Lyssna på ett utdrag ur Christian Dauns ”Draksådd”

När kommuner slåss desperat för att sticka ut och locka nya invånare, kan det leda till fiasko och haverier. Det har Christian Daun undersökt i sin kommande bok. Här kan du läsa förordet.

Som liten hade jag aldrig hört talas om uttrycket ”sätta på kartan”, men jag inser nu, på behörigt avstånd från barndomen, att det var precis det jag var rädd för; att någon krösus skulle exploatera och förstöra min favoritplats i världen. Jag älskade vår stuga i Lindhaga fritidsby, i hjärtat av Skåne, och jag älskade skogen som omgärdade den. Och allt och alla som gömde sig i den! Verkliga djur så väl som fantasifoster.

Jag älskade hur långa dagarna var och så fort det blev en ny årstid så var den min nya favorit. Vintern med doften av sportlovssnö i pulkabacken och den rykande varma chokladen med skinn på, när man kom hem stelfrusen efteråt. Och så senvåren då slajmiga kluster av grodyngel bildades i den lilla sjön, och bebisgrodorna som sedan hoppade över sommarens solvarma grusväg. Hösten var blåbär och kantareller och var det för dåligt väder så kunde man alltid åka till Ugglebadet i Perstorp och åka vattenrutschkana och äta pommes. Allting var helt perfekt, precis som det var.

Jag älskade den barndomsvärld som fanns där, i en liten stugby, i hjärtat av Skåne, och inget fick någonsin förändras. Jag hade febriga mardrömmar, upprepade sådana, om att någon entreprenörstyp skulle få för sig att uppföra en kiosk vid min badsjö, vilket skulle leda till en invasion av skräniga och störiga besökare, fridstörare som inte alls fattade grejen.

Jag räddes förändring. Förändring som i förlust. När Thure Nilsson, den lokale storbonden och markägaren, med orangefärgade plastband märkte ut vilka träd som skulle avverkas på och kring vår stugtomt så gav jag mig ut i skymningen för att befria dem från sin dödsdom. Jag rev och slet i de där snitslarna så att knogarna vitnade. En futil enpojksaktion men jag var skälvande övertygad om att mitt ingripande var rättrådigt.

I vuxen ålder har stora skogsarealer avverkats kring min stugby och det gör ont i hjärtat. Att se avstånden så drastiskt förändras. Stigen som leder bort till tjärnen, den kringelikrokiga, till synes evighetslånga stigen, djupt inbäddad i dunkel barrskog. Det var en halv dagsutflykt att gå dit. Nu, med träden borta, när allt ligger i öppen dager, så är det tydligt att stigen bara sträcker sig några ynka hundra meter. Istället för sagoskog: ett avtrollat kalhygge. Stubbar putar upp ur stelnad lervälling, grovt veckad av traktorspår.

När Borgs lanthandel i Norra Rörum, det samhälle som ligger närmast stugan, slutligen dukade under förra året blev jag genuint ledsen. Så många gånger vi har gått halvmilen dit genom åren, för att handla kvällstidningar och chokladkakor, för att lösa fiskekort, och ibland, om behovet var trängande, köpa några rullar knallpulver till min leksaksrevolver.

Som barn hade jag fullt upp med att vara poet och äventyrare, jag ägnade inte en tanke åt sätta-kommunen-på-kartan-satsningar, men jag inser nu att de pågick för fullt omkring mig. På väg till och från stugan, i höjd med Åstorp, skymtades ett ansenligt berg genom bilrutan. En ovanlig syn i Skåne. ”Grustaget” har jag för mig att vi kallade det.

Att det faktiskt var en gammal slagghög var det ingen som förklarade för mig. Inte heller var det någon som hade vett att informera mig om att det vid foten av denna slagghögg tronade ett fantastiskt dinosaurieland!

Fast kanske missade jag inget? De jättelika skräcködlorna, tillverkade av hönsnät, glasfiber och fogskum; och deras vrål som hördes från hafsigt gömda högtalare i skogen, ansågs tydligen inte tillräckligt bra för att Dinoland skulle lyckas slå mynt av den Jurassic Park-hajp som rådde på 1990-talet. Som så många andra satsningar av sitt slag bommade temaparken igen efter bara några säsonger.

