Marie Åsberg om när Sverige gick in i väggen

Plötsligt stod hon mitt i floden. I slutet av 1990-talet gick tiotusentals svenskar överraskande ”in i väggen”. Professor Marie Åsberg fick i uppdrag att ställa en diagnos på den nya epidemin –och myntade begreppet utmattningssyndrom. Nu ser hon åter orosmolnen hopa sig.

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi:s temanummer 2016.

Vi satt på övervåningen i Bodil Malmstens ljusa hus i franska Finistère en majlördag 2003 och grubblade över varför svensken mådde så dåligt.

Det tycktes som om var och varannan sprang in i väggen. Utbränd. Utmattad. Bodil Malmsten hade också varit nere. Hon tyckte ingenting var roligt. Så tog hon körkort, 55 år gammal, köpte en Rover, lämnade Stockholm och Stureby och flydde mörkret med ett tiotal mäklarbeskrivningar över hus till salu i Bretagne.

Det här var året då sjukskrivningstalen för utmattningssyndrom skulle nå sin topp i Sverige och långsamt börja falla igen, men det visste varken Bodil Malmsten eller vi – då.

– I Frankrike är det ingen som går in i väggen. De vet inte ens vad det är, sa hon.

Bodil Malmsten hade utkommit med sin bok Priset på vatten i Finistère och blivit än mer folkkär. Minibussar proppfulla med svenska kulturtanter ville se den prunkande trädgården hon beskrev i boken. De ringde och sa: ”Nu är vi snart framme, vi har köpt med bullar, hur hittar vi hem till dig?”

Bodil Malmsten ville varken ha bullar eller besök. Hon ville vara i fred, och den där trädgården blomstrade bara i hennes huvud. En roman är en roman, livet är något helt annat.

Vi bestämde att vi skulle göra en dokumentärfilm om den nya svenska folksjukdomen och att filmen skulle heta Heja Sverige friskt humör!.

Här vid Atlantkusten, där mistlurar brölade och tidvatten andades in och ut, framstod Sverige som en gåta.

Hur kom det sig att föregångslandet med reglerad arbetstid, barnomsorg och fem veckors semester var på väg att jobba sönder sig?

Epidemin tycktes drabba alla – män och ­kvinnor, akademiker och kroppsarbetare, unga och gamla, norrlänningar och nollåttor. Det rapporterades om sunda, till synes fullt fungerande 30-åringar som satte sig ner på golvet och började storgråta. 

Mellan 1999 och 2003 ökade andelen psykiska sjukdomar som pågått i minst 60 dagar från 18 till 30 procent.

Pia Dellson, överläkare och senior professor i psykiatri och onkologi, beskriver i sin diktsamling Väggen (Natur & kultur):

Jag förstår inte
hur detta kunde hända mig.
Jag som är så stabil.
Stabil ork,
stabilt humör,
långsiktig,
planerad.
Hur kan en sådan klippa
lösas upp till lervälling?
Chocken att finna
att jag är 
som alla andra.
Jag som är så unik.

Bodil Malmsten började prata. Kameran rullade. Hon trodde att svenskens knutna näve i fickan var en del av förklaringen.

När företagen och – så småningom – offentlig sektor nedbemannade bet svensken ihop, jobbade på, svor möjligen för sig själv framför Rapport.

– I Frankrike bränner man bildäck eller tippar kobajs på Champs-Élysées. Man finner sig inte. Det förändrar kanske ingenting i praktiken, men man får ur sig sin vrede och jag tror man mår bättre efteråt, sa Bodil Malmsten.

Dokumentärfilmen blev inget. En av huvudpersonerna bakom kameran gick in i väggen.

Fem år tidigare – 1998 – hade det knackat på dörren hos Marie Åsberg, senior professor i psykiatri vid institutionen för kliniska vetenskaper på Danderyds sjukhus.

I mer än tre decennier hade hon forskat om depression och självmord.

Den här dagen ville hennes kollega Åke Nygren, professor på Karolinska institutet i person­­skadeprevention, visa något som förbluffade honom. Statistiken han hade hämtat från ­försäkringsbolagens databaser visade att diagnoser för depression ökade kraftigt bland de sjukskrivna. Det borde inte vara så. Depression hade varit en så kallad stabil sjuka, där svängningarna historiskt inte varit särskilt anmärkningsvärda.

