Linje Livia: Millhagen glänser på scenen

Mitt under Dramatens värsta kris kliver hon upp på scenen och glänser som en urjobbig Blanche DuBois i succéuppsättningen av Linje Lusta. Vi träffar en skådespelare som ibland blir trött på ”den där jävla integriteten”.

Min man sa efter premiären: ”Jag tror aldrig att jag har sett så mycket dig på scenen i någon roll.” Vad skulle jag säga? Tack?

Livia Millhagen ler syrligt. Det är lätt att förstå varför: Blanche DuBois, som hon spelar i braksuccén Linje Lusta på Dramaten, och som hon fått ett uppseendeväckande fång recensionsrosor för, är ingen insmickrande karaktär. När förnäma Blanche dyker upp hemma hos sin lillasyster Stella, som gift ner sig med polske arbetaren Stanley Kowalski, börjar en spritindränkt nedstigning till existensens lågvattenmärken.

Pjäsen handlar om makt och missbruk, om klass och kringskurna köns-roller. Livslögner avtäcks, primitiva begär levs ut och i centrum står Blanche och kämpar för sitt liv.

– Blanche är…

Livia Millhagen drar efter andan när hon ska beskriva den komplexa kvinnoroll som dramatikern Tennessee Williams skapade 1947, och som lär vara modellerad på hans mor:

– … en gränslös och manipulativ personlighet i grunden, absolut. Charmerande, fantastisk, underbar och vidrig på samma gång. Dominant och undergiven. Farlig och möjlig att krossa – samtidigt. Hon är så jävla dubbel, varenda sekund i den här rollen är dubbel.

Blir du aldrig matt på henne?

– Jo, hon är jättejobbig, säger Livia Millhagen. Hon äter ju upp en. Fullkomligt äter en levande.

Livia Millhagen har gjort ett pärlband av prestigeroller på nationalscenen: Krävt sin plats som Anna Karenina, mejslat ut barnamörderskan Medea, spelat i publikfavoriter som BergmansFanny och Alexanderoch Scener ur ett äktenskap – i den senare gjorde hon äktenskapskrisande Marianne till sin, trots att hon fick höra att det var sceniskt självmord att försöka överta föregångaren Liv Ullmanns skor.

– Det var medScener ur ett äktenskap som jag klev in i en annan typ av roller, som handlade om att vara en mogen kvinna.

I offentligheten ter sig Livia Millhagen ganska hemlig. Morgonsoffor gästar hon ofta ihop med parhästen Jonas Karlsson; de fördelar artigt talutrymmet mellan sig, skämtar och analyserar sina rollkaraktärer, förenas i att aldrig låta sina utanför-scenen-jag skymma sina konstnärliga diton. Därtill är hon nästintill distraherande bildskön, på det där Keira Knightley-sättet.

Samtidigt har Livia Millhagen något ointagligt över sig som är svårt att sätta fingret på, och som lite slarvigt brukar benämnas ”integritet”.

Men vi börjar med Blanche. För att uppsättningen av Linje Lustaär, som DN-kritikern Leif Zern formulerat det, ”ett smärre mirakel”. Men också för att Livia Millhagen gör henne så levande att min första tanke när hon närmar sig hotellet i Gamla stan där vi stämt träff är ”Åh nej, nu har Blanche glömt sin rullväska!”.

Möjligen slår rollen an något också för att de flesta av oss har en egen Blanche i sitt liv, ett nervigt kraftfält som osäkrar omgivningen: ”Hur i helskotta ska vi hantera mänschan?”. Förmana, gå på äggskal, ömka, avundas, älska, låsa in?
Från att glittra till att gå under. Hur mår du efter tre timmars Blanche-urladdning?

– Jag blir trött. Det är ansträngande att uppsöka alla de här känslomässiga platserna. Bara det här att gråta … Det känns som att jag har festat en hel natt när jag vaknar på morgonen efter en föreställning. Man är lite svullen och tilltufsad. En gång hade jag ett stort blåmärke här, säger Livia Millhagen och gestikulerar svepande över höft och lår. Då hade jag inte ens känt när det hänt, för att jag varit så adrenalinhög.

Hon fortsätter, mer eftertänksamt:

– Så visst kostar det på. Både i återhämtning och i uppvarvning inför nästa förställning.

Kostar det för mycket?

Livia Millhagen tvekar, lutar pannan mellan tummen och pekfingret, blundar medan hon funderar.

– Det är klart, ska man sköta barn och hem och sin relation, och hålla på med andra manus … det kan bli lite … lite ensamt. Särskilt på helgen då vi ska ha något slags familjeliv och så ska man spela på kvällen. Då ska gudarna veta att jag inte är närvarande.

