sådde ett frö i mig om att bo i Frankrike (även om just Bretagne har en särskild plats i mitt hjärta), men hennes texter påminde mig om hur värdefullt det kan vara att flytta på sig, att placera sin kropp i en ny miljö. Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Martin Gelins nya bok Imorgon är jag långt härifrån – ett avskedsbrev till USA.

Louise Glück skriver: ”You see the world once in childhood, the rest is memory.” Något av det gudomliga med att flytta är att vi får en chans att återfå barndomens blick – vi ser världen igen. Jag tillhör en generation av svenskar som växte upp med en känsla av att vi faktiskt kunde åka ut i världen. Jag fick inte den känslan av mina föräldrar, som nästan aldrig hade råd med utlandssemestrar, utan jag fick den av att läsa. Redan när jag var tio började jag gå till tidningskiosken i Orminge Centrum och tjuvläsa de italienska fotbollstidningarna, och snart tog jag bussen in till Press Stop på Regeringsgatan för att läsa engelska musiktidningar, amerikanska kulturtidskrifter, små journaler om den tjeckiska filmkonstens avantgarde. Det var en tid i Stockholm då världen verkade knacka på dörren och jag ville hela tiden ut till något större. Jag drömde om urbana landskap oändliga som oceaner.

Jag flyttade inte av någon annan anledning än att det faktiskt gick att flytta. Jag fick ett journalistvisum av Aftonbladet. Jag hade en kompis som hyrde ett billigt loft i Bushwick, där det fanns ett rum med gardiner som väggar, för 450 dollar i månaden. Det var en magnetisk kraft som drog mig från förorten till Stockholm, från Stockholm till skyskraporna på Manhattan, även om jag bara såg dem i den avlägsna horisonten från taket på vårt ombyggda fabrikshus, där jag satt med min gröna Imac och skrev pretentiös kulturjournalistik för precis vem som helst som kunde hjälpa till att betala hyran.

En av de vackraste böckerna om det moderna USA, Jhumpa Lahiris novellsamling Unaccustomed Earth, handlar inte bara om friheten i att flytta, utan också om dubbelheten i att lämna en plats, att vara en främling i en ny stad. Den lånar titeln från Nathaniel Hawthorne, som skrev: ”Den mänskliga naturen kommer inte att blomstra, lika lite som en potatis, om den planteras och omplanteras, under alltför många generationer, i samma utslitna jord. Mina barn har haft andra födelseplatser, och i den mån deras öden ligger inom min kontroll, skall de slå sina rötter i ovanlig jord.”

Ovanlig jord är min egen fria översättning av Hawthornes fras, Lahiris titel, unaccustomed earth, som är svår att göra rättvisa på svenska (AI-verktyget DeepL föreslår ”ovan jord”, vilket förstås har sin egen dubbla poetik).

Under mina tidiga år i New York slukade jag böcker om kringflackande, kosmopolitiska liv, berättelser om att ”inte riktigt passa in, att vara på fel plats”, som Edward Said skrev. Jag läste Joseph O’Neills Netherland, Amartya Sens personliga essäer, Ovidius, Baldwin, Elias Canetti, som skrev: ”Den mest fridfulla platsen på jorden är bland främlingar.” De beskrev människor som av tusen olika orsaker kommit till ett annat land, inte alltid under frivilliga omständigheter. De hade ofta den där underliggande bitterljuva dubbelheten, den ensamhet och den frihet som infinner sig när du klipper banden till en annan plats. Men böckerna påminde också om hur sinnena kan väckas till liv när vi flyttar på oss.

Jag läste Elizabeth Hardwicks Sleepless Nights som snabbt blev en av mina favoritromaner om New York, en enigmatisk bok som jag upptäcker nya aspekter av varje gång jag återvänder till den, kanske faktiskt förstår mindre av ju mer jag förkovrar mig i den. I den finns ett parti som fångar den här känslan:

”Det är inte sant att det inte spelar någon roll var man bor, att man bara är sig själv, i Hartford eller Dallas. Det är inte heller sant att alla är naturligt knutna till sina regioner. Många landar snett vid födseln och de upplever den slumpmässiga felplaceringens förminskning och ibland angenäma trubbighet.”