Marie Åsberg viftade bort det.

– Det är säkert för att de super, sa hon. 

Det hade just kommit oroande siffror om att ökande depression kan vara en komplikation till alkoholmissbruk. 

Åke Nygren övertalade henne att titta närmare på den alarmerande kurvan. Det var som att han såg seismologiska rörelser som förebådade ett kraftigt skalv.

Marie Åsberg lät sig övertalas, lade annat åt sidan och började prata med människorna bakom siffrorna.

– Många av dem var väldigt ledsna. De trodde att de var deprimerade, men huvudproblemet var att de hade stressat alltför mycket. Den absolut övervägande andelen hade problem i arbetslivet. De hade efter omorganisationer fått allt mer att göra och till sist inte orkat med den ökade belastningen, berättar Marie Åsberg.

Symptomen i sig var inte nya. 

Redan 1869 hade amerikanen George Beard skrivit om tillståndet neurasteni, en form av psykisk ohälsa som kan jämföras med det som i dag kallas utmattningssyndrom. Inför Bostons läkarförening förklarade George Beard att patienternas tillstånd berodde på det moderna, snabba livet med krav på punktlighet och tåg som rusade fram i 40 kilometer i timmen.

– Vad han inte nämnde, vilket han borde ha gjort, var uppfinningen av glödlampan. Med glödlampan kom ett billigt och effektivt sätt att lysa upp natten. Då blev du inte längre skyddad mot nattarbete och kunde förlänga arbetstiden så att den blev längre än vad som tidigare varit möjligt, säger Marie Åsberg.

Under 1960-talet myntade amerikanska psykologiprofessorn Christina Maslach begreppet ”burnout”, som har lett till den svenska översättningen ’utbrändhet’, vilket var vad svenskarna kallade sitt tillstånd när de kollapsade i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

– Jag har jobbat hela mitt vuxna liv inom vuxen­psykiatrin, men det här påminde inte om något jag sett tidigare. Symptombilderna hos dem som sjukskrevs liknade varandra. Vi började kalla det för utmattningsdepression, men upptäckte att de inte var deprimerade, utan snarare utmattade och sönderstressade, säger Marie Åsberg.

Därför döpte hon 2003 den nya svenska folksjukdomen till utmattningssyndrom, vilket är den vedertagna termen i dag.

Snart blev orsaken till epidemin, som Marie Åsberg kallar den, uppenbar.

Men vetenskapliga data blir sällan sprängstoff. Om man inte fuskar som Macchiarini

Den svenska ohälso­krisen i slutet av 90-talet hade att göra med bank-, finans- och fastighetskrisen i början av 90-talet.

Den privata sektorn mötte den ekonomiska oron med nedbemanningar och omorganisationer. Snart följde samma utveckling inom offentlig sektor. 

Inom vissa enheter på landsting och kommuner blev fyra av tio medarbetare uppsagda. Fyra av tio.

Marie Åsberg tittar upp från kurvorna på sin gigantiska bildskärm, tar av sig ett av de två glasögonparen som dinglar i snören runt halsen och konstaterar med underskruv:

– Det är ganska mycket.

Ju mer hon borrade ner sig i statistiken från AFA Försäkring, Alecta och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), desto tydligare blev sambandet:

Efter nedbemanningar och omorganisationer börjar sjukhälsotalen stiga dramatiskt.  Det tar bara fem år innan konsekvenserna syns.

De som har möjlighet har redan bytt jobb. De som har åldern inne har gått i pension. De som blir kvar kämpar på.

– Det är egentligen busenkel matematik. Man kan med en viss grad av säkerhet säga att minskar man personalstyrkan med si och så många procent kommer sjukskrivningarna att stiga si och så mycket. Det borde vara sprängstoff. Men vetenskapliga data blir sällan sprängstoff. Om man inte fuskar som Macchiarini, säger Marie Åsberg.

Ur ett samhällsperspektiv är det en försvårande omständighet att sjukskrivningarna kommer med fördröjning. Fem år är en evighet, eller åtminstone ett år längre än en mandatperiod. Ur ett företagsperspektiv hinner 20 kvartalsrapporter passera under fem år.

