Maria Bauer: ”Nunnorna räddade mitt liv”

Maria Bauer är en prisbelönt våldsexpert som föreläser runt om i världen. Det hade aldrig hänt om inte Moder Teresas nunnor räddat hennes liv, och hon hade hamnat i Sverige.

”Jag arbetar som utbildare och föreläsare inom socialt arbete och har 30 års erfarenhet från psykiatri, omsorg och kriminalvård. Ofta handlar det om besvärliga människor och framför allt aggressiva män. Min metod är att ha ett varmt och vänligt förhållningssätt även till människor som gjort förfärliga saker. Att skapa en plattform där den andre känner sig respekterad och betydelsefull. Det är också viktigt att inte vara rädd. Våld är ju väldigt obehagligt, men om man förstår mer av den andre så släpper rädslan.

Polisen och socialtjänsten har ofta sparat sina värsta ärenden till mig när jag kommer. Min titel är ’våldsexpert’ vilket kan kännas lite tveksamt eftersom våld är just det jag vill undvika.

För min del utgår allt från ett ögonblick i Bangalore på Moder Teresas barnhem, när jag var ett och ett halvt år. Det var när jag blev adopterad till Sverige. Om inte det skett, hade jag nog levt på gatan i Indien. Eller inte levt alls.

Jag vet att en kvinna lämnade in mig på barnhemmet i januari 1975, när jag var tre månader. Jag tror att den kvinnan var min mor. Det tror jag för att jag bär på en stark grundtrygghet och jag föreställer mig att hon lade grunden till den genom att vi fick vara tillsammans en tid.

På barnhemmet stod 50 sängar i varje sal, jag kunde inte gå när jag kom till Sverige. Det var nunnor som skötte om oss, och det fanns en värme i miljön, men de räckte ju inte till alla.

Värre var att jag fick flytta hem till en indisk familj för att vänja mig inför adoptionen. Jag knöt naturligtvis an till dem, speciellt till pappan. De fortsatte sen skriva brev till min adoptivfamilj och har berättat om hur jag alltid sjöng och hur jag lärde mig allas namn.

När de lämnade tillbaka mig till barnhemmet blev jag apatisk och deprimerad. När jag tänker på det kan jag bli gråtfärdig. Det är bara för hemskt. Men så småningom, i tryggheten i Sverige, kom personligheten tillbaka och jag började sjunga igen. Jag blev social och utåtriktad.

Nunnorna räddade mitt liv och jag tänker att något från den erfarenheten har runnit ner i min själ. Jag ser på mitt arbete som en mission, jag vill sprida ett fredsbudskap.

Jag började skriva brev till världsledare som sjuåring och jag har sedan alltid känt att jag vill stå bland dem som har det svårast. Jag har ägnat väldigt mycket tid åt volontärarbete och gör det fortfarande. Som 15-åring var jag kontaktperson för funktionsnedsatta, sen stödperson inom psykiatrin och hos Stadsmissionen.

Under gymnasietiden arbetade jag på ett servicehus vid sidan av skolan. Där fokuserade jag helt på fyra äldre kvinnor som led av allvarlig psykisk ohälsa. Jag var omättligt intresserad. Jag läste allt inom psykologi, psykiatri och sociologi, innan jag senare började studera till beteendevetare. Det har fortsatt vara mitt intresse. Det och mina barn.

Jag tror att jag har fått en gåva att kunna lyssna. Jag har en förmåga att ställa frågor och en förmåga till närvaro. Jag är så nyfiken på hur folk fungerar och varför de är som de är. Jag tror också det handlar om att förstå sig själv och sina svagheter. Att kunna backa och börja om i mötet med andra. Jag har utbildat mer än 200 000 medarbetare i hur vi kan hantera våld och konflikter.

Den möjlighet jag fick när jag blev bortadopterad har gjort det viktigt för mig att göra något meningsfullt. Att jag arbetar med utsatta människor tror jag är ett sätt att hedra det jag kommer ifrån, och det Moder Teresa stod för. Jag tänker att min adoption har satt sina spår, som barndomstrauman gör. Det har nog gett en ökad stress och en ökad skärpa. Min svårighet har varit att inte ta på mig för mycket av det mörker jag sett och mött.”

Berättat för Josefin Olevik