Leo skapar musik på en symaskin

Leo Correia de Verdier letar efter musik i vardagsföremål. Hon hör rytmer i en diskmaskin och en rulltrappa – och spelar på en symaskin.

”Ljudet och rytmen från en symaskin är en bekant ljudvärld för mig sedan lång tid tillbaka. Som barn sydde jag ofta tillsammans med min mamma, och mina systrar sydde, vi var en syende familj.

Att lyssna efter musik i vardagsföremål har alltid intresserat mig, som exempelvis i rulltrappor, eller havsvågor. Jag lyssnar på diskmaskinen också, just den är ju väldigt rytmisk, men jag lägger märke till ljud i allmänhet. En gång under mina studier i komposition på Musikhögskolan i Stockholm skulle jag sy en dräkt till en fest och samtidigt göra en examination till en elektroakustisk konsert, som avslutning på en kurs på skolan. Jag tänkte slå två flugor i en smäll: skapa ett musikstycke för symaskin, och sy kläder på en och samma gång. Det var då jag förverkligade det här med att skapa musik med symaskin, men varken kursexaminationen eller dräkten blev färdiga. Jag slog alltså aldrig någon fluga, men det här med symaskin fortsatte.

Jag hade aldrig tidigare sett någon annan göra det, men har i efterhand sett att det finns flera kompositörer och artister som gör samma sak. Rent musikaliskt är det ett tacksamt instrument med många ljuddetaljer. Jag fäster olika sorters mikrofoner på flera delar av maskinen som jag sedan med elektroniska hjälpmedel processar fram olika ljud med. En del komponerade ramar finns med, förprogrammerade mönster i datorn. Kompositoriska idéer att hålla i när jag improviserar, men exakt vad som kommer att hända och vart det tar vägen är olika från gång till gång, så jag skulle nog kalla det improviserad musik.

Det finns mycket musik som utgår från olika maskiner. Bilar och tåg har ju folk skrivit musik utifrån i 100 år men väldigt sällan symaskiner. De är ju egentligen mycket intressantare, men har stått kvar hemma och inte fått vara häftiga, så min musik har till viss del kommit ur en vilja att lyfta fram symaskinen.

Från början spelade jag med tråd, men slutade ganska tidigt med det. Vid en av de första konserterna fick jag ett stort trådtrassel som jag var tvungen att göra något musikaliskt av, så efter det syr jag bara musiken, och återanvänder samma tyg vid många tillfällen.

En av mina kollegor i genren; Lisa Simpson, med artistnamnet Agente Costura, syr saker medan hon spelar. Själv sydde jag mer förr – och den har blivit mer ett musikinstrument – men det är samma instrument/maskin som när jag lägger upp byxor. Jag har fått en äldre maskin, en trampmaskin från 1909 som jag vill lära mig spela på. Då måste jag ta till helt andra speltekniker. I vanliga fall är det en motor, men här drivs den ju med fötterna. Jag kommer också att jobba med en skrivmaskin, en vanlig gammal mekanisk som ska utrustas med mikrofoner och elektronik, lite på samma sätt som symaskinen. Också detta i jakt på ett instrument som är mer följsamt än den elektriska symaskinen. Att kunna ha ljudet mer vid fingertoppen – och för att jag vill arbeta med text också. Det är ett projekt tillsammans med en författare, Tova Gerge, och en sångare, Anne Pajunen. Anne kommer att antingen diktera eller sjunga, och uppläsandet är mer den sceniska innebörden, inte hur musiken skapas. Mer eller mindre scendramatisk, men vi är inte riktigt där än. Det blir en spännande process för oss eftersom jag och författaren kommer att både anpassa musiken efter texten, och tvärtom.

Genomgående för det jag skapar just nu är att jag sätter ihop elektroniska miljöer som musik ska göras i, bland annat ett stycke för horn och elektronik. Från ett högtalarelement som jag placerat i ett skyltdocke-huvud dras en slang till ett valthornmunstycke, så att det ljudet resonerar i valthornet, på samma sätt som ljudet från läpparna. Valthornisten Sören Hermansson ska spela, och det kommer att bli så att den elektroniska hornisten och den mänskliga bor tillsammans i det hornet. Skyltdocke-huvudet och hornisten blåser i samma horn, och hornet styr både vilka resonanser elektroniken får och vilka toner det blir. Men det är inte riktigt färdigbyggt än.

Berättat för Johan Norberg