Liket lever: Lars Jakobsons död och liv
2010 avled ”Sveriges mest originella författare” Lars Jakobson enligt redaktören som ansvarar för hans postuma utgivning. Hur kommer det sig då att vi skymtade författaren i en gränd häromveckan?
Lyssna på artikeln
2010 avled ”Sveriges mest originella författare” Lars Jakobson enligt redaktören som ansvarar för hans postuma utgivning. Hur kommer det sig då att vi skymtade författaren i en gränd häromveckan?
Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser #3 2022.
Det lyser i den döde författarens fönster. Innerstadsgatan ligger som ett svart schakt i midnattstimmen. Våning på våning på våning av släckta lägenheter. Men strax under stjärnhimlens väldiga kupa bryts det mörka mönstret: tre varmt gula rutor.
Kanske är det den trägna Joan Bravais som ägnar ännu en sen fredagskväll åt författaren Lars Jakobsons efterlämnade papper. Bravais ska, enligt egen utsago, ha fått en kartong av Jakobson inför författarens flytt till den grekiska ön Lesbos 2008. Lådan var full med arbetsböcker och digitala lagringsenheter, med allt från färdiga manus till lösa anteckningar.
Sedan 2011 är det därför Bravais som redigerar den postuma utgivningen.
I förordet till den då utgivna textsamlingen Effekter anger Bravais att Jakobson gick bort 2010. Många läsare blev bestörta; frånfället hade gått dem förbi.
I fotnoter redogör Bravais för sitt noggranna redigeringsarbete, med hänvisningar till alternativa versioner av originaltexten och Jakobsons egna ändringar och överstrykningar. Genom Bravais försorg har det under det gångna decenniet utkommit ytterligare tre böcker i Jakobsons namn.
Det är en lovvärd insats. Jakobsons författarskap har i decennier hört till landets främsta. Över åren har han tilldelats en rad prestigefulla litterära priser – Selma Lagerlöfs litteraturpris, Eyvind Johnsonpriset och så vidare – han har nominerats till Augustpriset och utsågs häromåret av Dagens Nyheters kritiker Rebecca Kärde till ”Sveriges mest originella författare”. En rad yngre kollegor har tagit intryck av Jakobsons verk.
Med andra ord, vad Bravais gör är inget mindre än en kulturgärning.
Problemet är bara att den enda gång någon tidigare hört talas om Bravais var när hon dök upp i Jakobsons egen roman Pumpan från 1991 – och då som bokens ”enda helt igenom fiktiva gestalt”. Den författarbiografi som Bravais tillskriver Jakobson i sina förord väcker också en hel del frågor. Liksom det faktum att Jakobson de senaste åren har publicerat ett par tre understreckare i Svenska Dagbladet.
Uppgifterna om hans död verkar därför vara, som det brukar heta, något överdrivna.
Det är nu inte första gången som en författare påstår sig ha lämnat det jordiska. Litteraturhistorien räknar många exempel – för att nämna ett par: Den excentriske hedonisten Aleister Crowley iscensatte 1930, tillsammans med författarkollegan Fernando Pessoa, sitt eget självmord. Danske Claus Beck-Nielsen utgav under några år på 2000-talet sina böcker ”postumt”, genom institutionen ”Das Beckwerk” (lett av en retlig direktör Nielsen, som inte bara delade efternamn utan även utseende med författaren).
Jakobson har i alla händelser klivit ur sin samtid. De texter som har publicerats efter 2010 innehåller inga referenser till sådant som har hänt efter det påstådda dödsåret. Böckerna utkommer utan den sedvanliga rundan av författarintervjuer i press, radio och tv. Författarskapet har därför hamnat lite vid sidan av rampljuset.
Det skulle därför kunna vara på sin plats med en orienterande överblick. Men att snabbt kartera Jakobsons litterära territorium låter sig inte göras. Författarskapet är komplext och har ständigt tagit sig nya uttryck. Böckerna låter sig inte ens enkelt refereras. Det tillstår även hans tidigare förläggare, den nu pensionerade Magnus Bergh, när vi träffas på ett kafé i Stockholm.
– Man påminner sig liksom inte i en handvändning om vad böckerna handlar om. Tvärtom är det så att de är så överrika på detaljer och komplicerade förhållanden, att det är först när man är i dem som man kan använda sig av dem och prata om dem. De går verkligen inte att referera, de bjuder motstånd, men medan man läser dem är de storartade att vara i, även att orientera sig i men också att gå vilse i.
