”Mamma berättade sanningen på dödsbädden”

När författaren Peter Gissys mamma låg för döden berättade hon att mannen han kallat pappa inte var hans biologiske far. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val.

”Mamma gick före mig genom sjukhuskorridoren. Det var en söndag i januari 1977 och jag var 29 år. Det hade varit en bedrövlig jul som vi gråtit oss igenom. Jag visste att mamma skulle dö. Hon hade en tumör stor som en apelsin i hjärnan. Vi befann oss på Landskrona lasarett och mamma sa att det var något hon behövde berätta för mig. ’Din pappa är inte din pappa’.

Mamma var sudettysk och i 20-årsåldern blev hon tvungen att lämna sitt hem. Andra världskriget var slut, Tjeckoslovakien hade tagit tillbaka tidigare förlorade områden och alla tyskar sparkades ut från regionen som kallades Sudetenland. Mamma och hennes föräldrar kom till en slags flyktingförläggning där mamma lärde känna föreståndaren. De blev goda vänner men en dag hände något som mamma egentligen inte ville. Hela den historien berättade hon innan hon dog. Hon talade också om vad mannen hette, att han var från Prag och född 1911.

Under den här perioden träffade mamma även den man jag kallar min pappa. När mamma insåg att hon var gravid berättade hon för honom om vad som hänt. Pappa sa då att ’det spelar ingen roll, jag tar barnet som mitt eget’. De flyttade tillsammans till Tyskland där de gifte sig. Men de kände sig aldrig hemma och ansökte senare om att få komma till Kanada eller Sverige. Jag var tre år när vi lämnade Tyskland.

Mamma och jag fick egentligen aldrig prata färdigt om det här med min biologiske pappa. Hon sa att det var så mycket hon skulle ha berättat, men att hon inte hann. Hon hade ingen ork kvar. Jag frågade mamma om pappa visste att hon pratat med mig. Det gjorde han inte. Hennes ord om att min biologiske far inte var den jag trodde hade kommit som en blixt från klar himmel, men samtidigt… Jag hade alltid känt att jag i grunden var väldigt olik den man jag kallat för pappa. Det fanns en mur mellan oss. Nu fick det sin förklaring och av någon anledning kände jag mig lättad.

Efter att mamma dött gick jag en tid med den här hemligheten. Jag sa ingenting till pappa, jag hade lovat mamma att inte ta upp det med honom. Men en dag kunde jag inte låta bli. Jag sa till honom att mamma hade berättat att han inte var min pappa. Det var svårt att uttala den meningen, men jag trodde att han kanske kunde berätta mer. Pappa tittade på mig, skakade på huvudet och svarade: ’Det där vet jag ingenting om’. Vi pratade inte mer om det och två år senare dog han. När pappa var borta kände jag mig på något sätt fri att göra egna efterforskningar. Jag var nyfiken och det kunde ju hända att min biologiske far fortfarande levde. Mamma hade förklarat att han inte kände till mig. Men han hade ändå skickat ett brev till mamma och sagt att han ville gifta sig med henne.

Jag la ut en efterlysning på en internetsida för släktforskning. Sedan glömde jag bort det. Jag och min fru hade fått barn, jag jobbade som journalist och skrev barnböcker. Plötsligt en dag många år senare fick jag ett mejl från en man i Tyskland. ’Din historia tangerar min – när min mamma gick bort berättade hon om min pappa’. Jag visade mejlet för min dotter. ’Men pappa, det är ju din halvbror’. Mannen hette Karl och var ett år äldre än jag. Hans mamma hade jobbat som hembiträde hos vår pappa. Ett DNA-test visade senare att det stämde, vi var halvbröder.

Jag är inte så känslig men där grät jag.

Jag bjöd Karl till Göteborg. När jag åkte till flygplatsen för att hämta honom var jag väldigt nervös. Hela mitt liv hade jag som ensambarn längtat efter en bror. Men Karl och jag, är vi lika varandra? Nja. Vi pratar i telefon ibland och vi har träffats ytterligare några gånger. Han har två förtjusande döttrar och jag är glad att jag hittade honom. Det kändes fint att få en halvbror, det har berikat mitt liv. Nu väntar jag på fler syskon. Vem vet, de kanske finns. Jag skulle gärna vilja ha en halvsyster.

Min plan var att också hitta min biologiske pappas grav. Jag hade velat stå vid den för att få ett avslut på historien. Jag har letat överallt utan resultat. Det enda jag lyckats få reda på är att min biologiske far också dog 1977, några månader efter att mamma dött. För fem år sedan åkte jag till Tjeckien med mina barn, till orten där mamma växte upp. Huset de tvingades lämna stod kvar. Jag är inte så känslig men där grät jag. Jag har egentligen sagt att jag skrivit min sista bok, men det finns nog en historia som fortfarande är oskriven. Min egen.”

Berättat för Lina Norman