Krigets korsstygn

Elisabeth Åsbrink gör ett oväntat fynd på en loppis i Köpenhamn. En broderad tavla där hon urskiljer ”Hitler” och ”Gestapo”, men också ”rädisa” och ”vissengrönt”.
Ju mer hon fördjupar sig i handarbetets historia, desto mer kan broderiet berätta.

  • 19 min
  • 2 nov 2020

// Illustration: Pia Koskela

Krigets korsstygn
Elisabeth Åsbrink

Lyssna på artikeln

Elisabeth Åsbrink gör ett oväntat fynd på en loppis i Köpenhamn. En broderad tavla där hon urskiljer ”Hitler” och ”Gestapo”, men också ”rädisa” och ”vissengrönt”.
Ju mer hon fördjupar sig i handarbetets historia, desto mer kan broderiet berätta.

En sensommardag för några år sedan gick jag med min man genom Köpenhamn. Kanske var det i slutet av augusti eller början av september, det var i alla fall en av de där dagarna då solskenet är djupgult och flödande men trots det skapar en känsla av vemod eftersom sommaren när som helst kan ta slut.
Vi hade inte bråttom. Staden var stilla och de flesta butiker stängda. Träden stod mörkgröna med dammiga löv. Vi strosade utan mål, hade just sneddat över Israels plads, där loppmarknadsbord spontant ställs upp över helgerna, och pratade om att ta en kopp kaffe när jag plötsligt fick syn på något som fick mig att stanna till. Just denna söndag stod bara ett bord där, fullastat med gamla minkpälsar, mässingsljusstakar, askfat, smycken med oäkta stenar och bestick i oputsat silver. Men så fanns där något mer.

En tavla stod på marken, lutad mot ett bordsben. Det var först när vi gått förbi som jag insåg att tavlan var ett inramat broderi och att jag just läst ordet HITLER. I korsstygn? Jag vände mig om för att se efter och urskilde ett annat broderat ord: GESTAPO. Strax intill stod SS.

Ett nazistiskt broderi? Jag bestämde mig för att köpa tavlan. Sagt och gjort. Maken bar den hela vägen hem med motivet vänt mot kroppen.

Broderiet är 50 x 70 centimeter i storlek och består av tätt skrivna ord blandade med enkla symboler. Vi hade funnit en berättelse, så mycket var säkert, och den var både detaljerad och dramatisk. Högst upp, som allra första ord, står: Danmark 9 april 1940. Varje danskt skolbarn vet vad datumet innebär. Detta var dagen då nazisterna marscherade in i landet med skarpladdade vapen och fullt utrustade stridsvagnar och då de oförberedda vakterna i björnskinnsmössor vid Köpenhamns slott försökte försvara den danska monarkin.

Fyra timmar senare var 16 unga män döda och ockupationen ett faktum. Gestapo upprättade ett högkvarter i det så kallade Shellhuset mitt i stan där politiska fångar torterades och förvarades under taket som gisslan för att skydda huset från flygbombning. Och mycket riktigt, intill ordet ”SS” står ordet ”Tortyr” sirligt broderat.

I tavlans nedre vänstra hörn återfinns ”Shellhuset” sytt i svart bomullsgarn, intill en hukande soldat, omgiven av hakkors.
Det handlade alltså om ockupationen, det danskarna kallar besættelsen. Men vem hade broderat, varför och för vem?

Vi ägnade kvällen åt att tyda innehållet, som för att dechiffrera en kod, och maken kunde snabbt identifiera flera danska nyckelbegrepp från det andra världskriget.

I mitten, broderat i guldgult finns kung Kristians vapen. Till höger står namnen på några av de mest kända motståndskämparna, som Citronen och Flammen, Hvidstengruppen och Holger Danske.

Här finns en ljusgrön krans broderad kring ett krucifix och namnet Ryvangen. Det är namnet på ett kvarter, beläget där Köpenhamns innerstad övergår i den välmående förorten Hellerup, där det en gång låg en militärförläggning med en skyttebana. Ryvangen var ökänt under kriget som platsen där sammanlagt ett hundratal bakbundna danska motståndskämpar avrättades av tyska exekutionspatruller.

Inbroderade är också enskilda individers namn, som den danskbrittiska motståndskvinnan Monica Wichfeld i rött och blått medan den norske nazistledaren Quislings namn är sytt i svart. Mitt i allt står ord som ”rädisa” och ”vissengrönt”, till synes obegripliga i sammanhanget. Men broderiet följde en logik och ville förmedla en särskild historia. Jag hade bara svårt att urskilja den på grund av den visuella chock som handarbetet förmedlade.