Vi får börja i en annan ände. Exempelvis med ett ord ur högen: upptäcktsresan.
De världar som läsaren möter i Jakobsons berättelser är ofta fullt igenkännbar samtid. Men allt eftersom man läser inser man att vissa grundläggande premisser är annorlunda. Därför kan det, som i novellen De falska ansiktena (1994), ligga ett reservat för urfolksamerikaner på den sydskånska slätten. Sådant nämns som ett självklart faktum, utan vidare förklaringar. Som läsare måste man släppa förförståelsen och bli ett slags upptäcktsresande i ett okänt land.
Färden in i det okända återkommer på fler nivåer. I essän På vilken strand vid vilket hav? (2010) hävdar Jakobson att ”all fiktion är kontrafaktisk”. Författaren kan i skrivandet alltså sägas utforska hur det kunde ha blivit. I hans mest kända roman I den röda damens slott (2000) möter vi en berättare som röjer efter sin döde far. Det är en gripande berättelse i sig. Men snart förstår man att i romanens version av vår värld företogs en Marsexpedition redan på 50-talet. Där fann man ruiner efter en avancerad men utdöd civilisation. På ett plan blir romanen därmed ett utforskande av vad en sådan upptäckt skulle ha gjort med mänskligheten.
Det kontrafaktiska perspektivet kan också vara mer handfast, som i novellen Lee Harvey Oswald – porträtt av ännu en amerikan (1989). Där ges Oswald aldrig tillfälle att skjuta president Kennedy.
I novellen stupar han senare i Vietnam.
Jakobson skrev alltså tidigt in sig i en dokumentär tradition, samtidigt som han underminerade den. Även fortsättningsvis har han gärna använt dokument, tidningsartiklar och rättegångsprotokoll, men läsaren vet aldrig om de är sanna eller påhittade.
Ungefär som hans död alltså. Hur ska den egentligen förstås?
Jag kontaktar Jakobsons förlag, men de meddelar bara att det inte är möjligt att intervjua honom. Jag ber därför den nuvarande förläggaren för hans böcker att berätta om hur arbetet med den postuma utgivningen fungerar, men hon avböjer, eftersom hon känner sig ”obekväm” att diskutera saken.
Jag vänder mig i stället till några av hans vänner. Men inte heller de är villiga att prata om den hädangångne, med hänvisning till lojalitet mot ”hans beslut”. Jag skriver slutligen till redaktören på SvD som publicerade hans senaste texter och frågar: Är det Lars Jakobson eller Joan Bravais som korresponderar med tidningen? Efter viss eftertanke ber redaktören vänligt om att få avstå från att besvara min fråga.
Vi får därför återvända till Jakobsons författarskap. Och kanske nu börja från början. Hans första roman Vinterkvarteret utkom 1985, när han var 26 år. (I en DN-artikel ses han stå allvarlig bakom årets andra och småleende Bonnierdebutanter, bland dem Ola Larsmo och Ann Jäderlund.) I debutboken anas teman och anslag som har återkommit i hans författarskap. (Som Larsmo själv har skrivit apropå det: ”Det är ju så att vare sig man vill det eller ej ställer man ofta, lite nonchalant och utan att veta det, frågor i sin första bok som man sedan får ägna resten av sitt skrivande liv åt att besvara.”)
I jakobsons tredje bok, novellsamlingen Hemsökelser (1994), infogas en bärande bjälke i hans författarskap – science fiction. Dock inte i schablonuppfattningen om genren, med laserpistoler och rymdkrig. Jakobson har återkommande motsatt sig allegoriska läsningar av hans verk. Varje litterär värld är med andra ord autonom, på det sätt som science fiction ofta är. I Jakobsons berättelser kan det räcka med en svindelframkallande detalj, som i novellen Rokh (2004). Den handlar om en strykpojke på 1200-talet. Avslutningsvis sägs, sådär lite en passant, om landets furste: ”Han regerade fortfarande 1266, enligt de ordkarga kartografer som kalifatet New York under två decennier sände österut längs de gamla karavanvägarna.”
Jakobsons stil kan förefalla okonstlad, men förmedlar en stark auktoritet. Även de mest främmande inslag framstår därför som trovärdiga. När man exempelvis läser I den röda damens slott uppstår förvirrade ögonblick av osäkerhet, om det kanske ändå skickades någon expedition till Mars.
