Malou von Sivers: ”Vi borde ha en tacksamhetshelg”

En olycka fick Malou von Sivers att omvärdera ordet tacksamhet. ”Jag tränades i att tänka på allt jag kunde, i stället för att sörja det jag inte klarade.”

Frankrike, januari 2022. Tillsammans med de tre vuxna barnen ska Malou von Sivers fira maken Stens födelsedag i Verbier. De anländer till ett ovanligt snöfattigt skidparadis men två dygn senare vräker snön ner och följs av kompakt dimma. Eftersom Malou inte har någon lust att åka skidor i det dåliga vädret bestämmer hon och dottern sig för att ta linbanan upp för att äta lunch med familjens skidnördar och sedan återvända samma väg. Efter en trevlig måltid övertalas hon emellertid att åka skidor ner trots att hela hennes inre skriker nej.

– Jag brukar ha en stark intuition – och följa den. Denna gång gick jag emot min egen övertygelse. Kanske ville jag vara till lags, inte verka feg? Jag vet inte.

Det som sedan händer är en mardröm. I den kompakta dimman svänger Malou von Sivers och inser att hon har kommit över bergskanten.

– Min hjärna registrerade allt, som om den filmade sekunderna före min död. Två enorma klippblock tornade upp sig framför mig. Det var slut insåg jag.

Hon klarar sig mirakulöst men ena benet trasas sönder. När alpinister slutligen hittar henne tas hon till sjukhus och forslas vidare till Sverige för att opereras.

Är det här din tacksamhet kommer in?

– Först hade jag ingen tanke på hur illa det kunde ha gått, kanske var det morfinet eller chocken. Jag förstod förstås att jag var svårt skadad, men tacksam? Nej.

En dag hänger en granne en bok på Malous ytterdörr.

– Tanken var att jag varje dag skulle skriva ner tre till fem saker som jag var tacksam över. I förordet redogjordes för hur forskare sett att hjärnan kan göra nya spår efter en olycka eller sjukdom.

Var de svåra att hitta, sakerna att känna tacksamhet inför?

– Ibland fick jag tvinga mig att inte tycka synd om mig själv, tvinga mig att inte öppna varför-dörren, där alla frågor om varför jag inte hade gjort på ett annat sätt hopade sig. Så fort de tankarna kom tog jag fram min bok och i stället för att tänka på allt jag inte kunde göra, började jag se det jag faktiskt klarade.

Hon känner i dag stor tacksamhet över livet, över att hon inte är förlamad, över att hon hamnade hos en skicklig ortoped, men också över små saker som att Sten kom in med frukost på sängen, kollegor och vänner som stöttat.

Hon har svårt att be om hjälp, säger hon.

– Förmodligen har det med min tuffa barndom att göra. Jag vill klara mig själv, inte stå i skuld.

I augusti avled Malou von Sivers mamma, 93 år gammal.

– Att rensa hennes hem fick mig att tänka på allt jag har skrivit om min pappa i ett försök att förstå honom, kanske försonas. Mamma har jag inte ägnat många tankar. När hon försvann förstod jag hur otroligt mycket jag fått av henne.

Hur menar du?

– Hon var lycklig över de små tingen, mer tacksam över de oändliga vardagarna än den sällsynta festen. Jag minns att hon ibland förvånat frågade oss barn som ständigt skulle vidare, uppåt, framåt: ”Kan ni inte bara nöja er med det ni har?” Kanske mammas förnöjsamma tacksamhet vägde upp det svåra? Det är först nu när hon är borta som jag börjat tänka så.

Slutligen vill Malou von Sivers öka på antalet högtider. Det fattas en nämligen.

– I Sverige firar vi våra högtider främst med familj och släkt, men vid den amerikanska Thanksgiving bjuder man in vänner och grannar. Vi har ju tagit över nästan allt annat från USA. Mat, kläder och seder, men inte den. En tacksamhetshelg borde vi ha, tycker du inte?