Mårten Castenfors välkomnar våren med en sista salong

Våren väcker förhoppningar, som kan sluta med besvikelser. Men Vårsalongen gör sällan besökaren missnöjd. Nu gör Mårten Castenfors sitt sista år på Liljevalchs.

Om våren. Då knoppar brister. Eller då blommor inte knoppas alls. När Mårten Castenfors var tonåring brukade han stå i en knökfull buss på väg hem från danser och tillställningar och tänka: ”Inte i kväll heller.” Inte ens när det varit valborg hade han lyckats. Träffa någon, henne.

– Då gjorde våren ont, för med årstiden vår är det ju så att det är då som saker ska ske, slå ut. Men jag stod där som en sparris, för tjejerna ville ha tuffare killar. Jag minns ljuset när jag gick ensam hem genom natten. Hoppet man hade haft. Det är skönt att man blivit vuxen.

Nu har han hunnit fylla 63, och arbetar sitt sista år som chef för Liljevalchs konsthall. Ordet ”vår” är fortfarande laddat, men med helt andra känslor.

– Nu får det mig naturligtvis att tänka på vår kioskvältare Vårsalongen. Det är den som gör att vi genomlever resten av året. Och vi öppnar den när det fortfarande är vinter. Som en förbön för våren, säger han och knäpper sina händer.

– Vår står också för att Liljevalchs är vår konsthall, den ägs och drivs av Stockholms stad och är därmed alla kommuninvånares. Det är förstås ett ansvar, den gamla kåken och den nya tillbyggnaden ska skötas och tillsammans ska de kunna ta emot en kvarts miljon besökare om året. Liljevalchs är till för alla stockholmare och besökare och det är vackert.

Och stundtals stormigt, kan man lägga till. Precis innan vi satt oss för intervjun har en av Mårten Castenfors mest högljudda kritiker passerat förbi på promenad, för dagen klädd i träningsbrallor och huvjacka: förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Mannen som kallat Liljevalchs nya tillbyggnad med dess betongarkitektur för ”Adolf Hitler memorial”.

– Jag är väldigt nöjd med tillbyggnaden, säger Mårten Castenfors om huset som orsakat så starka protester hos vissa.

– Om man ska vara elak så kan man säga att vissa som bor på Strandvägen ser Djurgården som sin privata trädgård. Aggressiviteten och hatet jag har mött i tillbyggnadsprojektet … det kan komma en dag när det slår till mot konsten inne i salarna, och det ska man vara jäkligt vaksam mot.

Vår konst och inte bara vissas. Också den devisen skulle man kunna lägga till i fallet Castenfors. Än är det några dagar kvar av årets vårsalong, hans femtonde och sista som chef över konsthallen. Som vanligt består den av bidrag från en vild mix av amatörer och konstnärsutbildade. Han visar runt. Vi stannar till vid ett av de verk som ”Moderna museet aldrig skulle kunna hänga på sina väggar”; en serie sanslöst naivistiska, glädje-­sprudlande målningar, föreställande jammande musiker i ett band.

– Det finns nog många som tycker att jag är en pellejöns som känner kärlek till detta. Snart är det färdigjobbat, men jag känner inget vemod. Jag är ganska trött och känner mig lite sliten. När jag avgår vid årsskiftet ska jag gå i ide några månader, vakna till vid valborg och dyka upp igen och lägga en pinne på brasan.