Handlar inte rätt mycket av livet om att hitta lite vackrare platser att vara deppig på?

Vi är inte naturligt knutna till våra regioner – det är något mer än geografi hon pratar om. Det handlar om alla de roller vi förväntas vara låsta vid för att vi föds i dem, om alla de trösklar som håller tillbaka människor.

Det var befriande att läsa de orden. Jag hade vuxit upp i en våningssäng i Orminge – nu var jag här, granne med Pulitzerbelönade författare och rapstjärnor. Så fort jag fick en hyfsad inkomst skaffade jag en egen lägenhet i utkanten av Park Slope, där jag delade kvarter med både journalisten Philip Gourevitch och rapparen Foxy Brown, vi nickade mot varandra när jag gick till bodegan, det öppnade en dörr på glänt till en annan värld. Kanske var jag bara en relativt misslyckad frilansjournalist som ännu inte lyckats få ett bokkontrakt eller ett ordentligt amerikanskt förhållande, men jag hade i alla fall brutit mig ur min lilla kokong. Den svenska seriefiguren Rocky drev med folk som hellre är deppiga i New York än i Sverige. Men handlar inte rätt mycket av livet om att hitta lite vackrare platser att vara deppig på? Det är en av få konstformer jag bemästrat.

Många år senare, när Bodil Malmsten hade lämnat oss, var jag på Rönnells antikvariat i Stockholm när de sålde hennes bibliotek. Jag fick syn på ett exemplar av Sleepless Nights, med små pastellfärgade post-it-lappar på varje sida där Malmsten markerat sina favoritpartier. En liten ljusblå post-it satt förstås på den sida som jag också hade öronmärkt: ”Det är inte heller sant att alla är naturligt knutna till sina regioner.”

Hardwick väljer sina ord med så kirurgisk precision att det krävs en poet för att översätta dem, men hon fortsätter: ”Du blir märkt av din plats, inte som en medfödd rättighet utan som något konstgjort, som kosmetika. Jag placerar mig själv bland importvarorna.”

Tänk att platsen du kommer från är som kosmetika? Vem har skrivit så förut? Till saken hör väl att Hardwick, världens mest sofistikerade människa, kanske 1900-talets främsta litteraturkritiker (givetvis ignorerad av Sveriges antiamerikanska kulturelit), inte själv växte upp i ett townhouse på Upper West Side, utan i Lexington, Kentucky, där doften av hästbajs tränger sig in även på det lokala biblioteket. Jag insåg att alla mina favoritförfattare i New York kom från avlägsna platser: Wisconsin, Oregon, Bulgarien, Puerto Rico. Inte ens Fran Lebowitz, den ultimata newyorkern, var faktiskt född i staden. Alla hade valt att placera sina fötter i ovanlig jord. Hardwick skrev att det inte stämmer att du är samma person oavsett var du befinner dig. Det har betydelse var du bor och vem du lever med. Det var därför jag flyttade till USA. Det är också därför vi flyttar från USA.

Precis som att vi blir nya personer varje gång vi träffar en ny vän eller partner så blir vi också andra versioner av oss själva, vi muteras och justeras en centimeter hit eller dit, när vi flyttar någon annanstans. Andra människor kan få oss att blomstra eller sluka all vår energi. Så fungerar även geografin. Det är en betryggande myt att våra jag är så starka att de inte påverkas av det vi ser omkring oss. Det är också en vanlig, traditionell bild av manligheten, det orubbliga jaget, den stoiska personan som inte tar hänsyn till omständigheterna, människan som en sten. Här finns också en geografisk jantelag: Wherever you go, there you are. I Vilhelm Mobergs Din stund på jorden springer den misslyckade svensken i Laguna Beach rakt in i en vägg av sina egna illusioner. Han inser hur naivt det var att tro att han kunde fly sina småländska demoner bara för att han flyttade sin kropp till den soliga, kaliforniska västkusten, till drömmarnas land. I stället möter han bara sin egen förtvivlan och tomhet där; påminns om vem han är, livets bräckliga skal. Det finns något didaktiskt med den berättelsen. Visst löser det inga problem att flytta, men det skapar nya frågor som kräver nya svar. Jag tror på en annan vagabond, en annan europé som aldrig slutade återvända till USA, filmregissören och fotografen Wim Wenders, som skrev: ”We live in the cities, the cities live in us.”