På ett personligt plan kan en sjukskrivning vara en katastrof, inte minst när omgivningen inte förstår hur någon som nyss var stark och arbetsför plötsligt ligger i fosterställning.

Pia Dellson skriver:

Fyrtioårig
dubbelarbetande
kvinna.
Vårdyrke
storasyster
eldsjäl.
Energisk
positiv
utbränd.
Jag är ett skolfall.
Så enastående
banalt.

Hur har omgivningens medvetenhet om utmattningssyndrom förändrats? Tidigare socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson konstaterade så sent som 2007 att hon hade ”haft en släng av utbrändhet”, som hon botade genom att sova i tre dygn. Sedan började hon arbeta igen.

Det kändes som ett hån för många som varit sjukskrivna i åratal och som faktiskt inte orkade jobba.

Marie Åsberg menar att omgivningens oförståelse för den som drabbas av utmattningssyndrom inte nödvändigtvis beror på empatistörning, utan snarare är en högst mänsklig reaktion. Hon citerar den persiske poeten och sufiske mystikern Jalal al-din Rumi:

– ”Den icke brände fattar ej den brändes tillstånd.” Hur skulle man kunna förstå en annan människas smärta? Jag tror hemskt mycket på kunskap. Om vi människor bara kan förstå det här med stressmekanismer och inse våra kroppars och hjärnors begränsningar och respektera dem, då är jag hoppfull. Det är därför jag jobbar vidare, säger Marie Åsberg.

Hon har fyllt 78 år och arbetar numera bara heltid.

Marie Åsberg hade själv kunnat vara i riskzonen för att drabbas av utmattningssyndrom, om det inte vore för Guds nåd, som hon kallar det fast hon inte är troende.

Nåden består av god sömn. Om man kunde vaccinera människan mot utmattningssyndrom vore det genom att injicera en dos djupsömn varje natt.

– Om det blir för mycket som tornar upp sig för mig kan jag inte fortsätta, så jag går och lägger mig och somnar. Det har räddat mig. Om jag i stället hade fortsatt att vara vaken, då tror jag verkligen att jag hade gått i väggen, säger hon.

Det finns trots allt hopp även för den som inte har samma ynnest.

– Det finns två skyddande medel mot stress. Det ena är att man tycker att det man gör är meningsfullt. Det andra är socialt stöd, att ha människor runt omkring sig som stöttar, säger Marie Åsberg.

All forskning visar att vägen tillbaka från väggen är lång och inte går att skynda på. Det finns olika sätt att ta sig tillbaka, men Husmark Pehrssons tredygnsmetod har inget stöd inom forskningen.

Att komma tillbaka tar tid, och måste få ta tid.

Det är ett helvete för den drabbade och en belastning för samhället.

Trösten är varningssignalerna längs vägen.

Marie Åsberg beskriver processen som en tratt, där man långsamt sugs ner.

– Det börjar ofta med en förändring på jobbet. Man tvingas ta i lite extra. Det är oftast inga problem, om det inte sker under en längre period. Man drar ner på sömnen. Nästa steg är att man slutar bjuda hem folk. Livet blir lite mindre. Man kanske slutar sjunga i kör eller slutar gå på gym. Man orkar inte längre ringa tillbaka till sina vänner. Man slutar ha sex med sin partner. Till slut är det bara jobbet kvar. Det här sker inte ostraffat, säger hon.

Ju längre ner i tratten, desto svårare att ta sig upp.

Fysiska symptom brukar yttra sig som spänning i muskulaturen, besvär med magen, hjärnstress, sömnsvårigheter, man tappar energi, riskerar att få kognitiva problem och drabbas av skuldkänslor för att man inte längre orkar prestera på jobbet eller vara en bra förälder eller partner. Glädjen försvinner.

Man ska lyssna på sin kropp
och det har jag gjort.
Jag hör vad du säger.
Nu kör vi!

Pia Dellsons dikt fångar en gemensam nämnare för många som drabbas av utmattningssyndrom, menar Marie Åsberg.

– Tvärtemot vad man felaktigt trodde från början är det ofta de väldigt ambitiösa, duktiga och driftiga som drabbas. De som berömmer sig för att vara stresståliga och har attityden att ingenting är omöjligt om man bara skärper sig och försöker. När de får första varningssignalerna gör de som de alltid har gjort: De anstränger sig lite mer, säger hon.

