Markus Wilhelmson: Det var då en välsignad jul

Gud eller tomten – vem ska man tro på när allt är så här? En broderad julbonad öppnar dörren till ett annat universum.

Om det börjar brinna i ditt hem och du bara får ta med dig en sak, vad skulle du välja?

Tankeleken får en extra droppe allvar nu när det är högkonjunktur i stearinfabriken. Jag kommer inte på en enda sak som känns nödvändig att rädda från vårt hem, som är kliniskt befriat från Zorn och handknutna mattor. Fotoalbum och skivsamling är digitaliserade, böckerna utbytbara, möblerna sorgliga. Inte utan viss tillfredsställelse tänker jag att det enda av värde är rösterna som fyller rummen med en bred repertoar av tonårsutbrott och dåliga pappavitsar.

Men så händer det, som alltid vid den här tiden på året, att jag klättrar upp på vinden och påminns om att vi faktiskt har en oersättlig ägodel.

Med andakt vecklar jag ut den på köksbordet och sugs omedelbart in i ett svart, eller ljust, hål; in i ett universum där tiden stannat. Jag ser en liten pojke omgiven av glitter och tomtebloss, en pojke som fångar snöflingor på tungan och äter torra lussebullar i väntan på Arne Weise. En pojke med mjölktänder
i en förtrollad värld där ord som valförnekare och evighetskemikalie ännu är ofödda.

Jag minns hur jag stod i köket med de rödblommiga tapeterna och just hade lärt mig att läsa. Om och om igen stavade jag mig igenom de handbroderade bokstäverna på julbonaden:

Tomten har klappar till stora och små, ej någon han glömmer var säker därpå.

Farmor hade broderat tomten som pulsar genom snön i den blå skymningen. Ur stugans skorsten står röken i givakt mot en stjärnklar himmel. I horisonten en fullmåne och en kyrka. Jag undrade vilka som öppnade dörren när tomten knackade på, fantiserade om att de morgonen därpå skulle åka släde till julottan, insvepta i fårskinn, somna i kyrkbänken medan prästen malde på om Nasaret. Det kyrkliga har en viss betydelse i den här julberättelsen. 

Bonaden var det enda jag önskade efter min farmor som dog i december, ett halvår efter att hon fyllt 100. Så länge hon orkade gick hon på högmässan och sjöng Bred dina vida vingar med spröd röst. Hon övergick till Helgmålsbön i TV2 och gudstjänsten som hon följde via en transistorradio av märket Grundig. På kvällarna stoppade hon om mig och bad aftonbön. ”Se till mig som liten är.” Varje gång jag föll fanns hon där. Lindade mina stukade fotleder med gasbinda, baddade nässelbränd hud med Salubrin. Hon bjöd på Emser, sockerpastiller, och bondkakor. Jag minns inte att farmor talade illa om någon, även om hon en gång sa att hon hade ”lite svårt” för Björn Skifs. Jag såg henne aldrig arg och bara besviken en gång; när jag valde bort söndagsskolan i Betlehemskyrkan för en framtid som ishockeyproffs. Hon ville att jag skulle bli präst. Jag ville bli högerforward.

Hon förundrades över centralvärme och färg-tv. Hemtjänsten fungerade.

Vi satt ofta i hennes smala kök och drack kokkaffe med grädde och farmor berättade om ett Sverige som hon, på första parkett, såg resa sig ur fattigdom. ”Du kan inte förstå hur vi hade det”, sa hon, och det kunde jag inte. Hennes syster utvandrade, likt 1,4 miljoner andra svenskar, för drömmen om ett annat liv. Men farmor stannade och allting blev bättre och bättre, dag för dag. Hon förundrades över centralvärme och färg-tv. Hemtjänsten fungerade. Hon trodde inte bara på Gud, utan också på Tage Erlander. Det var underbara dagar framför oss.

Farmor undrade ofta om jag hade varmt i bädden. Om man somnar mätt i en varm säng kan man inte begära mer. Hon förstod aldrig varför jag skulle febra jorden runt och envisas med att bo i Amerika. Hon vågade aldrig åka rulltrappa. På sin 100-årsdag fick hon för första gången smaka pizza, men fortsatte att föredra dillkött. Trots en blygsam pension jämförde sig farmor aldrig med dem som hade det bättre; hon uttryckte en tacksamhet över ting som tycktes mig futtiga, men som jag i dag, lite kantstött och mer jordad, har kommit att omfamna.

Jag tänkte att en bättre apostel än farmor kunde väl Gud knappast ha haft här på jorden. Att det var därför hon fick leva så länge. När farmor kallades hem inbillade jag mig att hon skulle få fara i frid, som tack för lång och trogen tjänst. 

Vid lunchtid en decemberdag var det dags. Ett adventsljus tände eld på hennes kjol. Hon blev en levande fackla, fånge i sin rullstol. Farmor ropade efter en hjälp som inte kom, en nåd som inte besvarades. 

Outgrundliga äro herrens vägar. 

Men tomten tror jag fortfarande på. 

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer av Markus Wilhelmson:

I Det omätbara möter tittarna de riktiga filmhjältarna

Dödade morfar en nazist?