”Lasse Berghagens bredd som artist var unik”

Lasse Berghagen är död, 78 år gammal. Vi:s musikskribent Johan Norberg spelade i Berghagens kompband och minns en artist som valde bort mörkret.

När jag tänker på Lasse Berghagen är det många gestalter som dyker upp. En gång ”ung man med gitarr” som skrev visor i den poptradition som gällde då i slutet av 1960-talet. Senare en fantastisk skådespelare som förgyllde flera farser med sin komiska tajming och under många år programledare för Allsång på Skansen.

Jag kände honom inte, även om jag spelade gitarr i hans kompband några gånger men han var alltid okomplicerad på det sättet vissa människor är, som säkert har sina svårigheter att brottas med men ändå ”väljer glädjen”, ett uttryck jag tycker oerhört illa om, men när det handlar om Lasse känns det plötsligt helt adekvat.

Om han inte hade varit så hygglig mot alla, hade han säkert fått ännu större uppskattning

När jag spelade fel ackord tio gånger i Teddybjörnen Fredriksson och gjorde så att han tappade bort sig lika många gånger, ja då höll han på att skratta ihjäl sig i logen efteråt. Han valde glädjen där en annan artist hade valt att ge mig onda ögat, och sparken. Det fanns inte ett spår av mörker i hans låtar, så även där gjorde han kanske ett val, men vad folk än tycker om dem är de för evigt placerade i en svensk kanon, på ett sätt som gör dem till mer än ”bara” låtar.

En fras som: Jag har köpt mig en akustisk gitarr är ett begrepp, precis som Teddybjörnen Fredriksson och Stockholm i mitt hjärta. I dag är det svårt att föreställa sig hur musikscenen i Sverige såg ut decenniet efter 1968, men allt var lite mindre då, och mer överblickbart. En ung Tomas Ledin skrev också han popvisor med nylonsträngad gitarr. Där fanns Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson, Svante Thuresson och Tommy Körberg.

Lasse var mycket ung men hade redan fått igång en bra karriär med låtar som Lisa och Teddybjörnen Fredriksson och skrev låtar tillsammans med Björn och Benny. Tio år senare hade alla artister dragit åt varsitt håll, några spelade rock och andra jazz, medan Lasse överraskade med en kritikerhyllad roll i Sängkammarfars på Vasateatern. Hans bredd som artist var unik, och om han inte hade varit så hygglig mot alla, hade han säkert fått ännu större uppskattning från de skribenter som tycker att det är nåt skumt med trevliga människor.

Idag är det många som tänker Allsång på Skansen, eftersom det var hans senaste stora mediala genomslag, och så är ju underhållningsbranschen; man är sällan större än sin senaste hit. Själv vill jag helst förknippa Lasse med låten Lisa från 1968, och det är fascinerande, med tanke på årtalet, att han skriver en sådan text då. Han kanske väljer glädjen mitt i allt som händer samma år, vad vet jag. En sak är säker, medan mycket annat från samma tid sjunker undan och drabbas svårt av modets växlingar i musik-ideal så kunde Lisa varit skriven och inspelad igår. Den är enkel, trivsam och öppen, precis som Lasse.