Markus Wilhelmson: 65 är det nya 65

Kroppen förfaller, men insidan är spänstig. Hur ska man få ihop de två? Smygläsningen av en ny bok ger en inblick i åldrandets utmaningar och gåvor.

Barnen har fötts, tappat mjölktänderna, tagit studenten. Vad var det som fladdrade förbi? Jaså, livet.

Jag har smygläst en bok som kommer i dagarna – Det nya gamla – där författaren Helena von Zweigbergk och konstnären Cilla Ramnek mejlväxlar tankar om åldrande. Det är ingen peppig handbok med en väninnekör som sjunger stämmor i dur om att 70 är det nya 50, utan ett stilla konstaterande att 65 är … ja, 65.

Tillsammans har de överlevt sex äktenskap. Helena har artros i knäna och är behandlad för bröstcancer. Magen bär spår av akut kejsarsnitt och blindtarmsingrepp. Själen har andra och djupare ärr, av att ha blivit sviken och bedragen, försummad och övergiven. Så som livet drabbar den som vågar älska. Låter det heldeppigt? Det är det inte. Mer en förundran över hur allt kunde gå så fort, och hur klyftan mellan kropp och ande växer.

”Det är så konstigt, inuti är jag ju fortfarande jag”, upprepar Helenas mamma de sista åren på äldreboendet. 

Några år tidigare har hon, en bit över 80, inte velat höra talas om rullator, eftersom det är något som äldre människor har.

Inuti är vi tidlösa, eller alla åldrar samtidigt, och tanken kan fortfarande ha spänst. Men dessa tiotusentals levda dagar äter sig in i muskler och leder och tiden hinner ifatt även Mick Jagger och Ingemar Stenmark, även om det tycks ske med viss fördröjning.

Jag träffar Helena von Zweigbergk över en bryggkaffe på Södermalm i Stockholm.

– Cilla och jag har pratat om att gå i landsflykt när boken kommer ut, säger hon.

Känns den för privat?

– Det blir väldigt personligt, men vårt motto har varit att om vi ska skriva om detta så ska det vara på riktigt. Jag kan känna en sådan trötthet på hurtiga råd. Hela sommarpratsdramaturgin – jobbigt, jobbigt, göra karriär, jobbigt igen men nu är allt bra, för att inte säga bäst, jag vill tacka alla och spela What a wonderful world. Det står mig upp i halsen.

Hon skriver i boken att hon grät i flera dagar när hon fyllde 60, för att det lät så brutalt gammalt, och att 65 kändes som en dödsdom. Kroppen är ledsen och begravningarna kommer tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad, som Tranströmer konstaterat. 

– Det är klart att det är ett vemod. Och jag känner också en otålighet på ett annat sätt. Livet var kanske stressigare förut, och jag kunde tänka att äldre har all tid i världen, men egentligen är det ju tvärtom. Nu kan jag känna en rastlöshet på ett djupare plan. Om situationer eller diskussioner går i cirklar får jag lust att skrika: Jag har inte tid med det här!

Själv har jag ibland sett på livet som en transportsträcka bort från barndomen. Att man för varje år blir lite friare från den, ser på uppväxten och sina föräldrar med större distans och mer förlåtande blick. Men det är inte alldeles självklart.

Med åren har en annan känsla kommit att ta över

När bruset tystnar tycks det förflutna hinna ifatt. Under åren med barn hemma slåss man med näbbar och klor för egentid; sedan visar det sig att både barnen och jobbet klarar sig utmärkt utan dig och plötsligt är egentid allt man har. 

– Röster som kanske trängts undan tidigare kan pocka på uppmärksamhet igen. Jag har tidigare tänkt att jag kanske ska döstäda och bära upp min barndom i en kartong på vinden, men det är slående hur mycket av ens personlighet som formades under den tidiga anknytningsperioden, och att man aldrig blir kvitt den, säger Helena.

För henne har det, bland annat, handlat om en känsla av försummelse. Hennes föräldrar lärde henne aldrig att cykla. Hon kan fortfarande inte cykla. Hon har känt skam, men framför allt ilska, för att det också var ett tecken på något djupare och större.

Med åren har en annan känsla kommit att ta över, och kanske är det den största bonusen med att åldras, vid sidan av rabatt i kollektivtrafiken:

Försoning.

– På mitt skrivbord har jag ett fotografi på mig själv som barn. Jag har inte kunnat ta till mig den där flickan på bilden, men sedan några månader lyfter jag ibland upp fotografiet, pussar på det och säger högt: Lilla du, vad du har kämpat.

Helena har börjat se på sig själv med mer ömsinthet.

Hon tycker också att vänskap och kärlek fördjupats med åren. För att hon lättare genomskådar positionerandet och fånerierna som slukat så mycket energi och ställt sig i vägen för det som är äkta.

– Tidigare skulle alla relationer leda någonstans. Till utbildning, familj, karriär … Nu är det mer fri lek. Det är ganska skönt, säger Helena.

På kvällarna kan hon tända ett ljus, lyssna på Bach och hälla upp ett glas vin. Hon tittar på tulpanerna som ger en föraning om att det blir vår i år också och tänker; Kan man ha det så här bra?

Nu blev det nästan peppigt ändå. Men Helena inflikar:

– När jag känner mig på sådär ovanligt gott humör blir jag misstänksam i nästa sekund. Var kommer det här ifrån? Har jag en hjärntumör? 

Läs mer av Markus Wilhelmson:

I ”Det omätbara” möter tittarna de riktiga filmhjältarna

”Jag är trött på att vara grå”