Mårbacka, Näs och andra klassiska författarhem

På 1800-talet blev det vanligare att författares hem gjorde avtryck i det de skrev. August Strindberg, Selma Lagerlöf och Virginia Woolf – alla har de beskrivit platser där de bott. Men hur? Peter Fröberg Idling besöker några giganter.

När August Strindberg 1899, efter sju år i självvald exil, flyttade tillbaka till Stockholm lämnade han två familjer bakom sig ute i Europa. Lägenheten han bosatte sig i – mol allena – utgör fond till den lågmälda självrannsakan till kortroman, Ensam, som utkom några år senare. Telefontrådarna sjunger i väggarna, han ogillar grannens hund och njuter av musik som hörs från ett rum tvärs över gatan.

På engelska heter det: ”There is no place like home”. Ingen plats är som hemma.

Och så är det. Hemmet är ju ingen specifik plats. Det är snarare en känsla, som – i bästa fall – följer med när vi flyttar.

August Strindberg hann under sitt kringflackande liv bebo 24 lägenheter bara i Stockholm. Kanske var det därför han höll pedantisk ordning på sitt skrivbord. Rummen runt honom kunde skifta, men sittande med varje stålpenna på rätt plats framför sig, med papper från Lessebo och franskt bläck i bläckhornet, så infann sig kanske känslan av hemmahörande. Av en egen plats i världen.

Fram till 1800-talet var det ovanligt att författares hem gjorde avtryck i det de skrev. Mycket av livet levdes utomhus. Ett av de främsta undantagen var essäkonstens fader, den franske ädlingen Michel de Montaigne. På sin 38:e födelsedag 1571 lämnade han hovlivet för familjegodset i sydvästra Frankrike. Slottets torn inreddes för hans nya tillvaro, som ett slags tillbakadragen skriftställare som i sina essäer trevande utforskade vad det är att vara människa.

På tredje våningen fanns hans älskade bibliotek och ett litet arbetsrum. Rikt dekorerat, i syfte att inspirera författandet. På bibliotekets takbjälkar går det än i dag att läsa klassiska latinska och grekiska maximer. Även de var avsedda att inspirera – när Montaigne lyfte blicken kunde den falla på sådant som ”Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande” eller ”Ogudaktigheten följer människan som en hund”. Endast en rad var på franska: ”Que sais-je?” – ”Vad vet jag?”.
Hemmets bjälkar och väggar var med andra ord inbyggda även i hans litterära konstruktioner.

I essän Om tre slags umgängen beskriver Montaigne tillvaron i tornet och gläds åt avskildheten: ”Jag tycker synd om den som i sitt eget hem inte har en plats där han kan vara hemma hos sig, uppvakta enbart sig själv och gömma sig.” De tre umgängen som Montaigne föredrar är för övrigt nära vänskaper, kärleksförbindelser och det kravlösa sällskapet som böcker erbjuder.

Drygt 200 år senare gjorde en av hans landsmäns hem ett nästan lika bestående avtryck i litteraturen. På nyårsdagen 1794 gick den unge löjtnanten Xavier de Maistre segrande ur en duell (där motståndaren fick behålla livet, vilket dock förgiftades av hämndlystnad och förbittring). Duellerande var olagligt och de Maistre dömdes till 42 dagars husarrest.

Utströdda över landet finns bevarade författarbostäder.

Instängd, enbart i sällskap av en betjänt och sin hund, skrev han Resa i mitt rum som är ett slags pastisch på de då så populära reseskildringarna i exotiska miljöer. Xavier de Maistre betraktar möblemang och tavlor med resenärens entusiastiska nyfikenhet. Trots att boken skrevs som tidsfördriv blev den en succé och utgångspunkt för en hel liten genre av hemmaresenärer.

De flesta fångenskaper är dock inte så behagliga. Ryske Varlam Sjalamov skriver i Genom snön om sina 15 år i Gulag-lägret Kolyma, där fångarna gick klädda i trasor trots att temperaturen vintertid sjönk till 50 minusgrader: ”Människan förvandlas till ett rovdjur på tre veckor.” Men även lägret blir med tiden ett slags horribelt hem. Så ock i Aleksandr Solzjenitsyns klassiska lägerskildring En dag i Ivan Denisovitjs liv. (Sjalamov tyckte dock att Solzjenitsyn var en oinsatt skönmålare – vad var det för läger, där det fanns bestick och där en katt kunde spankulera omkring utan att bli uppäten?)

Det har sagts att man blir författare, för att man vill leva mer än ett liv. Det påståendet motsägs delvis av alla självbiografiska uppväxtskildringar, som ju snarare är omtagningar av samma liv. Men det är i dem de flesta autentiska hem och interiörer återfinns. Det krävs exempelvis inte mycket fantasi för att känna igen Talland house i Virginia Woolfs Mot fyren. Woolf tillbringade 13 sommarlov i det vackra huset vid Cornwalls kust. Från det platta taket är utsikten magnifik – och på andra sidan bukten reser sig den vita fyren. Romanens familj är lika månghövdad som Woolfs egen och har fler saker gemensamma – faderns depression, en broders besvikelse över en inställd utfärd till fyren och så vidare.

