Mardrömmar på papper – konstnären Freddie Wadling

Freddie Wadling var känd som sångare med en röst så personlig och känslig att den kunde gjuta liv i den mest meningslösa låt. Mindre bekant är att han hela sitt liv tecknade och målade febrilt. I en ny bok visas några av hans tiotusentals verk.

Sommaren 2016 var det meningen att Freddie Wadling skulle vara med i TV4:s långkörare Så mycket bättre, där kända artister gör nytolkningar av varandras låtar. Programmet var som gjort för honom, han blev ju mest känd som uttolkare av andras verk – allt från den avantgardistiske schamanen Captain Beefheart till den milda psalmförfattaren Lina Sandell. Men bara någon vecka före inspelningsstart avled Wadling, 64 år gammal. Få var förvånade när dödsbudet kom – decennier av sjukdom och missbruk hade till sist tagit ut sin rätt.

När nu konstnären Freddie Wadling presenteras i en maffig bok får han epitetet ”folkkär”, vilket jag knappast tror att han skulle ha gillat. Var det något Freddie Wadling inte ville så var det att behaga. Det är bara att titta på namnen på några av de otal band som han spelade med under sin karriär: Freddie Death & The Horror Show, Liket lever, Leather Nun, Straitjacket, Horrible Tango … som mest var han med i tolv band samtidigt.

Han trivdes bäst hos den mest extrema musiken och i de blodigaste skräckfilmerna, som konstigt nog tycktes lindra hans ångest. Upplevelserna från en mycket problematisk barn- och ungdom (förtidspensionär redan som 18-åring) lämnade honom aldrig i fred.

Men det är sant att han gjorde saker för en bredare publik, som de kända och älskade tolkningarna av filmmelodin Over the rainbow och psalmen Blott en dag, därtill ett populärt album, Skivor till kaffet, där Wadling sjöng Taube och Bellman. Intrycket är ändå att dessa utflykter mest var ett sätt att få mat på bordet.

Fotografen Lars Sundestrand var nära vän med Wadling från mitten av 70-talet fram till Freddies död. Han har nu sammanställt boken My head is a crowded room, en mastig sak som visar upp den mindre kända konstnären Freddie Wadling.

På bokens 250 sidor ser vi uttryck av alla de slag – serieteckningar, collage, graffiti, stänkmålningar, osminkade självporträtt, mardrömsskildringar … allt mycket expressionistiskt, ofta nattsvart, ibland galghumoristiskt, fler än en gång provocerande.

Omfattningen av Wadlings konstnärliga verksamhet är omöjlig att uppskatta, eftersom han tecknade oavbrutet – någon har gissat på 50 000–100 000 bilder. Allt sparades, ändå tycktes de färdiga verken inte ha något värde för Wadling. Tiotusentals verk förstördes vid en katastrofal brand 2014, de som finns kvar ligger i olika förråd här och var. Ingen har överblick.

Sundestrand såg själv vid otaliga tillfällen hur Wadling närmast maniskt skapade bild efter bild i ett ständigt flöde.

Såg han sig själv som konstnär?

– Det tror jag inte, hans identitet var musikerns, säger Lars Sundestrand. Mitt intryck är att tecknandet och målandet var något har gjorde för att ”döva huvudet”. Han signerade eller daterade inte bilderna, gav dem inte titlar. När en bild var klar lades den åt sidan och så började han på nästa.

Fanns det något nästan tvångsmässigt över detta?

– Ja, så upplevde jag det.

Pratade ni om Freddies bilder, vad de kunde tänkas betyda?

– Aldrig. Han kommenterade inte sina grejer och jag frågade inte. Han undrade heller inte vad jag tyckte. Ibland kunde han sätta upp en bild som han var nöjd med på väggen, annars hade han ganska dåligt självförtroende.

Talade ni någon gång om konst i mer generella termer?

– Inte direkt. Men det var uppenbart att det var processen, själva görandet, som var viktigt för honom – mer än resultatet. I likheten med 40-talets ”action painters” var det själva handlingen ”att måla” som var konstverket. Den färdiga bilden var bara ett blekt protokoll över vad som hade hänt i den stund då konsten skapades.

Hängde han med i konstvärlden, gick han på utställningar?

– Verkligen inte. Freddie gick ju aldrig ut! Han satt inne med gardinerna fördragna och tittade på film. Han hade nog koll på vilka konstnärer som var intressanta, liksom han hade koll på allt annat kulturellt, men han var inte en del av konstvärlden. Det gjordes ju ett par stora utställningar med Freddies konst medan han levde, men då var det andra som kom med initiativet, gjorde urvalet och så vidare. Freddie medverkade inte.

I boken finns även intervjuer med människor som stod Wadling nära, bland andra fotokonstnären Annika von Hausswolff, musikern Henryk Lipp och serietecknaren Joakim Lindgren. Henryk Lipp minns sin vän och bandkamrat som om han ännu vore i livet:

”När Freddie är sig själv är det som att befinna sig i en westernfilm. Han kommer in och skjuter från höften. Högt, lågt och utan att sikta. Glas splittras, folk skriker och stolar faller, men Freddie själv står still och laddar om. Tar ett djupt andetag innan han tömmer magasinet en gång till.”