Varje plats vi vistas på lämnar små spår i oss. Det är därför det är så läskigt att flytta. Det är därför det är så värdefullt att flytta. Bodil Malmsten skrev att det tråkiga med att dö är att vi inte längre får en chans att förändras. Vi kan inte längre flytta någonstans. Så många amerikanska berättelser handlar om den förvandlingen, om den personliga identitetens töjbarhet, om att tillåta sig att bli präglad av landskapet, av staden omkring sig.

Philip Roth skrev att ”jaget är en evig föreställning”, a perpetual performance. Dragikonen RuPaul säger: ”You’re born naked, and the rest is drag.”

Vi har inga permanenta, autentiska jag som stoiskt rör sig framåt genom tid och rum, som en isbrytare. I USA är det föränderliga jaget en del av den fantasi som alla nyanlända projicerar på själva landet. Vi lever våra liv i förklädnad, men här i USA verkar det finnas fler kostymer att välja bland. ”Det finns ingen människa som har ett så starkt inre liv att det inte i hög grad påverkas av yttre omständigheter”, skrev George Eliot.

Myten om New York är att det är en härdande stad, att du måste vara tuff, kall och stoisk för att klara dig här. Så det låter kanske kontraintuitivt att New York för mig var motsatsen. Staden gjorde mig mer öppen och sårbar, mer intellektuellt nyfiken, mer formbar, både estetiskt och själsligt. Den fick mig att upptäcka nya sidor av världen och av mig själv. Kanske för att det inte finns någon kulturell konformitet här, inget socialt regelverk att förhålla sig till. Varje gång jag ville förkovra mig i nya konstformer, upptäcka nya författare, musikgenrer, historiska avkrokar, så fanns det ett rum att fly till, en plats där jag kunde gå fantastiskt vilse.

Nyanlända svenskar i New York försöker ofta lista ut de sociala koderna, protokollet för att klättra uppåt, vilken cocktail du ska beställa på vilken bar. Men det finns inget protokoll här, inget gemensamt regelverk. Det unika med New York är snarare att staden inte har en statisk identitet utan ständigt låter sig definieras på nytt av dem som kommer hit. Naturlagarna i New York skrivs om varje gång en människa kliver av tåget på Penn Station. Alla som kommer hit projicerar sina egna myter och fantasier på staden och skapar tillsammans en ny stad, som ett gemensamt projekt.

Det finns många städer som är vackrare än New York, många platser med bättre väder, rimligare bostadspriser. Men i de bästa ögonblicken är staden som ett uppslagsverk av idéer och längtan, där det går att ta tunnelbanan fem stationer och plötsligt befinna sig i en ny berättelse om människans tillstånd. Det är inte USA, men det är samtidigt det allra bästa med USA.

Min vän Caroline Ringskog Ferrada-Noli sade en gång att hon ser sitt jag som ett tårtljus, det där ensamma fladdrande stearinljuset på en bit prinsesstårta, som kan slockna av minsta vindpust. Hon har en starkare personlighet än de flesta jag känner, men jag tror att det hon beskriver är universellt. Vi är alla oändligt formbara och föränderliga, det är en del av att vara en social varelse, att förhålla sig till omgivningen.

Bara en despot går genom livet utan att påverkas av mötena med andra, av platserna där vi hamnar.

”Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig”, skriver Stig Dagerman. Det betyder inte att vi saknar en personlighet, att vi är illojala mot våra närmaste. Tvärtom betyder det att våra närmaste formar oss och att vår omgivning präglar oss, att livet hela tiden muteras av våra viktigaste relationer. Därför är det så viktigt vilka vi väljer att leva med.

I en av böckerna från Finistère skriver Bodil Malmsten om ungdomen som ”en tid i mitt liv när jag ingenting annat var än de intryck som gjordes på mig”. Det var väl därför jag ville flytta till USA, för att jag hoppades att allt som hände här skulle göra intryck på mig, blåsa mitt tårtljus försiktigt i en ny riktning, utan att släcka det.

Läs fler bokutdrag:

Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”

Så förändrades Sverige när snabbköpet kom