I högriskzonen ligger de som har sin självkänsla och identitet kraftigt förknippad med arbetet. Det tycks också finnas en viss förhöjd risk som är genetiskt betingad och som styrs av hur de första livsåren har varit.

– Intrimningen av kroppens stressystem sker tidigt i livet, från att vi ligger i mammas mage och under våra första uppväxtår. Om vi råkar ut för elände när vi är barn är det rimligt att stresssystemet ställs in på att tåla mycket. När de här människorna sedan utsätts för stress i arbetslivet känner de inte stressymptomen lika mycket. Det ska till mycket belastning innan de reagerar och då kan det redan vara för sent, säger Marie Åsberg.

Med andra ord är det inte de hyperkänsliga som löper störst risk att drabbas, utan de med en avtrubbad känslighet. Maskrosbarn, personer som har haft det svårt hemma men klarat sig ändå, är överrepresenterade i statistiken.

Diagnosen över den svenske patienten såg förfärlig ut 2003, när Marie Åsberg myntade uttrycket utmattningssyndrom.

Sedan vek siffrorna plötsligt ner. Svensken tycktes må bättre, eller? Det finns ingen enkel förklaring till att rekordnoteringarna följdes av en tillbakagång. Det hade i alla fall ingenting med förändrade regelverk eller försäkringskassans bedömning att göra då nya regler infördes först 2008.

– Många lämnade sina arbetsplatser, gick i pension eller fasades ut ur arbetslivet. Jag tror också att all uppmärksamhet som utbrändhet fick i medierna spelade in. Allt fler blev medvetna om att man till slut blir sjuk om man bara stressar, stressar, stressar, säger Marie Åsberg.

Siffrorna för lättare psykisk ohälsa (vilket utmattningssyndrom klassas som, till skillnad från exempelvis schizofreni och bipolaritet) fortsatte att sjunka fram till 2010.

Därefter har kurvorna börjat peka i fel riktning igen. Inte samma dramatiska ökning som 1998, men tillräckligt illa för att Marie Åsberg ska skjuta upp sin pensionering.

– Nu kommer en ny generation och som alla ungdomar tror de att de är osårbara, förklarar hon förändringen.

Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat med 70 procent de senaste fyra åren. 32 000 svenskar går in i väggen varje år. 200 personer dör. Åtta av tio som sjukskrivs för utmattningssyndrom är kvinnor. Och det kanske mest alarmerande: sjukhälsotalen kryper ner i åldrarna. 

Marie Åsberg tar av sig sina forskarglasögon och levererar en teori som hon påpekar är högst personlig.

– Jag låter som en gammal kärring när jag börjar tala om det här. Men en sak som verkligen är svår för ungdomar att hantera är att vi lär dem, från att de är små, att det inte finns några begränsningar och att världen ligger öppen för dem. Det finns ingenting som hindrar. Anstränger du dig och jobbar på, kan du bli vad du vill och få ett fantastiskt liv. Har man varit med ett tag vet man att det faktiskt inte är på det viset. När ungdomarna kommer ut på arbetsmarknaden och möter verkligheten riskerar de att känna att de är misslyckade, dåliga människor. Men om de bara ansträngde sig lite mer, var lite duktigare eller smartare skulle de kunna infria omgivningens förväntningar, säger hon.

 Risken för en ny epidemi ökar sannolikt också på grund av modern teknik.

Avgörande för att vi ska kunna hantera stress är att vi får tid till återhämtning. Vid förra kulmen av sjukskrivningar fanns inga smarta mobiltelefoner. Att vi är ständigt uppkopplade riskerar att leda till att vi mentalt aldrig riktigt lämnar arbetet.

Den smarta telefonen kan få samma påverkan på människan som glödlampan fick för mer än ett sekel sedan.

Ytterligare en försvårande faktor är urbaniseringen som sker snabbare i Sverige än i något annat land inom EU.

Att ständigt omges av hög ljudvolym i stads­­miljö kan påverka möjligheten till återhämtning. Dessutom tillbringar vi allt mer tid med att ta oss till och från våra arbetsplatser i storstäder, vilket i praktiken innebär att arbetsdagen förlängs.