Dinolands tillblivelse kan delförklaras med en påstridig entreprenör, men temaparken hade inte blivit av utan Åstorp kommuns vilja att sätta sig själv, eller närmare bestämt det lilla gruvsamhället Nyvång, på kartan. Den där stenkolsgruvan, den som hade varit Skandinaviens största, som hade finansierat ett helt samhälle, den fanns ju inte längre så nu behövdes något nytt som tryggade tillvaron.

Några år senare, inför bostadsmässan H99, fick jag stifta bekantskap med en sätta-kommunen-på-kartan-satsning på närmare håll. Då anlade nämligen min hemstad Helsingborg en konstgjord tropisk strand. 36 Italien-importerade palmer kilades ner i sanddynerna nedanför Parapeten, där de fick sällskap av parasoller, beachvolley-bana, en strandbar som serverade Sangria … ja, det fanns till och med ett ”Baywatch-torn”.

Tropical beach. Ett Copacabana i Skåne. Stranden blev en sådan rungande succé att Helsingborg i olika sammanhang började sälja in sig som ”palmernas stad”. Det var tal om att börja anordna charterresor från Stockholm till Helsingborg. Stadsträdgårdsmästaren beskrev stranden som ”norra Europas hetaste” och Tropical Beach, från början tänkt som en rolig engångsgimmick, blev ett permanent inslag i stadsbilden.

Helsingborgs kommun hade varit förutseende nog att budgetera för vissa omkostnader.
Stormen Per fanns emellertid inte med i beräkningarna. När ovädret brakade in över Sverige 2007 naggades den redan från början blygsamma strandremsan betänkligt i kanterna. Eller naggades, vad fan, all sand försvann ut i havet. Det krävdes 15 lastbilsflak för att återställa stranden. Följande år spolade ett annat oväder ut merparten av palmerna i Öresund. Saltvattenchocken ledde till att dyrgriparna – bara palmplantorna kostade 6 000 kronor styck – behövde tas in i förtid, för ”rehabilitering”.

Det skulle hända igen och igen. Stormen Egon. Stormen Urd … Havet ger och havet tar, som det heter. Gång på gång har Helsingborgs kommun tvingats skicka ut grävskopor för att hämta tillbaka förlorad sand. Tropical Beach har tidvis generat ”Sundets pärla”; som helsingborgare har jag fått stå ut med en del tråkningar, men det kunde faktiskt ha varit långt mycket värre.

Jag kunde ha behövt stå till svars för en dimmaskin.
Landskrona kommun har haft det tufft sedan industrikrisen på 1980-talet, då 3 000 jobb försvann i ett nafs. Kanske kunde lite trolsk dimma få fler att svänga av mot staden? En dimmaskin för 200 000 kronor installerades i en rondell vid en av infarterna till staden. Resultatet? Skymd sikt för trafikanterna, halt väglag och allmän förstämning. ”Det var ingen höjdare”, kommenterade Landskronas gatuchef Stefan Knutsson efter att dimmaskinen prompt hade avlägsnats.

Sätta kommunen på kartan. Det finns stor, svart och särpräglad humor att utvinna ur detta möte mellan vision och magplask. Kommunpolitiker, dessa vanligtvis grå och timida uppenbarelser, som får en färgstark på gränsen till megalomanisk idé. ”Nä, om man skulle ta och göra något lite wild and crazy”. Och så jantelagen som efterklokt dömer dessa övermodiga frifräsare till evig skam. Vad fan trodde ni! Bliv vid er läst! Varpå de kommunala visionärerna får kräla i stoftet några vändor innan de slokörat retirerar till vård, skola, omsorg.

Jo, men det ÄR ganska roligt.
Att det dessutom ofta går så hejdlöst mycket åt helvete … Många av misslyckandena i den här boken är ju inte bara misslyckanden utan fullskaliga haverier, dråpliga bortom rim och reson. Dinoland. Dragon Gate. Medeltidens Värld. Gång efter annan kickar Murphys lag in. Fiaskona är mångfalt större än summan av de enskilda snedsteg som har begåtts.

Det skulle faktiskt gå att skriva en hel bok enbart om djurrelaterade sätta-kommunen-på-kartan-misslyckanden. Jag har, något motvilligt, nöjt mig med att ägna denna fiaskoartade fauna ett kapitel. En fabel med nedslående sensmoral. Från Medeltidens Värld i Götene hämtar vi den tragikomiska historien om älgen, den svårt försenade turistattraktionen, som ledde till höga omkostnader, men aldrig någon storpublik. Och som sedan dog under flykten från en brunstig älgtjur.

