Marcus Berggren och vägen tillbaka till livet

Komikern Marcus Berggren stod på en scen i Umeå när han hörde ett klick i huvudet. Han visste plötsligt inte var han var, eller vem han var. Litteraturen hjälpte honom genom utbrändhet och depression och nu debuterar han som författare.

Marcus Berggren ska strax debutera som författare. Han har skrivit uppväxtskildringen En bra plats i skallen och på första sidan står det: ”Baserat på overkliga händelser.”

Kan det betyda att det ligger nära verkliga händelser? Vi börjar i den änden.

Är du lugn inför boksläppet?

– Ja, just idag. Men för bara några dagar sedan spydde jag i blomsterlandet här utanför av ångest och kontrollförlust, säger Marcus Berggren och pekar ut genom den öppna balkongdörren.

Han bor i Stockholmsförorten Årsta och har en frodig bakgård. Höga träd och låga rabatter. Många små hörn att ha ångest i om man behöver.

Marcus Berggren är mest känd som komiker. Han gör stå upp-shower, har varit med i P3:s Tankesmedjan, programlett Morgonpasset, var en av deltagarna i SVT-succén Bäst i test. Han är 32 år och nybliven pappa. Dottern, som han är föräldraledig med, ligger och sover i rummet intill.

Har dina anhöriga fått läsa i förväg?

– Ja, och det är nog det emotionellt jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag menar, folk vill ju glömma och gå vidare. De har inte bett om att vara med i min bok. Jag vill också glömma och gå vidare! Och det här är kanske mitt sätt att lyckas göra det.

En bra plats i skallen är inte en nyckelroman som avslöjar familjehemligheter eller hänger ut någon förövare. Det handlar om stökiga tonår, ett rockband som aldrig riktigt slår igenom, festande, svek, frustration. Vardagen i Kungälv, där Marcus Berggren växte upp. Men det är samtidigt en historia som också andra upplevt, händelser som han gett sig själv rätt tolka. Ibland utflykter i fantasin.

– Det var som att jag hamnade i ett dilemma jag inte riktigt förväntat mig när jag bad ett gäng berörda personer läsa. Någon skrev en lista på tio konkreta punkter den ville ändra eller stryka. Jag svajade mellan att vara lyhörd för deras synpunkter och ta ansvar för våra relationer och samtidigt ha respekt för konsten och litteraturen som jag verkligen vill ägna mig åt. Det var inte enkelt… Även om jag hade tänkt att texten var värd att försvara så började jag darra på manschetten.

– Jag försökte dra det här kortet att ”nu tar jag ansvar för att berätta vår historia”. Schysst va, grabbar? Men de köpte inte den enkla.

Han vrider sig obekvämt i soffan och skrattar om vartannat. Nu är manuset tryckt, och den tvekande fasen över. Det är bara att spy i rabatten ibland och hoppas på det bästa.

– Många av mina gamla kompisar tycker också att det är skitkul att den här boken blir skriven. Jag har fått stöd. Det är inte så att alla vill kasta mig åt vargarna.

Hur har den här processen varit för dig? Att tvingas konfrontera verkliga personer som du skrivit om?

– Det var nog jätteutvecklande för mig. Jag är i vanliga fall dålig på att prata om känslor, extremt konflikträdd och kanske inte jättebra på att vårda relationer.

Det är till stor del dessa drag som präglar berättelsen om romanens Marcus. Han sticker så fort en pust av konflikt kan anas. Så medan han ägnar sin tid åt att repa med sitt band, ta droger och leta upp fester, lämnar han hela tiden vänner, arbetsgivare, lärare och flickvänner efter sig utan att ge någon förklaring.

Strategin används också gentemot honom själv. Om jobbiga saker händer håller han händerna för öronen och springer. Och skämtar lite längs vägen. Han drabbas till exempel av ätstörningar under högstadiet. En slags självmedicinerande ångestdämpning, som skapar en illusion av kontroll. Det tar ett tag för hans omgivning att förstå vad som pågår – han är ju kille. Inte många kompisar kan relatera. Han kommer över sitt motstånd mot mat och börjar med droger istället.

– Mitt sätt att hantera livet har nog varit att hela tiden ta av sig sitt gamla jag och försöka glömma. Flykten framåt måste fortsätta, säger han.

– Det enda jag egentligen ville med mitt liv, var att få jobba med något kreativt. Och det är ju ganska höga krav på ett liv… Att få skapa. Efter att fasen i den här boken var över började jag som komiker, jobbade på radio, gjorde stand up, poddar, youtube. Det gick bra! Men jag kände hela tiden att ”det här är min enda chans”. Jag måste ge allt nu, annars är det kört.

Och så blev det istället den vuxna Marcus Berggren som krockade med den omtalade väggen.

– Jag trodde inte riktigt på utbrändhet. Eller i alla fall inte att det kunde drabba mig. Men det slog till så in i helvete.

Det var en kväll när han stod på scenen i Umeå, våren 2019. Han hade åkt dit för andra gången på en vecka. Han var 29 år. Han hade lånat in en orkester som var utklädd till pumpor och tänkte improvisera en timme. Mitt i föreställningen hörde han ett klick i huvudet. Sen visste han inte var han var, eller vem han var. Han fick tacka för sig och avsluta förställningen.

Han förstod ingenting. Han kunde inte sova på natten, låg och rispade i armen med en bläckpenna. Han skrev ”vin” och ”veg”. Han fick för sig att han druckit för mycket öl och sprit och ätit för mycket kött. Om han började dricka vin och äta grönsaker i stället skulle allt bli bra.