Expressens legendariske kritiker Nils Schwartz skrev 2004 träffande om Lars Jakobsons språk: ”Som före detta bibliotekarie har han förvandlat sig själv till ett vandrande bibliotek, bärande omkring inte bara ett vetande om allt som finns, utan ett ännu större vetande om allt som inte finns. […] Det är någonting med språket. Texten är fylld av kaninhål i det realistiskt beskrivna landskapet som man intet ont anande trampar ner i. Det dyker upp oväntade namn på bekanta platser eller bekanta namn på oväntade platser. Ibland kan till och med satsdelarna uppföra sig mot reglerna, inte i omstörtande syntaxuppror, utan halvt omärkligt, likt en lätt hälta. Ett vanligt pronomen stirrar plötsligt tillbaka på läsaren med en främmande uppsyn.”
Han hade alltid läst allt jag refererade till.
Och innan vi fortsätter med annat kan tilläggas: Amerika. Jakobson återkommer ideligen dit i sina böcker, inte minst delstaten Montana och dess glesbebyggda prärier i Klippiga bergens skugga. En del av fascinationen tycks grundad i hans barndomsbilder av USA. Framtidslandet, med de stora bilarna och musiken. Men också våldet, som Vietnamkriget färgade in i konceptet Amerika.
Ännu en av Jakobsons många korskopplingar: Mars är ju som bekant inte bara en planet, utan även krigets och våldets gud.
Den omloppsbanan för oss tillbaka till kaféet med en av hans före detta förläggare Magnus Bergh. Hans första samarbete med Jakobson var boken Stjärnfall (2003), som består av tre essäer om science fiction.
De två övriga texterna skrevs av Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg.
De tre författarna hade följts åt sedan de debuterade på 80-talet, inte minst förenade i sin användning av dokumentära inslag i sina romaner. Det var en metod som sprang ur bland annat PO Enquists böcker Hess (1966) och Legionärerna (1968).
– Det var nog lika mycket ett fadersuppror som att hitta föregångare, säger Magnus Bergh. De var väldigt måna om att distansera sig från Enquist, men lika måna att fortsätta i hans anda. Det måste ha varit väldigt inspirerande på det sättet, men också att slåss mot generationen som debuterade på 60-talet, som var så oerhört framgångsrik både estetiskt och publikmässigt.
80-talslitteraturen har förknippats med Katarina Frostensons poesi och den postmoderna litteraturfilosofin i kretsen runt tidskriften Kris. Deras inflytande har dock avklingat med åren och man skulle nu kunna argumentera för att Jakobson, Larsmo och Sem-Sandberg är de 80-talsdebutanter som har haft varaktig betydelse. Litteraturen som har utkommit det senaste decenniet tycks åtminstone ha mer att göra med den dokumentarism och montageteknik som de tidigt anammade.
Jakobson ägnade huvuddelen av sin essä i Stjärnfall åt den amerikanske sf-författaren Samuel R. Delany, en viktig inspirationskälla. Några andra författare som har varit centrala för Jakobson är PO Sundman och Argentinas Jorge Luis Borges. Den förre med sina karga, gåtfulla världar, den senare med sina vindlande, fantasifulla och metalitterära texter.
Liksom inom den tidiga sf-genren korresponderar Jakobsons texter med både hans egna och andra författares, något som går igen hos både Delany och Borges. Det är som om det finns ett dolt gemensamt flöde som förenar all litteratur.
Lars Jakobson är dock inte den sista länken i en litterär kedja. Tvärtom. Under några år på 00-talets inledning var han handledare på landets främsta författarutbildning, Litterär gestaltning i Göteborg. Bland dem han handledde finns i dag etablerade namn som Sara Villius, Jerker Virdborg, Martin Engberg, Stefan Lindberg och Pauline Wolff. Alla tycks de ha tagit starkt intryck av samtalen med Jakobson.
Wolff berättar hur Jakobson var som handledare:
– Han var sträng, men alltid med glimten i ögat. Han hade väldigt stor respekt för mig som författare och tog det jag skrev på största allvar. Han har otroligt stark integritet, starka åsikter och är mycket bestämd. Det är ovanliga karaktärsdrag i vårt ängsliga klimat. När vi pratade böcker så hade han alltid läst allt jag refererade till – men jag hade i stort sett aldrig läst vad han refererade till. Det var lite komiskt.
