Lagercrantz: Jag kände mig som en 15-åring

Boken har sålts i 1,5 miljoner exemplar och nu kommer filmatiseringen av David Lagercrantz biografi Jag är Zlatan. Författaren berättar om en relation där han krympte.

Oberäkneligheten går som en röd tråd genom hela David Lagercrantz resa med berättelsen om Zlatan Ibrahimovic. Första gången de träffades frågade Zlatan:

– Tror du på Gud?

Lagercrantz, ateist, hukade och svarade något svävande.

– Då tror du ju inte på mig, sa Zlatan.

Innan han började skratta och sa att han skämtade.

– I början kände jag: “Kommer det här att gå? Kommer vi någonsin mötas?” Zlatan är ju “larger than life” och jag var otroligt darrande i början, jag ville ju så gärna skriva boken. Även om jag var 20 år äldre kände jag mig mer som en 15-åring just då, berättar David Lagercrantz.

Den privata bilden på de båda som vi kan publicera här intill illustrerar den sidan av relationen; Zlatan har lagt armen om Lagercrantz som lutar huvudet mot fotbollsstjärnans axel.

– Jag såg bilden och hajade till själv. Jag är ändå 186 centimeter men på bilden ser det mer ut som om jag är 1,60. Men visst, Zlatan är stor på alla sätt. Det handlar också om hans lyskraft. Han gör ett kraftfullt intryck på alla sätt.

Samtidigt; bilden avslöjar inte hela sanningen. Relationen mellan fotbollsspelaren och författaren förändrades under arbetet med biografin. När Zlatan avslöjade att det var hans rektor som berättat för honom att han skulle flytta från mamma till pappa reagerade Lagercrantz. Han hade aldrig hört att det faller på skolan att ge sådana besked, vilket öppnade upp för möjligheten att få träffa pappa Sefik. Och när fotbollsspelaren visade upp sitt kylskåp reagerade Lagercrantz över att det var proppfullt med mat, varpå Zlatan berättade orsaken: föräldrarnas kylskåp var tomma när han växte upp och han gick ofta hungrig. Det skulle hans egna barn aldrig behöva uppleva.

– Plötsligt blev Zlatan en kille som försökte begripa sitt liv och jag framstod mer som om jag faktiskt var 20 år äldre. Den förändringen är bland det mest fantastiska jag har varit med om. Att morsan slog honom och att farsan drack var något som var viktigt för hans berättelse och jag kände: Detta måste vi också skriva om, säger David Lagercrantz.

Den osäkra killen som ska stånga sig in.

Huvudpersonen var inte av samma åsikt. Men den 22 juli 2011 tvärvände han. David Lagercrantz befann sig på den italienska klubben AC Milans träningsanläggning Milanello när rapporterna om terrorattentatet på norska Utøya kom. Zlatan blev upprörd och plötsligt var det som om han började förstå Lagercrantz vädjan om att berätta en helt autentisk historia.

– Han sa: “Okej, skriv om allt. Men gör det med kärlek”, berättar David Lagercrantz.

Beskedet var avgörande för den film som nu har premiär. När boken kom ut såg många potentialen i berättelsen om en ung mans revansch, från en tuff uppväxt till att bli en av världens bästa fotbollsspelare.

– Det var inte Zlatans föräldrar som inte ville utan Zlatan som inte ville utsätta dem. Han hade hela tiden en omsorg. Det är en sak att skildra något i bok, en annan att visa det på film, säger David Lagercrantz.

Men även detta skulle ta en ny vändning. Senare års rykten om att andra ville göra film på fotbollsspelarens liv ändrade familjen Ibrahimovic inställning. För nog var det bättre att självbiografin låg till grund för en film, än att en utomstående berättade historien. Särskilt om David Lagercrantz skrev manus.

– Jag vet inte om det var ett villkor men det hjälpte nog till, säger David Lagercrantz. Och för mig var det oerhört intressant att återvända till historien om den här osäkra killen som ska stånga sig in i det etablerade Sverige. Det känns som en ännu viktigare historia att berätta nu, när vi har ett Sverige som imploderar i förorterna. För här har vi en skildring om en kille som stod och balanserade mellan om det var fotbollen skulle bli hans grej, eller något annat, sämre.

Hur var det att återvända till din gamla text?

– Ofta vill man ju bara gå vidare till nästa bok, inte ägna sig åt något gammalt. Men den här boken står ut som något speciellt för mig. Det var fint att återvända till tiden då så mycket hände. Jag fick på ett sätt också syn på mig själv genom den boken. Berättelsen om Zlatan och hans pappa blev en spegel av mig och min egen pappa. I Zlatans uppväxt skulle man vara macho och stark, sådant som min pappa betraktade som svagheter. För honom var det snarare sensitivitet som räknades. Trots att jag växte upp så långt från Rosengård som du kan tänka dig kunde jag förstå utanförskapet.

Att skriva filmmanus har du inte gjort tidigare. Vad ställde det för nya krav?

– Först och främst var vi tvungna att hitta en dramaturgi som fungerade. I en bok kan det svänga mer upp och ner, i en film behöver du nå “rock bottom” innan det kan vända uppåt igen. Det var en lärdom.

Du har varit inne i branschen förut, när en av dina Millennium-böcker skulle filmas. Vad lärde du dig då?

– Att inte bli förförd. När det var aktuellt flög ledningen för Sony Pictures till Stockholm, bjöd mig på Restaurang Gondolen och flirtade upp mig ordentligt. De pratade om stora skådespelare och manusförfattare och jag sa bara ”jättebra”. När jag sedan fick manuset … jag orkade inte ens klaga på det. Det var en katastrof. Lärdomen var att så här får jag aldrig mer göra.

Denna gång hade du kontrollen, vilket betyder att du också får stå till svars för resultatet. Vet du vad Zlatan själv tycker om filmen?

– Jag vet att han har sett den och han säger att han älskar den. Den känslan hoppas jag att fler får.

Nu är David Lagercrantz själv inte helt oförberedd på hur filmen ska tas emot. Han har haft en egen liten fokusgrupp; sonen Hjalmars fotbollslag som förra året fick en privat visning av en tidig version av filmen på Filmhuset i Stockholm.

– Det var en elektrisk stämning i salongen och efteråt märkte jag skillnad på killarna. När du har sett en actionfilm går du på ett visst sätt från salongen, om det har varit en romantisk film har du ett annat kroppsspråk. Här fick plötsligt de söndercurlade ungdomarna från Djurgårdens IF ett helt annat sätt att röra sig på: tuffare, mer attityd, bredbent. Det var fint, och ett tecken på att filmen har lite av den autenticitet som vi har eftersträvat.