Från de jämtländska fjällen norpas berättelsen om Stoorn, en enorm och omtalad trä-älg, med restaurang i magen, som alltjämt, snart tjugo år efter att snacket började gå, är blott en vision.

Sedan har vi förstås Sveg vars träbjörn, norra Europas största, var tänkt att stå landmärke i åtminstone hundra år. Redan år tre började björnen ruttna. Så där står den nu, mitt i downtown Sveg, med slokande huvud. Öppet mål för putslustigheter om ”björntjänst”. Några pengar till upprustning och underhåll finns nämligen inte.

Som utomstående betraktare ska jag erkänna att jag mest haft roligt åt haverierna. Den reaktion som har dominerat medieutrymmet är betydligt mer argsint.
Så här har det låtit, på ett ungefär:

Det är ju för bövelen skattepengar som förslösas!
Hederligt arbetande människors skattekronor som blir Monopol-pengar i nävarna på korrupta för att inte säga inkompetenta kommunpolitiker!
Gråsossiga kommunpampar som vill bygga monument över sig själva!
AVGÅ ALLA!

Avgå alla!

Under många år har den bilden varit förhärskande. Tyvärr, vill jag tillägga. För medan somliga satsningar verkligen har varit idiotiska, från början till slut, så har de allra flesta skett av en behjärtansvärd anledning. Någon har älskat en plats så som jag älskar Lindhaga fritidsby och någon har velat rädda den platsen. Någon har velat se till att den platsen ska, ja, kanske inte förbli oförändrad, men i någon mån finnas kvar.

Hösten 2018, när Svenska Dagbladet gav mig i uppdrag att skriva om Dragon Gates nya ägare, så hade insikten om kommunernas bevekelsegrunder börjat pyra inom mig. Till och med börjat ta överhanden. Jag hade, precis som många andra, följt det kinesiska hotellkomplexets öde med stor förundran. Jag menar, storyn är ju oemotståndlig. En kommunpolitiker av det gamla patriarkala snittet som hade försökt trygga Älvkarlebys framtid genom att smälla upp en vägkrog.

En vägkrog som när den floppade fick växa till ett påkostat tiovåningshotell. Ett tiovåningshotell som också det floppade och förföll till skamfläck och törnrosaslott. Ett törnrosaslott som när det såg som mest hopplöst ut, köptes upp av mr Li, en kinesisk myggmedelsmiljardär med storslagna planer på att etablera en europeisk port till Kina. Och så lilla Älvkarleby som blev eld och lågor över gratischansen. Kommunen som gjorde allt de kunde för att kratta manegen, bara för att se projektet haverera och förhoppningarna grusas.

Och så då, hösten 2018, efter många års törnrosasömn, anlände ännu en vit riddare. Olle Larsson från Sisyfosgruppen. Fanns det någon i Älvkarleby som fortfarande vågade hoppas att det kinesiska kråkslottet skulle kunna innebära något positivt för deras hemkommun? Det var en av frågorna jag ville få svar på.

Som sätta-kommunen-på-kartan-haveri intar Dragon Gate en särställning. Men det var som sagt inte bara den mustiga storyn som lockade mig. Jag var också intresserad av Dragon Gate som symtom. Symtom på en svensk sjuka. Sätta-kommunen-på-kartan-satsningarna sticker upp. De reser sig ovanför trädlinjen, för att bilisten ska ta den där avfarten mot Dinoland eller Dragon Gate, men de sticker också upp på ett metaforiskt vis, som toppen av ett svenskt isberg.

Det är lockande att se vårt land så, som en enda bergskropp. I detta berg finns alla sediment spårbara: moderniseringen, rationaliseringarna, automatiseringen, rekordåren, urbaniseringen, folkhemmet, kommunsammanslagningarna, bruksdöden, EU-inträdet, Glesbygdsverkets avskaffande, Tillväxtverkets bildande …

För det finns så klart bakomliggande anledningar till att en kommun som Götene får för sig att investera närmare hundra miljoner kronor i en Arn-inspirerad riddarpark. Detta faktum missas alltid, och inte sällan med flit, av dem som tar sig rätt att efterklokt kritisera satsningar som Medeltidens Värld. Jag tänker inte minst på den myndighetsklingande intresseorganisationen Slöseriombudsmannen, ett påfund av tankesmedjan Timbro som regelbundet hånar mindre kommuners överlevnadskamp. För påfallande ofta är det just överlevnad det är frågan om.