Men den inledande frågan kvarstår: 

Varför vi svenskar? 

Och: Har det verkligen bara med arbetet att göra, eller handlar det kanske mer om att vi vill så mycket med våra liv att vi är dömda att misslyckas? Vi ska hinna resa jorden runt, förverkliga oss själva, framstå som lyckliga på Instagram, skaffa minst tre barn, äga Sköna Hem-villa och sommarhus, semestra i Thailand och göra karriär – samtidigt. 

Accepterade vi svenskar detta allt för lätt? 

När Tage Erlander pratade om ”de stigande förväntningarnas missnöje” var det ett uttryck för att ett folk som fått det bättre och bättre tar för givet att det alltid ska fortsätta så – och att det oundvikligen kommer att sluta i besvikelse.

– Jag tror inte på det där, säger Marie Åsberg och flyttar tillbaka fokus till arbetslivet:

– En människa kan förstås inte isoleras till sitt arbete. Det är alltid en kombination av hela livssituationen, men titta på hur det ser ut på arbetsplatser i dag. Jag är ofta inbjuden till läkare och sjukhus och de jobbar häcken av sig. Belastningen är för stor. Har du varit i en sjukhuskorridor? Ingen går avspänt. Alla går fort eller springer. Inte för att rädda liv, utan för att hinna med jobbet. 

Accepterade vi svenskar detta allt för lätt? 

Är vi för plikttrogna eller för konflikträdda för att reagera när organisationer bantas till att bli anorektiska?

Borde vi ha gjort som Bodil Malmsten föreslog, bränt bildäck?

Och vilken roll spelar vår inställning till arbete? I Sverige, världens mest sekulariserade land, tycks budordet om att tänka på vilodagen så att vi helgar den, ha ersatts med påbudet om arbetslinjen.

– Arbetet för naturligtvis mycket gott med sig, men nu är det nästan som om vi förväntas känna arbetsglädje oavsett vilket arbete vi utför. Det blir lite knepigt. I Bibeln var arbete ett straff, påminner Marie Åsberg.

När dokumentärfilmen ”Heja Sverige friskt humör!” – om den nya svenska folksjukdomen – skulle ta form för snart 15 år sedan, återkom många av de intervjuade till Luther.

Göran Persson pratade om att han ständigt hade en Luther på axeln, en arbetsmoral som riskerade att gå över i skuldkänslor om man inte hade gjort rätt för sig. Luther stod i vägen för den nödvändiga återhämtningen, tycktes det.

Vi bestämde oss för att gå till botten med Luther och träffade tyskprofessorn Birgit Stolt, som i ­30 år hade studerat Luthers texter.

Hon förklarade att svenskarna helt hade missförstått Luther. Han var ju egentligen en glad prick som älskade att sjunga och dansa. Han anbeföll sina medmänniskor ”en glädjefylld fritidssamvaro” och rådde till och med sina vänner ”att äta och dricka gott och tänka på flickor om det kan driva missmodet på flykten”.

Det senare uttalandet censurerades dock av hans förläggare 1566, som ersatte formuleringen med råd om bibelläsning och samtal med gudfruktiga vänner.

Marie Åsberg menar att svenskar inte går i väggen lättare eller oftare än andra. Men har vi ändå inte varit sämre på att hantera omställningar i arbetslivet eftersom vi är så djupt invaggade i våra trygghetssystem att vi får svårare att anpassa oss när marken gungar, kraven skärps och vi tvingas göra fler saker snabbare?

Marie Åsberg skakar på huvudet.

– Folk går in i väggen överallt. Det är globalt. Men för att uppfatta fenomenet måste du ha en sjukförsäkring, annars syns du inte i statistiken. I USA hamnar du på gatan om du inte orkar jobba, säger Marie Åsberg.

Dokumentärfilmen tillsammans med bland andra Bodil Malmsten blev som sagt aldrig av. 

Personen bakom kameran som själv gick in i väggen är i dag fullt frisk, mår bra och skriver numera artiklar.

Bland annat den här. 

Läs fler artiklar ur serien:

Mitt liv som hund-gänget om filmen som förändrade deras liv

Ingrid och Lasse Berg om att förlora ett barn