Så lutar hon sig ivrigt fram över bordet, skiftar till det ljusa, berättar om repetitionsprocessen, den roligaste hon varit med om; framhåller ensemblearbetet och den exceptionella tillit som krävdes för att de alla skulle våga ge sig hän.

Då ska vi komma ihåg att Linje Lusta hade premiär den 29 mars 2019, just när Dramatenkrisen kulminerade. Teaterchefen Eirik Stubø hade ännu inte avgått. Utanför huset var det krigsrubriker, stödkampanjer och skitkastning om vartannat.
Kultursfärens förståsigpåare positionerade sig. Kulturminister Amanda Lind (MP) krävde att nationalscenen skulle ta sitt ansvar som arbets-givare.
Internt avlöste krismötena varandra.

Arbetsmiljön hade varit besvärlig under en längre tid. Metoo och Tystnad tagning mullrade i kulisser och loger. Men triggern var Josefin Nilsson-dokumentären, som utlöste skarp kritik mot att Dramaten-skådespelaren som misshandlat artisten fått fortsätta sin karriär.
Mitt i den karusellen förberedde sig alltså Linje Lusta-ensemblen för premiär av en pjäs där både våldtäkt och kvinnomisshandel gestaltas ovanligt explicit på scen, då 85 procent av scenerna direktsänds på en enorm skärm.

– Det är klart att vi blev påverkade, vi är inga robotar, säger Livia Millhagen. Men framför allt blir jag så ledsen när det föds ett hat som riktas mot teatern, ett slags kulturhat.

Hon tystnar, sammanfattar känsloläget:

– Det var vidrigt. Faktiskt.

Det finns mer att säga. Men nu får Dramateriet stå tillbaka en stund. Vi behöver frisk luft.

Det var inte fina landskap som hos andra, utan konstiga upplösta ansikten.

Vi tar oss ut, till platsen där Livia Millhagens berättelse börjar. Gamla stan i Stockholm. Vi kryssar fram mellan klungor av turister som släntrar efter sina guider i de trånga gränderna där fragment av ryska, spanska, franska virvlar runt i sommarblåsten.

Vem växer ens upp i Gamla stan? Livia Millhagen är van vid frågan. På 70-talet var den pittoreska stadskärnan en plats för alla sorter, vill hon minnas, inte enbart de innerstadsprivilegierade.

Kontraktet till lägenheten på Svartmangatan 10, där vi stannar framför en brunmålad port, fick hennes pappa som nyinflyttad stockholmare på 50-talet. Tyska kyrkan ligger alldeles om hörnet och klockans påträngande ringning styckar upp tiden i kvartar, dygnet runt, precis som när Livia och hennes storasyster delade rum bakom fönstret två trappor upp.
Det var trångt, men högt i tak. Det utmärkande för hemmet var att alla väggar var täckta av konst, abstrakta motiv som eggade fantasin men som ibland fick Livia att skämmas när hon tog hem kompisar.

– ”Gud vad mycket konst ni har!” sa de. Det var konst överallt, både min pappas grejer och sådant vi fått och köpt. Och det var inte fina landskap som hos andra, utan konstiga upplösta ansikten. När jag var liten kändes det ganska knäppt.

Pappan var tecknaren och skulptören Lars Millhagen. Mamman Beate Sydhoff Millhagen är konstvetare med flera tunga poster, som ständig sekreterare vid Konstakademien och chef på Kulturhuset i Stockholm, på meritlistan.

När Livias syster skulle göra ett porträtt av modern ritade hon en pratbubbla ovanför hennes huvud i vilken hon plitade ner ”konst” om och om igen, tills ordet sprängde sig ut och täckte hela pappret.

– Det var så vi upplevde det. Mina föräldrar pratade om konst hela tiden och min mamma hade väldigt starka åsikter: ”Det där är inte konst. Men det där – åååh vilken utställning, åh!” De var ganska dramatiskt utlevande utan att de var skådespelare. Jag tror att vi hela familjen var … inte excentriska, men väldigt starka personligheter.

Har det gjort dig säker i din konstsyn?

– Jag känner mig både hemma och lite hämmad i det där. Hemma i miljöer där saker får spela roll, får stå på spel. Men jag kan också bli lite … Som barn var jag osäker på var jag skulle hitta in i det där. Tänk om jag inte tycker någonting nu? Eller tycker fel.

En sommarutflykt för familjen Millhagen kunde bestå i att åka tre timmar i en kokhet bil för att sedan tillbringa dagen i en ateljé där en konstnär visade föräldrarna grafiska blad. Något sådant som ett barnförbjudet evenemang eller vernissage existerade inte.
Det var livligt och rörigt, men aldrig hotfullt.

