Lars Lerin: ”Vad vore jag utan biblioteket?”

De senaste 25 åren har över 400 bibliotek lagts ner i Sverige. För Lars Lerin är det siffror som skrämmer och manar till eftertanke. Och som får honom att minnas en viss Berit. Det här är en text från Vi Läser.

Albert Einstein fick en gång frågan vad en människa behövde lära sig för att kunna bli en framstående forskare. Han svarade: ”Inte mycket, bara vägen till biblioteket.”

Vi är många som i likhet med Nobelpristagaren känner en djup tacksamhet över att biblioteken existerar, som förvaltare av fantasi, kunskap och minnen.

– Åh, biblioteket är ju mycket mer än så. Glöm inte att det faktiskt också är en naturlig samlingsplats för olika generationer. För många människor är biblioteket ett slags vilorum, där man kan ta igen sig från det ständiga bruset och jäktet i tillvaron, säger Lars Lerin.

Jag har stämt träff med den folkkäre konstnären för att tala om den uppbragta textFotnot: StängLars Lerins [text](https://vi.se/artikel/srz9nj6e-m0jnkY6y-bb1d7) och undersökning av [biblioteksdöden](http://vi.se/artikel/sN1dDomY-m0jnkY6y-23925). han skrev på vi.se, som en reaktion på tidningens undersökning av biblioteksdöden. Granskningen visade att hela 435 bibliotek har lagts ned sedan 1998 – och att biblioteken under samma period tvingats göra sig av med över 30 procent av sitt bokbestånd. Utgallringen av böcker fortsätter i det tysta, 1 800 böcker försvinner från biblioteken. Per dag.

– Det är helt absurt! Biblioteken är ju grundläggande för ett välfungerande, demokratiskt samhälle, säger Lars Lerin.

I värmländska Munkfors där han växte upp var biblioteket en levande mötesplats. Dit gick människor inte bara för att låna böcker, utan också för att delta i en studiecirkel, få sig en pratstund eller spela ett parti schack.

– När jag var liten ingick det liksom att gå på biblioteket. Det var en av de saker man gjorde som barn: man gick på biblioteket med sin mamma. Sedan gick jag dit av mig själv under hela min skoltid och tonårsperiod.

Biblioteket blev tidigt betydelsefullt för Lars. Redan som fem-sexåring insåg han att han var född i fel kropp. Han var inte det minsta lockad av pojkarnas lekar, utan lekte helst med flickorna: hoppade hage, hopprep och snodd. Det dröjde inte länge förrän andra barn började reta honom för det.

– Kanske kan man säga att jag flydde till konsten och litteraturen. Jag fantiserade massor och skapade hela fantasivärldar som jag vistades i. Jag började också att teckna, läsa och skriva som väldigt liten. Tidigt skrev jag en hel bok med dikter – och recenserade den själv, för säkerhets skull. Jag visade den för farmor, och hon tyckte att den var bra. Hon var kanske lite partisk, men det kändes ändå fint.

Besöken på biblioteket blev allt viktigare för Lars, som alltmer kände att han var annorlunda och inte riktigt passade in. För honom erbjöd böckerna en möjlighet att möta andra världar, andra erfarenheter.

– Jag slukade böcker, läste all sorts litteratur och fick stora läsupplevelser under de där åren. En bok som betydde mycket för mig som tonåring var Patrick Whites Fallet Twyborn, en helt fantastisk bok om könstillhörighet.

På biblioteket härskade Berit, en äldre, trygg bibliotekarie med osvikligt öga för vad olika människor skulle kunna tänka sig tycka om att läsa. Hon såg Lars bildningshunger och intresse för litteraturen och bistod gärna med tips.

– Berit höll i Bokringen, en liten bokcirkel på biblioteket. Jag brukade prata om böcker med en granne, som jag visste läste mycket. Han var medlem i bokcirkeln och tipsade mig om den, så jag gick med. Det var jag och sex farbröder, säger Lars med ett skratt.

– Det verkar som om majoriteten av alla bokcirklar i Sverige består av kvinnor, men i den här var det faktiskt bara män. Sex pensionärer och jag, som var tonåring. Vi höll till i bibliotekets källare, läste och diskuterade en massa bra författare. De där diskussionerna betydde oändligt mycket för mig. Ofta kom författarna på besök också, det måste ha varit den fantastiska Berit som ordnade det. Storheter som Tage Aurell och Lars Ardelius kom – och Göran Tunström, förstås! Det var oerhört lyxigt.