Men det blev det inte. Det blev bara dåligt, och hans tjej tyckte att han hade tappat det. Det var hon som till slut fick iväg honom till en läkare där han blev sjukskriven på studs.

– Det dröjde ett tag innan jag accepterade min lott, jag kände mig så värdelös. Jag fick olika mediciner och så tog jag alla pengar jag hade och åkte till Grekland med min tjej. Vi hyrde ett litet hus i en by och blev kvar där i många månader. I början kunde jag knappt gå, det bara flimrade för ögonen.

Kroppen var utmattad och psyket var deprimerat. Det gick långsamt med återhämtningen. Under de år han jobbat som komiker hade han inte haft ro att läsa något, men efter ett par månader i Grekland kom en vändpunkt.

– Jag fick tag i en bok av David Sedaris. Då var det något som hände djupt inne i mig, som att jag kände ett litet sting av liv. Något som glimrade till.

David Sedaris är en författare, komiker och New York Times-skribent som ofta avhandlar sitt eget liv och sina tillkortakommanden. Och som även blivit känd som radioröst i This American life.

– Jag läste en bok av honom. Sen beställde jag alla hans böcker. För mig visade han ett nytt sätt att tänka. Jag hade tidigare delat upp världen i mitt huvud; dels finns roliga människor som åker runt och drar kiss- och bajsskämt på scenen och dels finns författare som tillhör en högre kulturform. Men han var båda delarna. Han kunde vara rolig och hade samtidigt en slags dunderhumanism som strålade från sidorna.

David Sedaris fick Marcus Berggren att börja skriva. Först bara tio minuter om dagen, sen fick han ont i huvudet. Men tiden hjälpte och skrivstunderna blev längre. På kvällarna läste Marcus Berggren och hans tjej – som också skrev – upp dagens texter för varandra.

Under det där året lärde han också känna den franska Nobelpristagaren Patrick Modianos författarskap. Han läste alla böcker, blev förförd av formen, den mystiska, kärva, korthuggna prosan.

– Ja! Precis så ska jag också skriva, kände jag!

Vi skrattar. En bra plats i skallen är ganska mycket en motsats till Modiano. Den har en slags myllrande, skrikande, pladdrande prosa som hela tiden går på högvarv.

– Jag har pratat lite med min förläggare om det och jag menar, mitt starkaste kort är nog att jag har schvung och att det är kul. Jag har försökt använda det fullt ut.

– Det är en ganska sjuk drift att vilja skrika ut vad man tänker på hela tiden. Men det är det jag älskar i att skriva, att det bara fortsätter, sida upp och sida ner. Mitt mål med den här romanen är att den ska vara tillräckligt bra för att jag ska få chansen att skriva en till. Och sen en till.

Det fläktar skönt från balkongdörren. Marcus Berggren brukar kliva ut där en liten stund varje dag, tvinga sig att stå stilla några sekunder och vara glad över att han har en balkong. Annars använder han den inte alls.

Jag kunde känna mig kränkt som barn.

Den typen av tacksamhetsaffirmation är långt från vardagen i En bra plats i skallen. Det är något sorgligt med hur mycket som går förlorat i bokens tonår. Det påminner läsaren om allt som gick förlorat också i ens eget liv, kanske för att åren omkring 20 per definition är en tid av rörelse och samtidigt förlust.

– Det är lite jobbigt att många av de största upplevelserna, de riktigt brinnande mötena, sker i en tid i livet när man inte har några medel att hantera dem. Hade ens tonår hänt nu, så hade de nog fått ett annat utfall, säger Marcus Berggren.

I boken verkar Marcus hela tiden vara på flykt från meningslösheten, stämmer det?

– Ja, och det fick mig att spela ett högt spel. För mig handlar det nog också om att komma från stor trygghet. Jag var så bortskämd. Jag förstod inte hur många generationers slit det krävts för att vi skulle ha det lugnt och tryggt. Jag var beredd att kasta bort allt för att jag var historielös.

Hur såg du på dina föräldrar?

– Jag minns att jag kunde känna mig kränkt som barn, över att de inte förstod mig. De är sportintresserade fritidsledartyper som gillar föreningssverige. Och jag hatade allt det där! Jag förstod inte varför de ville tvinga på mig fotboll.

Han pillar lite på en gitarr som står lutad intill soffan.

– Nu gör jag samma sak med min dotter… Jag vill att hon ska spela trummor och gitarr och måla. Jag gömmer bollarna. Jag gör exakt samma sak fast från ett annat håll. Och så tänker jag att hon kommer att göra revolt genom att bli en MUF-tjej som spelar handboll. Eller så gör hon en lysande karriär inom revision.

– Vilket i och för sig hade varit bra för familjeföretaget.

Här i samtalet vaknar Sally. Det hörs bara ett lite grymt från sovrummet så är Marcus där och världens sötaste barn sätter sig upp i sängen med ett leende i ansiktet.

– Jag vet, man undrar verkligen vem som är pappa, säger Marcus Berggren.

Nästa gång vill han skriva en helt fiktiv roman. Efter föräldraledigheten ska han hyra kontor och sitta där åtta timmar om dagen och bara skriva. Det ska inte bli som med En bra plats i skallen, som tillkommit i anteckningarna i mobilen. Förhoppningsvis drar stå upp-showen in pengar som han kan leva på ett tag.

Du kommer ju att kunna söka stipendier också, när du väl har en bok ute.

– Jag vet! Söka stipendier! Drama! Releasefest! Det här är såååå real. Det är verkligen att bli författare på riktigt.