Som Staffan Nordqvist, socialdemokratisk ordförande i Ockelbos fullmäktigegrupp, uttryckte det när han tvingades försvara kommunens kritiserade beslut att ta över driften av Wij trädgårdar: ”För att kunna ha skola och omsorg måste folk vilja bo i Ockelbo, då är det viktigt att också satsa framåt. Vi socialdemokrater vill att det finns mer i Ockelbo än bara överlevnad.”

När böcker har undertiteln ”En berättelse om Sverige” blir jag skeptisk. Den här har det inte. Någon allenarådande berättelse om Sverige existerar förstås inte; och det känns som hybris att ens göra anspråk på att vara en av de där sannsagorna som säger något om ett land. Men jag kommer inte ifrån det … sätta-kommunen-på-kartan-fenomenet bär den där omisskännliga smaken av Sverige.

Ingredienserna förblir oklara men föreställ er ett långkok på stålgrå hålslagare, bränt kaffe, gulnade styrdokument, luddiga värdeord, jättebjörnar av trä, käcka slogans och färgglada ballonger på småstadstorget där ett nervöst kommunalråd klipper ett rött invigningsband för att sedan yttra något välmenande men floskulöst i en mikrofon med öronbedövande rundgång.

Det är riskfritt att skratta åt landsbygdspolitiker iförda spenderbyxor, särskilt när pengarna går till annat än vård, skola, omsorg. ”Öh, era jävla puckon! Ni fattar väl att ni ska hålla er till kärnverksamheten?” Men för många kommuner räcker inte det. De fattas pengar och de fattas människor. Det räcker inte att sitta fint i båten när alla kan se att den tar in vatten.

Hela Sverige ska leva, heter det enligt en gammal regionalpolitisk devis, men hur? Kan hela Sverige leva? Ska bara de som kan bära sina egna kostnader leva, eller vill politiken något mer? Människan anses ha ett värde som går bortom hennes förmåga att försörja sig själv. Hur ska vi ha det med kommunerna? Utjämningspolitik existerar fortfarande i Sverige, men den sker halvhjärtat. Mer än en tredjedel av landets kommuner tappar invånare. Byskolor stängs. Förlossningsavdelningar läggs ner. Kommunpolitiker föreslår på fullaste allvar att sänka temperaturen på äldreboendena.

Den här frågan kan mätas, exempelvis som inomhustemperatur på ett äldreboende. Oftare skymtar den förbi i skepnad av kommunbudgetskronor, underskott, invånarantal, in- och utflyttning, kommunalskatt, röstsiffror, näringslivsranking … Men det svenska sätta-kommunen-på-kartan-fenomenet förstås också genom att titta in i Bo Bergstens ögon.

Bo Bergsten, före detta kommunstyrelseordförande i Götene kommun. Mannen som hoppades att den Arn-influerade temaparken Medeltidens Värld skulle sätta Götene på kartan. Det resulterande fiaskot slutade med att han blev mordhotad på parkeringen utanför Ica.

Att dricka kaffe och äta wienerbröd med honom, på ett konditori i Götene, och upptäcka hur ledsen han fortfarande var. Inte bara för att det gick så fel, men för att Götene kommun inte kommer att våga satsa igen. Något Bo Bergsten anser att man är så illa tvungen till, om man ska finnas kvar. Att fika med Bo Bergsten har lärt mig mer om det här ämnet än de tusentals sidor jag har slukat i form av böcker, forskarrapporter och statliga utredningar.

Visst finns det fortfarande kommunpampar, tänk gråsossar i axelvaddskostymer med såsfläckade slipsar, som vill resa monument över sig själva; visst finns det fortfarande dåraktiga infall och usla idéer, men de allra flesta satsningar sker med det allmännas bästa för ögonen. Inte sällan handlar det om hembygdens överlevnad. Ofta krävs det då något utöver det vanliga, något som verkligen sätter kommunen på kartan. En gigantisk halmbock kanske, ett sommarland med riddartema, eller varför inte ett tiovåningars konferenshotell utanför Älvkarleby? Låt oss stövla in i den här berättelsen just precis där.

”Draksådd, fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan” kommer ut på Ordfront förlag.