Luciaomröstningar lär flickor att tänka på utseendet

Anna Charlotta Gunnarson minns skoltidens luciaomröstningar som lärde flickorna att de hade allt att vinna på ett tilldragande yttre. Sedan kom det in kalvar och gubbslem på arenan, och attityderna ändrades så sakteliga.

På den snusbeklädda glasfiberväven utanför högstadiets uppehållsrum fäste rektorn varje år i slutet av november åtta svartvita fotografier. Tjejerna på de softade porträtten hade allihop vunnit sin respektive klassomröstning och konkurrerade nu om titeln Skolans lucia. Vi flockades runt bilderna, ömsom avundsjuka, ömsom drömmande, pekade, fnissade, hissade och dissade. När min klass några veckor tidigare hade utsett sin representant närde jag initialt ett litet hopp om att kanske ändå ha en chans. Det hade jag inte. För att uppfylla tävlingens kriterier behövde man vara en girl next door snarare än all over the place, så för att göra en lång historia kort var det slutligen Monika i 9B som den trettonde december under ceremoniella former skred in i aulan som skolans ljusdrottning.

Vi var tonåringar och hade röstat för första gången. Inte för att lära oss hur demokratiska processer fungerar, inte för att få syn på var vår kommuns elever skulle hamna på den politiska skalan om det vore val, utan om vem av flickorna i min ålder som var sötast. Samtliga 15-åriga tjejer från upptagningsområdet deltog i detta prestigefyllda mästerskap, vilket betydde ungefär hundra personer åt gången. Hundra tjejer som under sitt sista skälvande högstadieår gjordes till rivaler för övriga elever att ranka. Vi tävlade med våra anleten som insats, i smyg späddes dåliga självförtroenden på. De åtta som tog sig igenom nålsögat hade därefter till enda uppgift att göra sig så tilldragande som möjligt hos fotografen, för att vi som närstuderade och diskuterade deras anleten skulle skriva just deras namn på lappen.

När vi kom hem slog vi upp lokaltidningen där vi kunde välja mellan ytterligare fräscha luciakandidater, denna gång handlade det om hela stans blivande lilla fästmö. Röstsedlarna var förtryckta, bara att fylla i rätt nummer och skicka in. Samlare som jag är har jag sparat urklipp från Lysekilsposten med aspiranterna från 1981; de vill bli lågstadielärare, verkstadsmekaniker och kontorister, på fritiden broderar och motionerar de. En läser Moa Martinson. De är alla klädda i samma höghalsade lucialinne med knuten rosett. Undrar om det tvättades mellan gångerna. Överst på bild nummer 2 har jag skrivit med blå penna: LUCIAN. I texten får vi veta att Katarina, 16 år, är ”en flicka som det svänger om” eftersom hon spelar piano. Jag var på plats när hon kröntes på torget under vintrig pompa och ståt, tjocka vantar som applåderade i kvällningen. Häst och vagn och grejer, ni fattar.

Nu kan man tro att jag redan som barn reagerade och protesterade med plakat när luciatågen skred förbi med flämtande lågor i mörkret. Inte på långa vägar. Jag älskade varenda sekund av glamouren, uppslukad av alla behagliga ansikten. Urklippen på luciakandidaterna 1981 har jag sparat enkom för att de stillade sötsuget. Jag ville vara Askungen eller ännu hellre Mary Stavin, svensk vinnare av Miss World och blivande Bond-brud. Dagdrömmande hörde jag mitt namn ropas upp av juryordföranden varefter jag under trumpetfanfarer frasade fram i draperad taftkjol, slow motion-skakandes mina lockar och domarens hand.

Vi flickor hade allt att vinna på ett behagfullt yttre.

I skolböckernas marginaler klottrade jag återkommande en prinsessa med enorma ögonfransar, näpen nästipp och pussmun. Mina kompisar anmärkte lojt på att ögonen var oproportionerligt stora, men för mig var de perfekta. Även hemma var utseendespiralen i konstant snurr. Inspirerad av amerikanska skönhetstävlingar för 6-åringar konstruerade jag min egen variant Little Miss Sweden, som gick ut på att jag ritade ett knippe bedårande flickansikten som familjen sen fick rösta på. Min personliga favorit hette ofta Ann-Charlotte eller Lotta, vilket gynnsamt nog tycktes leda mamma och pappa åt rätt håll.

