Lyssna på dina barns tips – utan att avbryta

– Lyssna på det här, säger 14-åringen.

Vi sitter i bilen och har gott om tid så jag får höra hela filmmusiken till en japansk animerad film, Howl’s Moving Castle. En symfoniorkester spelar. Inga halvmesyrer med syntstråkar och billiga ljud. Jag blir alltid lika glad över att det fortfarande används så stora orkestrar vid filmproduktioner med ordentlig budget, för den klangen går ju verkligen inte att ersätta.

Melodierna är ljuvliga och orkestreringen skickligt utförd. Det är en fröjd att lyssna, och som alltid lika underbart att få dela en musikupplevelse med ett av sina barn.

Nu gör jag exakt det som alla musikerföräldrar gör, jag börjar prata om att gå till ”originalen”, alltså den musik som ligger till grund för så mycket filmmusik, sådant som Prokofjev, Tjajkovskij, Debussy och Ravel. Jag tänker att detta är en bra ingång att lära sig den klassiska musikhistorien. ”Om du tycker det här är bra, borde du lyssna på det här”, säger jag och spelar upp Prokofjevs Riddarnas dans från baletten Romeo och Julia.

Allt flyter på och krokar i det föregående.

Eftersom det är min son, så delar vi i viss mån känsloregister, och redan tre takter in i musiken känner jag att det blir fel. ”Varför gör jag så här?” tänker jag. ”Nu kapade jag hans initiativ. Kunde vi inte bara ha njutit av Joe Hisaishis musik och låtit det stanna vid det?” Okej, han har inspirerats väldigt mycket, och kopierat de gamla mästarna, men det gjorde ju Prokofjev också.

Den här reflexen hos oss äldre, att ”komma med goda tips” när yngre visar något de har upptäckt, måste upplevas som sjukt irriterande. ”Jaså, gillar du Wallander, då måste du läsa Sjöwall Wahlöö.” Den som älskade filmen La La Land får veta att slutet egentligen är snott från Paraplyerna i Cherbourg, och så där håller vi på. Vi tror gärna att det vi upplevde en gång var först, och inser sällan i vår självgoda dumhet att något sådant nästan aldrig finns, allt flyter på och krokar i det föregående.

Jag och sonen återgår till att lyssna på filmmusiken. ­”Fascinerande”, tänker jag. ”Det är verkligen fin musik, den måste jag skriva om, det är nog inte många som hört talas om den här kompositören.” När jag söker på nätet efter mer information ser jag att han kommer till Sverige för två framträdanden i Konserthuset i juni nästa år. ”Tur att jag är ute i god tid”, tänker jag.

Men, det är utsålt, till sista plats. Det är bara jag som inte känner till Joe Hisaishi.