Än i dag har Lars kvar signerade exemplar av deras böcker som minne av besöken. De står i hans välfyllda bokhyllor i huset i Hammarö utanför Karlstad. Det omfångsrika biblioteket skvallrar om att läsningen har varit fortsatt viktig i livet för honom. Där trängs verk av lyriker som Harry Martinson, Gustaf Fröding, Sonja Åkesson och Kristina Lugn med romanförfattare som Knut Hamsun, Selma Lagerlöf och Torgny Lindgren.

Jag frågar Lars om han går lika mycket på biblioteket i dag eller om kändisskapet gör att han inte får vara ifred där. Han skrattar.

– Det där är inget stort problem, faktiskt. Folk är i regel så snälla mot mig. Nej, problemet är att det är så mycket man ska hinna med i tillvaron. Det blir ju automatiskt så att det mesta kretsar runt barnen i en småbarnsfamilj, man åsidosätter sig själv och sina behov. I mitt fall innebär det att läsningen blir lidande, förklarar han.

Även om han och maken Junior delar på de flesta sysslorna hemma, så är det arbetsamt att ha ansvar för fyra små barn. Rafael har hunnit bli sju år, Gabriel är sex och tvillingsystrarna Gerd och Iris är tre.

– Slitigt är det förstås, men kärleken jag får från barnen gör det värt precis allt. Sedan ger de en också känslan av att livet går vidare, att det finns en framåtrörelse i existensen. Det är något stort och fint i det.

Han rättar sig angående läsningen och säger att han inte hinner läsa fysiska böcker på samma sätt som tidigare, men att han lyssnar mycket på ljudböcker i stället.

– Inte minst när jag målar. Jag kan lyssna medan jag målar, jag är lite i en annan värld när jag gör det. Det enda tråkiga är att klassikerna, som jag gillar att läsa, så sällan är inlästa som ljudböcker. Man inser snabbt att det finns begränsningar i mediet, berättelser kan inte vara för komplicerade och det gör ju att det främst är spänningsromaner som blir ljudböcker.

Fast utbudet ändrar sig i takt med att ljudböckerna har blivit allt populärare, konstaterar han.

– Jag har hittat flera verk av Selma Lagerlöf som ljudböcker och lyssnat på allt, precis allt. Det var härligt! Inläsningarna gör förstås sitt till, bra inläsare är fantastiska att lyssna på.

Nu får jag allt skämmas lite …

Lars senaste verk är barnböckerna Trollet är inte hemma, Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter och Kråksommar. Illustrationerna är i vanlig ordning betagande vackra akvareller, berättelserna varma och ömsinta och handlar om olika former av vänskap och närhet – inte minst mellan människa och djur. Tonen och sättet att berätta skiljer sig inte nämnvärt mycket från Lars vuxenböcker.

– Det är klart att jag försöker rikta mig till barn, så jag tänker extra mycket på språket. Men det är ju jag som skriver och målar. Jag är mig ju lik och intresserar mig för samma saker som alltid, så böckerna blir därefter. Jag undrar hur barnen ser på dem. De har sådana krav på att berättelser ska vara spännande och lite läskiga, men det är inte mina böcker. Kanske de går bättre hem hos barnens mormödrar? säger han självkritiskt.

Jag frågar honom vad hans egna barn säger om böckerna.

– De är svårflörtade! Men Rafael är stolt över Trollet är inte hemma, eftersom han själv är med i den. Nu till hösten kommer min fjärde barnbok, Kattjakten. Där är både Rafael och Gabriel med, så det finns hopp om att kunna få dem boktillvända, säger Lars.

Lars Lerin växte upp med en mamma som tog med honom till biblioteket. Hur gör han själv med sina fyra barn, tar han dem till Hammarö bibliotek?

– Nu får jag allt skämmas lite … Vi har varit dåliga på att gå på bibblan med barnen, det är lite svårt att samordna alla här hemma. De äldre två sitter hellre med en iPad eller iPhone – än med böcker. Det är ett ständigt slit med att begränsa skärmtiden för dem. Men Rafael har varit på biblioteket med skolan och fått sitt första lånekort. Det är han mycket stolt över! Så det blir nog lite mer bibliotek framöver.