Omgivningen matade oss med idén om att vi flickor hade allt att vinna på ett behagfullt yttre. Vårt inre kom solklart tvåa. Det blonda, blåögda idealet fick mig till och med att sörja när mitt hår i tonåren övergick i brunt. Sällan funderade jag över vilken utopi luciakronan måste ha utgjort för vänner med rötterna i Jugoslavien, Sydkorea eller Chile. Inte en enda gång slog det mig heller att vi aldrig valde ut killar på samma sätt. Det var otänkbart att klass efter klass på lektionstid skulle rösta fram den sötaste killen, enbart för att han var söt, och samtidigt signalera till de andra killarna att deras näsor, pannor, ögon, hakor, munnar och hårkvalitet inte höll måttet. Ingen rektor i hela Sverige satte årligen upp bilder i korridoren på attraktiva 15-åriga snubbar, vars anletsdrag andra barn därefter skulle värdera och välja mellan. Varpå en segrande fager fyr skulle firas i triumf och representera hopp om framtiden.

I de fall där killar trots allt har exploaterats berör det på djupet. Denna höst har skådespelaren Björn Andrésen uppmärksammats i dokumentären Världens vackraste pojke, och ibland tycks vi faktiskt behöva möta drabbade män för att begripa vad kvinnor oavbrutet måste förhålla sig till. För överlag ser kraven olika ut. När Årets man utsågs förr i tiden handlade det om folkkära personer som presterat inom kulturen eller näringslivet, inte sällan bärare av de grå tinningarnas charm. Här var det inte tal om att publiken behövde granska några standardiserade porträtt, snarare valdes kändisar ut som gnistrade under ytan. De hyllade karlarna fick vara skilda och omgifta och otrogna, röka och supa, uppenbarligen älskade i alla skick. Annat var det med kandidaterna till Fröken Sverige. Unga, rökfria, ogifta flickor som poserade i baddräkt framför äldre, kedjerökande, gifta gubbar. Det är spännande att fundera över hur de där reglerna uppstod. Varför skulle tjejerna vara rökfria – i en tid då typ alla vuxna rökte? Varför skulle de vara ogifta – i en tid då äktenskapet stod högt i kurs? Vem gynnade uppdelningen?

Den utger sig för att problematisera ytligheterna.

I den svenska satirfilmen Miss & Mrs Sweden från 1969 koncentreras handlingen till en liknande uttagning, där stirriga maktmän fullkomligt vadar i ett hav av ben, bröst och särade läppar, det enda de vill är att få klämma lite, helst mer än så. Modellerna själva framstår som så enkelspårigt pantade att de endast känner till en författare, nämligen Dostojevskij. Både framför och bakom kameran strösslas det med kända namn som Jarl Kulle och Margareta Sjödin, och som ung skrattade jag mig fördärvad åt dråpligheterna.

När jag i våras såg om filmen blev jag snarare beklämd, eftersom den utger sig för att problematisera ytligheterna, men samtidigt exponerar mer hud och fördomar än jag står ut med i dag.

Några år efter denna biosuccé genomförde kvinnorörelsen på Island en humoristisk kupp under en skönhetstävling. Plötsligt kandiderade en insmusslad kalv bland de avklädda misserna. Tilltaget lockade till såväl publikskratt som eftertanke och påminner om aktionen 2001, när konstgruppen Unfucked Pussy sprang upp på scen under Fröken Sverige-tävlingen och hissade banderollen ”gubbslem”. Samma gäng stormade därefter Skansens luciafirande, medvetenheten ökade och snart slutade Vecko-Revyn arrangera Fröken Sverige. I stället för att uppmuntra till betygsättning av kvinnors yttre har samhället så sakta förstått vitsen med att stärka de verkliga kvaliteter som kan leda till att tjejer en dag får drömjobben som kontorist, verkstadsmekaniker eller lågstadielärare. Och att vi är fria att röka, kröka och skilja oss på samma villkor som killarna, även när natten går tunga fjät. Älskade i alla skick.