Stefan Lindberg minns det tidigaste mötet:
– Det första han sade var att ”Jag var ju lektör på din första bok… och jag förordade inte utgivning.” Jag ba, okej?! Men det var också hedrande och liksom typiskt av honom att säga det, så att det inte skulle kunna komma fram på något annat sätt. För mig är det en händelse varje gång han utkommer med en ny bok. Vissa av hans grejer är bland det största som har skrivits på svenska språket.
Några av Lars Jakobsons mest hängivna läsare har till och med bildat ett sällskap i hans namn. En av initiativtagarna är Expressens kulturredaktör Victor Malm. Vilka de andra medlemmarna är, och vad sällskapet ägnar sig åt, är i Jakobsons anda oklart.
– Något säger mig att han inte är helt bekväm med ett sällskap, tillstår Victor Malm. Vi upplöser det när han gör sin Lazarus och återvänder.
Och det för oss åter tillbaka till Lars Jakobsons påstådda död. Kanske kom den ursprungliga impulsen från en recension 1994, i vilken sägs att ”Lars Jakobson är så samtida att han också blir postum”? Kanske ska den ses i ljuset av Roland Barthes banbrytande essä Författarens död från 1968? Barthes menade att författare står i vägen för sina verk – böcker bör läsas helt fristående från författarens biografi.
Victor Malm är inne på den linjen:
– När han valde att vara död trädde han in den egentliga kollegialiteten författare emellan eftersom nästan all litteratur är skriven av händer som nu är döda. Böckerna står tysta på biblioteken, nästan bortglömda och hoppas att en lycklig läsare ska hitta dem. Min hypotes är att det är hans idealläsare. Jag tycker att det han gjort är helt unikt och ganska fantastiskt.
Tanken går till slutraden i Borges novell Den odödlige (1947): ”Inom kort ska jag vara alla: jag ska vara död.”
Kommer Jakobson att återuppstå?
Att som Jakobson dödförklara sig själv och därmed inträda i fiktionen påminner om Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu. I Jakobsons roman Vid den stora floden (2006) säger sig hans alter ego ha burit med sig Lindqvists bok i 35 år. Wu Tao-tzu, en kinesisk konstnär, kliver en dag in och försvinner i sitt eget verk. Tilltaget är som hämtat ur Borges litterära värld. Men Borges dog 1986 och nu när vem som helst när som helst kan skapa oräkneliga alternativa identiteter på nätet framstår inte Jakobsons kurragömmalek med Joan Bravais som särskilt nyskapande. Måhända finns det en enklare orsak.
I förordet till romanen De odödliga (2015) återger Bravais en passage ur en av Jakobsons arbetsböcker:”Vi är tre. Det är Lars som skriver och som ingen någonsin har träffat och pratat med, eftersom att han inte gör annat än just – skriver. Sedan är det den presentable Lars, som likt en buktalardocka plockas fram när det ska pratas om skrivandet och om det skrivna. Han som givetvis ”drar på svaret”, när han inte svarar ”undvikande” eller ”fränt” eller ”ivrigt”, han som ljuger, överdriver, förtiger och förenklar, eftersom han egentligen inte vet ett smack om hur det är att – skriva. Och så är det Lars, den ständigt mobila enheten, han som går runt i staden som en vanlig man och har sitt namn på brevlådan. Han vet inte heller något om detta att skriva. Han bara betalar skatt och räkningar, lagar mat och dricker öl, så att de andra två ska ha någonstans att bo och kraft att utföra sina sysslor. Men denne tredje är hjärtligt trött på och äcklad av den presentable, som han mer och mer uppfattar som en oärlig snyltare.”
Kanske ska det helt enkelt förstås som att den ”skrivande Lars” och den ”vanlige Lars” slutligen fick nog av den snyltande pratkvarnen och tog livet av den ”presentable Lars”? Stefan Lindberg, som ännu har sporadisk kontakt med Jakobson, är inte främmande för den tanken.
– Jag kan själv känna leda när ännu en författare ska berätta om sin nya roman i DN Kultur. Det kan nog vara skönt att slippa delta i den ändlösa upprepningen.
Kommer Jakobson att återuppstå?
– Ingen aning. Jag har slutat att fråga. Om det vore jag skulle jag i så fall göra en stor grej av det, men det kommer han aldrig att göra.
Just när vi har avslutat intervjun plingar det till i Lindbergs telefon. Han läser och flinar till och berättar att han på väg till vårt möte hade skickat ett sms till Lars Jakobson och berättat att han skulle intervjuas om ”den döde”. Nu kom svaret. Ett fotografi av några strandparasoller samt den lakoniska upplysningen: ”Han spökar på Lesbos.”