– Båda våra föräldrar var väldigt bra på att ta hand om oss i allt det där. Och jag förstod att det på något sätt var något viktigt som erbjöds, något utöver det vanliga som jag fick tillgång till.

Det är vid ett tidigare tillfälle som Livia Millhagen animerat återger sina barndomsminnen. Framför den bruna porten till barndomshemmet blir hon tyst, utstrålningen stum. Som om någon råkat komma åt en hemlig av-knapp. Jag famlar efter påknappen, och Livia Millhagen kisar tillmötesgående bortåt Stortorget och säger att hon kan skymta sin pappas siluett – Lars Millhagen gick bort när Livia var 23 år och gick på Scenskolan i Malmö. Men den annars livfulla rösten är ihålig, detaljskärpan uteblir.

– Nej, jag kan inte få upp känslorna, avbryter hon sig själv och skrattar till så att det hesa i rösten kommer fram.

– Vet du, jag är så färdig med den här stadsdelen. Jättefärdig. Jag känner mig bara besvärad av alla kullerstenar.

Döljer det sig något obearbetat här? Livia Millhagen skakar på huvudet, nä, sådant hobby-psykologiserande går hon inte med på. Och jag tror henne. För det är väldigt lite snick-snack över Livia Millhagen.
Hon tycks ytterst mån om att allt hon säger stämmer exakt.

På bandupptagningen blir det än tydligare: hon uttrycker sig precist men gör ändå omtagningar, korrigerar resonemang, backar och byter ut ord. Inleder i stil med ”Jag ljuger nog inte om jag säger” eller ”Det finns förstås fler narrativ, men som jag minns det…” .

Ett starkt sanningsanspråk, kallar hon det själv. Fanatiskt, anser maken, hennes närmaste samtalspartner och främsta uttolkare, därtill psykiatriker.

– Jag har ett hårt sanningskrav på mig själv och på andra, och kan vara ganska skoningslös när jag jobbar, tillstår Livia Millhagen. Men det är bara för att jag vill låtsas så lite som möjligt. För mig handlar teater inte om att låtsas utan om att blottlägga någonting. Mig själv. Och då vill jag att mina medspelare ska offra något i gengäld. Jag vill inte hålla på och tramsa.

Den där jävla integriteten.

Storkyrkoskolan är nästa anhalt på denna exklusivt guidade Livia Millhagentur. Det är rast och gälla barnröster studsar mot den asfalterade innergården. Häggdoften letar sig fram till kulverten där vi står, och där klasskamraterna brukade spela kula. Själv hängde Livia Millhagen sällan i gäng, ville ingen sätta upp en teatersketch eller göra skoltidning kunde hon lika gärna vara ensam.

– Jag hade nog det där som alla pratar om – den där jävla integriteten – ganska starkt redan som barn. Folk kunde tycka att jag var tillbakadragen, eller kanske sträng.

Varför säger du ”den där jävla integriteten”?

– Jag får höra det väldigt mycket. Ibland är det kul. Men ibland blir det jobbigt, för jag upplever att jag är en ganska öppen och glad människa och jag tror att det är en motsättning.

Att njuta av skolan, och livet i stort, gjorde Livia Millhagen på allvar först i tonåren, då modern blev utnämnd till kulturråd i Washington. De fyra åren på andra sidan Atlanten minns hon ”som i ett skimmer”.

– I Washington hade jag jätteroligt och var fri. Ingen visste vem jag var, jag var lite mystisk och spelade teater på fritiden. Jag hade velat spela teater länge, men det var först där jag vågade ta steget, vågade göra bort mig, och det på engelska dessutom. Under den perioden läste jag också väldigt mycket dramatik och världslitteratur, fyllde på mig själv med vetande. Min självkänsla skapades där.

Vi stannar till lite pliktskyldigt framför familjens sista adress i Gamla stan, där systrarna äntligen fick varsitt rum. Men mentalt befinner sig Livia Millhagen redan söderöver – hemvändaråren efter Washington var mest en transportsträcka inför Scenskolan i Malmö, en period då flera livsomvälvande överraskningar kom slag i slag.

– Barndomen tog slut på ett ganska brutalt sätt när pappa dog. Jag kände mig inte hemma på Scenskolan som det var, och när det hände blev jag ännu mer utsatt och förvirrad och rädd. Jag måste ha varit ganska deprimerad under de åren, förstår jag nu. Det var en kaosartad tid.

Räddningen var att Livia Millhagen blev ”fruktansvärt förälskad” i en läkarstudent. En som inte var ett dugg rädd för det mörker hon genomlevde, och som varit hennes närmast förtrogna sedan dess. Det är uppenbart att maken, och parets två barn, är det ankare som förtöjer Livia Millhagen när rolltolkningarna kräver expeditioner till uppslitande inre orter.
Eller när det stormar kring arbetsplatsen för all del.

