Lena lämnade första blommorna efter mordet på Olof Palme

Lena Johansson minns den ödesdigra kvällen då Olof Palme mördades och hon lämnade de första tulpanerna i vad som skulle bli ett hav av blommor. Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val.

”I februari 1986 hade jag och Janne varit tillsammans i ungefär två år. Janne är glad amatörjazzmusiker och den där fredagen hade vi varit på Strömsborg där jazzmusikern Kenneth Arnström spelade. Efter en trevlig kväll tog vi taxi hem till Kungsholmen. Det var runt midnatt och i taxin spelade radion bara sorgsen klassisk musik. Chauffören berättade att Palme var skjuten och vi trodde att han skämtade. Men han sa: ’Det är säkert, han sköts på Sveavägen nu i kväll.’ När vi kom hem ringde Janne till TT, Tidningarnas Telegrambyrå, och fick bekräftat att statsministern var död. Vi blev totalt omtumlade, förvirrade och ledsna.

Tidigare samma kväll hade jag fått en bukett gula tulpaner av Janne. Vi kände ett behov av att komma ut och göra någonting i den där helt otänkbara situationen, så vi plockade med oss tulpanerna och tog bilen till Gamla stan för att lämna dem vid riksdagshuset. Vi tog vägen från Kungsholmen via Sankt Eriksplan och Odenplan, för att sedan köra Sveavägen söderut.

Det var nästan inga människor ute. Ett par poliser stod vid mordplatsen, men i övrigt var det ingen aktivitet. Inga blåljus, ingenting. När vi kom till riksdagshuset sa vakten att det inte gick att komma in där. Han hänvisade oss till Rosenbad. Vi gjorde som han sa, ringde på dörren och blev insläppta av en kvinnlig vakt, som bekräftade att Palme var död. Jag sa: ’Ta de här!’ och gav henne blommorna. Det var rätt många journalister därinne och fotograferna började blixtra från trappan. Vi vände på klacken, föll i varandras armar och började storgråta.

Där och då stod det så tydligt och klart vad som hade hänt. Inte nog med att statsministern var mördad, Sverige hade också förlorat sin oskuld. Jag hade aldrig behövt oroa mig för några faror. I Sverige kunde våra folkvalda gå utan vakter på stan som vanliga människor. Det kändes som att någon hade våldfört sig även på oss. Att lämna blommorna var förlösande i stunden, men sedan kom det stora mörkret. Vi la oss att sova men vaknade upp till känslan av hopplöshet.

Dagen efter mordet läste vi om alltsammans i Expressen. I en artikel stod det att de första kondoleanserna som kommit till Rosenbad var en bukett gula tulpaner. Jag tänker ofta på att mordet markerade ett skifte. Rädslan har ökat och säkerhetstänkandet har skruvats åt. Att skapa misstro mellan människor är livsfarligt. Jag försöker att stå emot mot säkerhetssamhället, vill inte att människor ska behöva vara så rädda.

Att just vi åkte till Rosenbad med tulpaner beror kanske på att jag är uppvuxen i en trädgårdsmästarfamilj i Varberg. Hos oss har det alltid varit väldigt viktigt med kondoleanser. Mina föräldrar odlade tulpaner och blommor var centrala i vår familj, i både sorg och glädje.

Janne och jag är fortfarande tillsammans. Vi förlovade oss 1988, fick strax därpå en son och en dotter, och gifte oss 2014. Vi har alltid tyckt att det var speciellt att vi var de första som kondolerade efter mordet.

Vi har sagt att det är något vi kan berätta för barnbarnen. Nu har vi precis fått vårt första.”

Berättat för Anna Hedelius