Lilla My har gått i pension

Vad hände egentligen med Nils Holgersson när han fyllde 50? Och Kitty eller Nasse i Nalle Puh? Vi bad några skribenter fundera över hur livet blev för några fiktiva figurer efter att de lämnat rampljuset. Ingemar Unge intervjuar Lilla My, nyss fyllda 72.

– Faktum är att jag inte är helt bipolär, säger lilla My och slår sig ner intill saltkaret på krogbordet.

Vi sitter på syréncafé med utkik över Mysingen.

– Folk tror, med viss rätt, att jag är antingen arg eller glad. Men jag har en tredje pol: jag kan bli förälskad, också.

Vem är den lycklige?

– Nisse, säger My. Ja, han heter Nils, förstås. Nils Karlsson. Pyssling. Vi har hängt ihop ett bra tag. Han är ett år äldre än jag.

Eftersom man inte frågar om en dams ålder har jag googlat fram att lilla My är 72 år. Född midsommarafton 1950.Fotnot: StängSe *Muminpappans bravader*, 1950. I den boken dyker hon upp för första gången.

Så det är därför du flyttat till Sverige?

– Just det. Vi träffades på Småfolkens kongress i Eksjö.

Vilka kommer dit?

– Ja det är pysslingar, skrutt och skrott, knytt och oknytt, lånare, några lilleputtar… Peter och Petra var där också och deras ungar…Fotnot: StängPeter och Petra bodde i Vasaparken och tillhör de mycket små. En av sagorna i *Nils Karlsson Pyssling*.

Vad gör ni?

– Spelar kort. Småpratar…lyssnar på gamla godingar som Little Richard, Small Faces… Lill-Babs. Umgås. Inget märkvärdigt. Men i stort sett har jag lämnat den lilla världen, sagotillvaron, och klivit in bland de stora, så liten jag är. Jag behöver utmaningar. Nisse och jag försörjer oss med alla möjliga jobb.

Jaha… så du har inte så mycket kontakt med det gamla gänget?

– Nä. Sniff äter frukost, lunch och middag på fiket i Dals sjukhus i Helsingfors varenda dag, han är ängslig av sig, tror att han ska få hjärtinfarkt och vill försäkra sig om snabb vård. Snusmumriken har fått ont i knäna och tagit jobb som parkvakt, kul va? Han sår hattifnatt-frön varje midsommar, det tycker ungarna är roligt.Fotnot: StängHattifnatt-frön kan bara sås vid midsommar. Se boken *Farlig midsommar*. Hattifnattarna är då starkt elektriska.

Och annars… vad har du för dig?

– Jag gör skyltar som jag säljer, eller gör…. låter göra.

Skyltar?

– Ja. Ända sen jag var på självhärskarens födelsedagsparty har jag gillat skyltar. Han hade massor av dem i sin trädgård, den ena tokigare än den andra. Det är kul med skyltar.Fotnot: StängKungen har 100-årsparty i kungliga trädgården. My, Muminpappan, Fredriksson & Co var med där. Se *Muminpappans bravader*.

Kan man få se en?

– Visst. Den här till exempel. Bara femtio kronor. GÄRNA REKLAM, TACK.

Vem skulle köpa den där?

– Folk som aldrig får nån post, såklart. De vill väl ha någonting i brevlådan. Som man kan titta på.

Nåt mer?

– Jag har en massa djurskyltar. Det finns ju folk som har HUND I BIL i bakrutan. Men alla har inte hund. Så jag erbjuder MARSVIN I BIL och KATT I BIL och VANDRANDE PINNE I BIL. Jag har en massa yrken, också, till exempel ADVOKAT OCH HUND I BIL. Vad mer… tja den här, en flopp: FÖRSTE LÄNSASSESSOR OCH GULLHAMSTER I BIL… sålde inte en enda…

Det heter ju region nu.

– Jojo. Byta namn i stället för att göra nåt väsentligt. Får värdshuset Vita Hästen heta Vita Hästen, numera? Eller är det bara Hästen?

Några fler skyltar?

– En lustig en, kanske? DENNA SKYLT ÄR FELSTVAD. Jag har en variant: SKYLTEN ÄR RÄTTSTAVD. Retar upp folk.

OK, vad gör du mer?

– Uppfinner saker.

Som vadå?

– Som en kaffemitella.

Jaha….?

– Folk knallar ju jämt omkring med kaffe i pappmuggar. Blir jobbigt att hålla armen i vinkel. Då kan man hänga på sig min mitella. Man kan få sitt namn på den. Eller ”Här kommer det en fiking”.

My dricker lite kaffe ur en fingerborgen och knaprar på en kaka.

Nån mer uppfinning?