Då så. Dramaten, andra tagningen.
Rakt på sak: Var står Livia Millhagen?
Somliga av hennes kollegor angrep teaterchefen Eirik Stubø hårt. Andra svarade med att låta publicera ett tackbrev till sin före detta chef på Expressens debattsidor.

– När allt det där hände kunde jag inte få fatt i någon kriskänsla, säger Livia Millhagen, jag blev inte upprörd. Men det berodde inte bara på vår premiär, utan på att jag redan varit lågintensivt bedrövad under många år. Arbetssituationen har varit mycket värre än vad som framkommit i medierna.

Hon upplever att Dramaten slitits sönder inifrån, men ser inte poängen med att kritisera någon som redan fått lämna sitt uppdrag. Vi kan i alla fall konstatera att Livia Millhagens namn inte finns med bland dem som undertecknat tackbrevet.

– Jag känner väldigt starkt för det här, men det viktiga nu är vad som händer framåt. Jag hoppas förstås på att en ny konstnärlig ledare ska lyckas, men känner mig ganska orolig.

Har hon aldrig funderat över att sluta? Jo, det händer, allt oftare faktiskt. Men att uttala orden högt får Livia Millhagen att skruva på sig. Hon understryker att hon känner en väldig kärlek till huset, till all den kunskap och arbetsmoral som ryms där, till att dagligen få dra på sig samma gamla repkläder och arbeta på.

– Det finns något vackert i det. Men då krävs det att nästa konstnärliga ledare förstår teaterns särart.

Och det är?

– Jag tycker fortfarande, och nu kommer säkert en massa människor att vilja missförstå mig, men jag tycker att vi ska vara skådespelarnas teater igen. Hellre det än regissörernas, säger Livia Millhagen med syftning på den tyskinspirerade regitradition som Dramaten profilerat sig med de senaste åren.

Ovanstående är en rimlig hållning för en skådespelare som nyligen fått Svenska Dagbladets Thaliapris för en ”fullkomligt magnifik och nyansrik rolltolkning”. Jag ber skådespelaren Jonas Karlsson, som hon samarbetat med ett otal gånger genom åren, att formulera den utveckling han följt på nära håll. Han lyfter i ett mejl fram Livia Millhagens arbetsglädje och koncentration:

”Livia har alltid kämpat på och ägnat sig helt och hållet åt arbetet och mycket lite åt allt det där runt omkring. Även i motgång har hon behållit fokus på sin uppgift och hela tiden sett till att utvecklas. Under årens lopp tycker jag också att hon har hittat en avspänning och ett lugn, utan att förminska styrkan i sina gestaltningar – tvärtom.”

Känner du själv att du nått en högre nivå i ditt uttryck?

– Jo, det är som att jag förstått vad det handlar om. Det låter så tråkigt, men att det handlar om att vara sig själv. Att hitta den punkten inuti mig som jag kan ta sats ifrån, det är då jag får infallen, idéerna, reaktioner som jag inte kan styra över innan.

För det tackar Livia Millhagen framförallt Linje Lusta-regissören Stefan Larsson, som även stått för regin av Scener ut ett äktenskap, Medea, Höst och vinter samt ett flertal andra gemensamma projekt.

– Det var han som fick mig att förstå att allt finns inom mig. Att jag måste nollställa mig själv och bara veta: att arbetar jag rätt, med mina motspelare, med texten – med tillgång till mig själv, då kommer det. Men det kräver… att våga göra fel. Att våga bara stå i ingenting.

Att stå i ett ingenting … hur är det?

– Det är jätteläskigt.

Det är det omedelbara svaret. Sedan lutar Livia Millhagen åter pannan i handen:

– Först är det jätteläskigt. Men när man accepterar det är det också väldigt skönt. Då inser man: det här är enda sättet.
Och nu när du har upptäckt den här guldådran …

– Då vill jag inte vara någon annanstans. Har man haft några stunder av nåd, tillsammans med andra skådespelare, då vill man dit igen. Det är som ett knark, nästan. Jag vill vara i det där. I en total autenticitet.

Det har blivit dags för Livia Millhagen att ta sig an nästa punkt i den senapsgula almanackan som är fullklottrad av åtaganden, med överstrukna stycken och pilar hit och dit.

När vi skiljs åt vid Stortorget tänker jag inte längre på Blanche och hennes rullväska. Det är Livia Millhagen som försvinner bort över de besvärliga kullerstenarna. Hon går med rak rygg och blicken riktad framåt.

Jag letar upp Jonas Karlssons mejl, i vilket han skarpsynt navigerar förbi den slitna karakteristiken ”integritet”: ”Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Livia”, skriver han, ”så skulle det bli värdighet.”