Kvinnors längtan efter blod

För de miljontals kvinnor som lever under abortförbud blir mensblodet en symbol för liv. Deras liv. Anna Dahlqvist skriver om ett desperat blodbegär i en värld där kroppen ständigt står inför rätta.

Just nu väntar en betydande grupp amerikanska delstatspolitiker, som dreglande hundar, på Högsta domstolens beslut om aborträtten i USA. Av allt att döma lutar domarna åt att öppna spjällen för den uråldriga strävan efter kontroll över kvinnors kroppar, hälsa och liv.

I Polen står aborträttsaktivisten Justyna Wydrzýnska inför en rättegång som kan ge henne fängelse för att ha gett abortpiller till en kvinna vars partner utsatte henne för våld och ändå hoppades på att axla rollen som pappa.

Historiskt och globalt har en lång rad män infört och upprätthållit abortförbud. De hittar på nya absurda restriktioner, i hopp om att runda kvinnors rättigheter. Jag vet inte vad mensblodet betyder för dem. Äckel? Besvär? Kanske bara ”det som vi inte nämner med namn”? Men jag vet att de inte har känt blodlängtan in på bara skinnet.

Det börjar med en rastlös blodlängtan. Efterhand växer den till ett alltmer envist blodbegär. Jag vill inte kalla det blodtörst, vars betydelse är långt mer otrevlig, men aggressiviteten i det begreppet bär släktskap med önskan om att våldsamt krama den röda vätskan ur sin trilskande livmoder.

Jag smiter in på toaletten. Igen och igen. Söker med blicken efter minsta antydan till blodfläck i trosorna. Tar ännu ett drag med toalettpapperet för säkerhets skull. Hånfullt vitt som en lilja.

73 miljoner aborter per år.

Mensblod är en normal och hälsosam företeelse – vardag för omkring två miljarder människor i världen – som har en förmåga att väcka starka känslor. Å ena sidan djup vördnad, som symbol för fruktbarhet och liv (avkommans). Å andra sidan skam, förtvivlan, äckel, skräck, panik. Det är en typ av blod som har anklagats för att förorena allt som kommer nära, hindra bröd från att jäsa, locka till sig hajar och förhäxa djur och människor. Ända in på 1950-talet sökte forskare stöd för teorin om att mensblod var giftigt.

Samtidigt vill jag påstå att det är mycket hett efterlängtat av miljoner kvinnor. Siffran är förstås en uppskattning från min sida. Enligt Världshälsoorganisationen görs 73 miljoner aborter per år. Mot bakgrund av det verkar miljontals blodlängtande kvinnor högst troligt..

Varje tillstymmelse till molande värk i ryggslutet väcker hopp. Men kroppen är som vanligt otydlig i det här stadiet. Är det livmoderslemhinnan som är på väg att släppa greppet? Eller kan det vara det svekfulla ägget som är på väg att suga sig fast i samma slemhinna? Det är en nästintill outhärdlig väntan. Att räkna dagar, försöka minnas tidpunkten för senaste mens, förbanna att man inte noterat den och på samma gång tappa greppet om den tid som inte går att koppla till menscykeln. Irrelevanta framtida planer, jobb att slutföra, tentor att lämna in, födelsedagar att fira – de glider ur fokus.

Inför hotet om en oönskad graviditet byter blodet som symbol för liv skepnad. Fortfarande livgivande – men nu för kvinnan. Det är hon som existerar utanför kroppen, hon som finns till genom banden till vänner och familj, genom sitt morgonkaffe och den trötta blicken ut genom fönstret, genom minnen och förhoppningar. Det är hon som kan komma att bli en av de omkring 25 miljoner människor som år efter år tvingas riskera livet när den oönskade graviditeten är ett faktum. I värsta fall blir hon en av de minst 22 000 kvinnor som varje år dör för att de inte har tillgång till säkra aborter. Eller en av de långt fler som drabbas av allvarliga komplikationer men åtminstone överlever.

Att bo i Sverige innebär att inte behöva utsätta sig för den risken. Därför kan jag inte heller föreställa mig vilka proportioner begäret efter blod tar för den som står inför en osäker abort. Ändå fasar även vi mer lyckligt lottade. Ingen använder abort som preventivmedel, vad än abortmotståndarna må säga. Ingen önskar sig den oro, vånda och skam som en förestående abort kan föra med sig. Vi jublar tyst i toalettbåset när den där fuktiga, varma känslan visar sig vara precis vad vi hoppades på. Ett solklart svar vid en tidpunkt då graviditetstesterna fortfarande är alltför vaga. Ett leende riktat först ner mellan benen, sedan lite oklart upp mot taket. Livet går vidare.