Länge leve morsan!

Vedi Napoli e poi muori. Det tycker jag är att gå till överdrift. Ja, alltså att se Neapel och sedan dö. Är jag rätt informerad var det den tyske poeten ­Goethe som myntade ordspråket efter ett besök i den ­italienska kuststaden. Men om du nu är i Neapel och förtrollas så av stadens skönhet att inget mer finns att leva för, tycker jag att du ­under väntan på det sista andetaget kan kvista över till ön Capri, en kort båtfärd bort bara. Axel Munthe – en av vårt lands mest kända personer – höll nämligen till där. Livläkare, fågelskådare, naturvän, författare till en av världens mest lästa böcker.

Efter en stipendievistelse i Munthes hus på Capri blev jag med sällskap. Ja, ett litterärt. Singel är jag fortfarande. Nyligen fick jag hem medlemstidningen. En gråmulen dag började jag läsa – och strax sken solen i mitt inre. Sällskapet San Micheles vänner hade publicerat delar ur Anna Bobergs dagböcker. Hon var en framstående konstnär i egen rätt, men också gift med den som man i dag kanske mest förknippar efternamnet med, nämligen arkitekt Ferdinand Boberg. Thielska galleriet i Stockholm är hans verk, liksom LO-borgen. Paret besökte flera gånger Axel ­Munthe på Capri. Ferdinand har sammanfattat Munthe med orden ”en av de underligaste, mest obegripliga människor jag någonsin mött”. Lockar inte det till läsning, så vet inte jag. På samma ö höll ofta drottning Viktoria till, av hälsoskäl sades det men många påstod att det snarare var relationen med Axel som lockade.