– Visst: domkraft för tunga dörrar. När man ska smörja en gnällande tung dörr vill man ogärna lyfta av den. Jobbigt. Och ska man hänga tebaks den måste man vara minst tre stycken som försöker vingla dit den på gångjärnen. Hopplöst. Den här tunna domkraften skjuter man in under dörrn och sen skruvar man här och där, samtidigt, då lyfter sig dörrn millimeter för millimeter. Tre räcker. Sen kan man smörja och sänka ner den igen. Kan till och med filifjonkan klara.

Har du haft nåt jobb, varit anställd?

– Projekt. Jag har faktiskt gjort lite nytta genom att lokalisera överlevande under sammanrasande hus. Efter jordbävningar och översvämningar. Inget för folk med klena nerver. Nisse har också jobbat i den svängen. Och så har vi ju Livsrunorna. Dem är jag stolt över.

Livsrunorna?

– Min uppfinning. Det är en nättidning, kan man säga. Jag upptäckte nämligen att döda människor inte kan läsa. Så jag tänkte: varför vänta tills folk har dött innan man berömmer dem? Varför kan de inte få höra alla superlativer medan de ännu lever? En motsvarighet till dödsrunor, alltså. Livsrunor. Vem som helst får skriva och ösa beröm och tacksamhet över släktingar eller vänner, lärare eller kolleger. Huvudsaken är att föremålet lever och görs uppmärksam på saken. Jag vet inte hur många halvt avsomnade vänskaper som piggnat till genom Livsrunorna.

Du har väl alltid varit feminist, förresten?

– Alla med hjärna och sinne för rättvisa är feminister. Just nu skriver jag faktiskt på en uppsats som ska heta Män finns, kvinnor finns, men manligt och kvinnligt, det finns inte.

Inte?

– Nä. Ända sedan jag gick i pension har jag genomfört en enkät. Frågat alla jag möter. Jag utgick från själsliga egenskaper: gladlynt, inbunden, generös, snål, lättsam, allvarlig, affärssinnad, slösaktig, sorglös, pratsam, självupptagen, reserverad, blyg, framfusig, karriärsinriktad, musikalisk, tondöv… ja hur många finns det? Säg tre hundra. Då har min enkätfråga varit: finns det bland alla dessa tre hundra egenskaper någon som är manlig i betydelsen att en kvinna inte kan ha den? Eller kvinnlig i den meningen att en man omöjligt kan ha den? Ingen har kommit på en enda. Inte en enda. Gafsan föreslog ”ridderlighet” men det underkände jag: alla egenskaper som ingår i ridderlighet, hövlighet till exempel, de kan även en kvinna ha.

Så din slutsats är…

– Bortsett från en del kroppsligheter så är kvinnor och män lika. Det finns inget kvinnligt, och inget manligt. Det är bara påhitt. Därför skrattar jag åt folk som försöker hitta en ny mansroll. Tror de att livet är en pjäs? Det behövs inga roller. Alla kan i alla fall inte leva upp till dem. Var och en kan vara som hen vill. Som hen är. Det är fullt tillräckligt att försöka bli en anständig människa.

Solen tröttnar och kryper ner bak granarna, skuggorna tätnar. Två pojkar börja slamra med disk i ett avlägset hörn av caféparken.

Är det till att ha blivit religiös så här i aftonsolen?

– Nä du, självsuggestion har aldrig legat för mig. Och kristendomens tre gudar i en har jag aldrig begripit mig på och det jag inte begriper lämnar jag åt Mårran.

Det finns ju andra religioner?

– Nån tro med själavandring skulle vara rätt kul, jag skulle gärna vilja bli en elefant nån gång… eller kaskelot… men folk som tror på det där säger att man inte minns sina tidigare liv. Då är det ju meningslöst.

Vi lämnar ämnet.

Förresten, hur skriver du på en dator, det finns väl inga i din storlek direkt?

– Nä, men jag har uppfunnit datadansen. Jag skriver med fötterna och dansar omkring på tangentbordet.

My hoppar upp och välter glaset med tandpetare.

– Titta nu, ser du vad jag skriver?

Hon skuttar omkring på bordet och jag försöker tänka mig ett tangentbord under hennes smattrade fötter…där var ett M… kanske ett Ä…

– Såg du?

Nja…. ett M, kanske...

– MYTERI ÄR LÄTT OCH RÄTT, säger lilla My.

Vi vandrar iväg, My åker i min ficka som hon brukar. När vi skiljs tycker hon att jag ska hälsa på nån gång.

Är det nån portkod?

– Nisse tog med sig spiken, så det är fortfarande KillevippenFotnot: StängTrycker man på spiken och sa Killivippen blev man lika liten som Nils., meddelar My.