”Lasse och Ingemar har varit så stöttande”

Stina Jofs har skrivit över 150 kåserier i tidningen Vi. Hon kommer att fortsätta skriva i tidningen, men sätter nu punkt för sista krönikan. ”Stolt är jag väl nästan aldrig, men nöjd ibland”, säger hon.

Du har bestämt dig för att detta är ditt sista kåseri i Vi?

– Jag har fått ur mig 150 stycken, det är ändå ganska många i ett kåsörliv. Nu är det dags att öppna hjärnan för annat.

Hur började det?

– En chefredaktör för länge sedan tyckte att jag skulle ta över efter Lasse Westman och Ingemar Unge, två ytterst älskade kåsörer, enormt skickliga, världsberömda i Vi.

Ett hedersuppdrag …

– Absolut! Jag förstod inte hur stort det var, vilket nog var tur. Både Lasse och Ingemar har varit så stöttande. Lasse är tyvärr död nu, men Ingemar hör av sig ibland.

Många läser tidningen bakifrån för att se vad du skriver först. Du har fått väldigt mycket kärlek?

– Jag har sannerligen inget att klaga på, varje skrivande människa vill ha läsare och reaktioner. Även de mindre glada lär man sig av. Vi-läsarna är kloka, snälla och nyfikna. Perfekta för en kåsör!

Hur hittar du dina ämnen?

– En liten tanke slår rot, jag börjar fantisera. Sedan gör jag research, ser om idén håller. När det är klart sitter jag vid datorn och … ja, leker helt enkelt. Efter ett tag skärper jag till mig, stryker och rättar. Jag gillar det korta formatet, det skärper sinnena. Långt kan varenda journalist skriva.

Är det något kåseri som du är extra stolt över?

– Stolt är jag väl nästan aldrig, men nöjd ibland. De kåserier som har varit roligast att skriva blir ofta de bästa, tycker jag. Som när jag varje dag cyklade förbi en våning på Strandvägen på väg till och från jobbet. I ett fönster såg jag en enorm julgran, i ett annat en manshög tomte som kikade fram bakom gardinen. Inget konstigt kring jul, men nu var det mars. Jag började dagdrömma om en åldrad man som inte kunnat släppa sin barndoms jular. Detta skrev jag om flera gånger. En dag när jag kom till jobbet hade jag ett meddelande på telefonsvararen, det var väl i april, maj. En lite sträng mansröst sa: ”Jag har hört att du söker mig. Julen är en härlig högtid. Den ska vi vara rädda om. God jul på dig Stina!” Inget namn, inget telefonnummer. Sorgliga texter, hur konstigt det än kan låta, kan också vara roliga att skriva även om man gråter när man gör det … som när jag skrev om min border collie Haddock som vi var tvungna att avliva. Oj, så många mejl och telefonsamtal jag fick!

Vad kommer du att sakna när du lämnar Till sist?

– Läsarna och leken. Det är få förunnat att få leka på jobbet, inte sant?