Ett annat exempel är Karl Ove Knausgård, som i första delen av Min kamp tömmer sitt barndomshem sedan hans far har dött. Med sin särskilda känsla för detaljer skriver Knausgård fram huset på Tromøy. Den auktoritära och med tiden alltmer alkoholiserade fadern får den ordinära villan att kännas såväl klaustrofobisk som hotfull. Knausgårds barndomshem kommer därför sannolikt inte att, som exempelvis August Strindbergs sista bostad, förvandlas till museum.

Utströdda över landet finns flera sådana bevarade författarbostäder, öppna för allmänheten – exempelvis Elin Wägners Lilla Björka och Moa Martinsons torp Johannesdal, där hon levde hela sitt liv. Den som vill se de miljöer som inspirerade Astrid Lindgren kan besöka gården Näs där hon föddes, och som sedan restaurerades på 1960-talet. Hon växte upp, som hon sade, i ”ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna” (även om Bullerbyns tre hus var hämtade från Lindgrens fars barndomshem i Sevedstorp).

En annan författare som var mycket fäst vid – och lät sig inspireras av – sitt barndomshem var Selma Lagerlöf. I boken Mårbacka från 1922 tecknar hon livet på gården under hennes fars tid. Selma Lagerlöfs förhållande till barndomshemmet har sina dramatiska vändpunkter. Sedan hennes far gått bort och brodern gjort konkurs såldes gården 1889. För Selma Lagerlöf blev det ett livsmål att köpa tillbaka den. Drygt 20 år senare var såväl hus som ägor åter hennes. Men även om hon var sentimental kring barndomshemmet hindrade det henne inte att bygga om det till oigenkännlighet. Den pampiga herrgården blev till ett monument över författaren. I testamentet överlämnades Mårbacka till en stiftelse, vars syfte var att allt skulle bevaras som det såg ut under hennes levnad.

Selma Lagerlöf var långt ifrån ensam om att se hemmet som ett slags manifestation av sig själv som offentlig konstnär. Kollegor som Erik Axel Karlfeldt, Ellen Key och Verner von Heidenstam lade stor möda på egna storslagna gårdar. Målare som Carl Larsson och Anders Zorn likaså. Det var en följd av hur det på 1800-talet framväxande borgerskapet förhöll sig till sina hem.

Med denna nya klass upphörde hemmet att vara en plats i första hand avsedd för vila. I stället delades det upp i en privat och en offentlig del, något som avspeglas i dåtidens arkitektur. Inredningen i den offentliga delen blev betydelsebärande rekvisita, på en scen där klasstillhörighet och status visades upp. För de kulturpersoner som hade vuxit upp i denna nya ordning blev det naturligt att låta den omsorgsfullt iordningsställda scenen stå kvar som ett monument, även efter huvudrollsinnehavarens slutgiltiga sorti. Nationalskalden Verner von Heidenstam var en bit över 60 när han 1923 köpte en liten bondgård utanför Motala. Sedan huvudbyggnaden hade rivits lät han uppföra en ståtlig herrgård, Övralid. Så amatör han var stod han själv för ritningarna.

I ett brev skriver han: ”Om du tänker dig ett strängt gammalt biskopshus, som vandrat upp till en säter bland skogar och små stugor och där i en dröm om en italiensk villa avlat ett barn med en svensk herrgård, då får du ett enkelt rätlinjigt hus, men ett förnämt, som ser ut som ett slott både utan och innan.” Heidenstams författarskap hade avslutats redan 1915. Hans sista konstverk blev i stället Övralid. I kapprummet hänger än i dag, över 80 år efter Heidenstams död, hans hatt och rock. Men illusionen glappar, klädernas närvaro underblåser paradoxalt nog skaldens frånvaro. På så sätt är det inte i författares hus man ska söka deras hem.

Det är givetvis i deras böcker.

Av den anspråkslösa byggnaden i sydvästra Kambodja, dit den tonåriga Marguerite Duras familj flyttade 1927, återstår i dag bara övervuxna grundstenar. Av odlingsprojektet som ruinerade familjen syns inget. Men det är bara att öppna romaner som En fördämning mot Stilla havet eller Älskaren för att väggarna åter ska resa sig runt de dunkla rummen och för att den dysfunktionella familjen ska komma släntrande för att ta emot den kinesiske älskaren som svänger in på gårdsplanen i sin tjusiga bil. Där är hemmet och dess invånare, så levande, så närvarande, att romanerna kan misstas för livet självt.