”Låt mig överleva till halv två”

En ridtur för 19 år sedan slutade med att Annika Taesler blev totalförlamad. Nu vill hon att vi pratar om människovärde och kampen mot funkofobi.

”Vi var uteoch red, min kompis och jag. Vi red genom skogen, det snöade på tvären. Vid en avtagsväg stannade vi till för att bestämma om vi skulle ta höger eller vänster. Vi valde vänster.

Därefter är allt svart.

Det första jag minns är att jag vaknar i ett rum med vita lakan, vita väggar och en läkare i vit rock som säger ’Hej Annika, du befinner dig på Karolinska, du har ramlat av en häst, brutit nacken och har sovit i två veckor. Du är totalförlamad’.

Allt skalades ner till det basala. En gång i halvtimman var jag nära att dö – av feber, av mitt eget slem. Med hjälp av en väggklocka vid sängens fotända gjorde jag upp tidsintervaller. Jag tänkte: ’Bara jag kan överleva till halv två’.

Hela mitt liv hade vänts upp och ner. Ändå var det på ett sätt lätt att vara handikappad på sjukhuset, varje sekund där kretsade kring skadan.

Den riktiga krisen inträffade när jag kom hem. Jag hade inbillat mig att bara jag återvänder till min normala miljö kommer jag bli den normala Annika igen. Men skadedjäveln hängde med. Ju mer jag försökte skuffa undan den, desto mer kraft och uppmärksamhet tog den.

Jag hade förlorat all autonomi. Så upplevde jag det. Allra svårast var det att börja leva med assistans. Jag kände mig bedömd och kontrollerad, hela tiden var det någon som tittade på mig. Jag läste in så mycket i de blickarna – fördömande, äckel, ogillande.

Det är en chock att inse i hur hög grad kroppen styr omvärldens bemötande. Jag kan aldrig glida under radarn. Varje möte med människor jag inte känner börjar med att vi måste förhålla oss till min kropp. Reaktionerna kan skifta, men de innebär ofta att människor tar sig friheter som sätter min integritet ur spel. Det har hänt att främlingar kommer fram och vill be för mig, med handpåläggning.

Häromdan läste jag en ledare som var kritisk till regeringsförslaget om en ny folkräkning och som menade att det är integritetskränkande om någon kommer och plingar på ens dörr. Jag är verkligen inget fan av folkräkningar, men kände samtidigt ’Hallå, vi funktionsnedsatta får duscha och gå på toaletten framför myndighetsföreträdare’.

Jag vill att vi pratar om detta, det är därför jag har skrivit min bokFotnot: Stäng*Krymplingskortet* av Annika Taesler ges ut på Albert Bonniers förlag den 10 februari.. Vi behöver ett samtal om vad man menar med människovärde. Varför tycker vi att personer med fysiska sjukdomar ska få dödshjälp medan vi har nollvision när det gäller suicid till följd av psykisk ohälsa?

I samband med lanseringen av boken intervjuades jag av en journalist som tyckte att det var svårt att skriva om mig. Hen sa ’Det som gör det svårt är att du har kommit längre än jag. Du säger att ditt liv inte är sämre än om du inte hade skadat dig. Jag tänker automatiskt att ett liv som förlamad är sämre’.

Jag är trött på att vara den där projektionsytan. Att tvingas bära mottagarens personliga behov. Synen på den handikappade kroppen handlar om rädsla för död och imperfektion. Innerst inne vet vi att ingen är förskonad. Hur mycket du än går på gym eller använder botox kan du bli påkörd när du går över gatan och hamna på intensiven i eftermiddag. Den tanken vill man hålla ifrån sig. Och det gör man genom att se den handikappade som något radikalt annat.

Eller genom att tysta ner oss helt. Som grupp är vi osynliga. Visst, samhället har stora problem med rasism och homofobi, men där tas ändå tydliga steg framåt. Kampen mot funkofobin ligger långt efter. Enligt Folkhälsomyndigheten har sammantaget uppemot 20 procent av svenskarna någon form av funktionshinder.

På andra sidan osynlighetsfällan finns motsatsen. Att bli framlyft som det positiva exemplet. Det är otroligt lätt att skriva inspirationsporr om mig. ’Å, hon har brutit nacken och ända fått barn. Så fantastiskt!’. Jag är väldigt ambivalent till det och det finns en konsensus i funktionsvärlden att vi hatar det där. Jag är inte tuffare än du för att jag klarar av att handla min egen mjölk.

Samtidigt vill jag inte avfärda mina framgångar och låtsas att det har varit lätt. Väldigt mycket i mitt vardagsliv som fiskpinnestekande och skjutsande förortsmorsa är knöligare än vad det är för andra.

Det är 19 år sedan olyckan hände. Det är lite bakvänt att boken kommer nu, jag var egentligen mer benägen att stå på barrikaderna förr. Som jag ser det handlar den inte om mig. Den handlar om fysiska kroppar, vilket vi alla har. Den normföljande kroppen är så totalt dominerande i vår kultur. Ta bara intervjuerna med Ulf Kristersson. Jag kan bli matt av att varenda artikel nämner att han är så kort. Kan vi inte bara släppa det och gå vidare?”

Berättat för Kristina Lindh.