Att brodera är i allmänhet en tillbakadragen sysselsättning. Man tar inte gärna med handarbetet till en fest eller en krog. Resultatet blir ofta dekorativa bonader, kuddfodral eller förnumstiga deviser att hänga på väggen. Själv har jag broderat uttryck som WTF (What the fuck) tillsammans med svalor, harar och hjärtan för att ge bort som present, ett enkelt nöje.

Eller så har jag gett mig hän färgerna, hur de speglar varandra eller skapar spänningar, och helt enkelt låtit garnet tala för sig själv i abstrakta mönster som sedan blir till kuddfodral. Nästan allt jag broderar eller stickar ger jag bort. Det är själva arbetets tillfredsställelse jag vill åt, fyllt av både ro och sinnlig glädje. Tråden, nålen, sömnadens inneboende rytm, att lägga stygn till stygn, färg till färg, rad till rad. Att känna hur tankarna sjunker till botten och samtidigt se arbetet uppstå i mina händer.

Broderi är generellt förknippat med hemmet, det utförs ofta på en ledig stund och för det mesta av kvinnor. Enligt samma logik betraktas handarbete som något privat och tidlöst snarare än som ett forum för dagsaktuella inlägg i samhällsdebatten eller nyhetsflödet. Det pågår i långsamhet och i den tystnad som uppstår av koncentration och mönsterläsning. Men just detta loppisfynd slet itu korsstygnens fridsamma associationer. Bombplan och flyktbåtar trängdes med ord som ”tyska koncentrationsläger” och ”Danmarks judar”. Jag förstod att broderiet var en historieskrivning. Men det var också mer än så. Det var en bearbetning av en kollektiv smärta och det var ett minne.

Ju mer jag vistas i Danmark, desto mer inser jag hur lite skandinaver vet om varandra. Trots små befolkningar, språkens relativa likhet och det faktum att ländernas välfärdssystem är uppbyggda på samma sätt, har länderna i Norden vitt skilda självuppfattningar – och andra världskriget är en avgörande vattendelare.

Sverige upprätthöll en idé om neutralitet som grundlagts i början av 1800-talet, efter Napoleonkrigen. Aldrig mer skulle Sverige ställa sig på någon krigförande makts sida, sades det. Också Danmark och Norge hade förklarat sig neutrala när andra världskriget bröt ut men gavs ingen möjlighet att välja. När Nazityskland ville ta kontroll över de norska hamnarna invaderades båda länder.

På morgonen den 9 april 1940 vaknade den danska prästfrun Gudrun Hansen i byn Saksild, på Jyllands östkust, av mullret från motorer. Hon såg tyska flygplan flyga lågt in över landet i formationer om tre och tre. Nazisterna hade redan tagit kontroll över radions utsändningar och beordrade alla danskar att hålla sig lugna och inte provocera tyskarna. Från och med den dagen rådde mörkläggning, alla fönster täcktes av kartong eller tjocka gardiner och alla gatlyktor släcktes om natten. Telefonerna avlyssnades och om någon sade ett ord om rådande förhållanden, bröts samtalet. Plötsligt var sockret ransonerat och sedan följde strikta ransoneringar av smör, mjöl, bröd, bensin, kläder, kött, fläsk, salt, tvål och kaffe. Därefter infördes tvång att bära identitetshandlingar, och utegångsförbud efter klockan åtta.

Medan Danmark knappt kämpade emot gjorde norrmännen motstånd i några månader. Den norska regeringen och kungafamiljen flydde till Storbritannien och i deras ställe sattes en nazistisk marionettregering.

Hitler invaderade Norge för att säkra leveranser av svensk järnmalm från Kiruna via Narvik. Syftet med att ta Danmark var att kontrollera transportvägen till Norge, att ta av dansk mjölk- och köttproduktion och, senare, att skapa ett litet nazistiskt idealsamhälle att visa upp för resten av världen: så som Danmark skulle Hitlers tredje rike se ut.

I Sverige är historien en helt annan. Nazisterna måste ha soldater på plats för att hålla Norge ockuperat. Under sommaren 1940 skrevs det första stora avtalet mellan Sverige och Nazityskland om transiteringar: soldater och krigsmateriel skulle forslas till Norge på svenska järnvägar. Trots att statsminister Per Albin Hansson hade meddelat det svenska folket att inga eftergifter till Tyskland skulle göras så länge strider pågick i Norge, tillät regeringen fler transiteringar. Tåg efter tåg åkte genom Sverige så att tyska soldater kunde få mat, vapen och permission.

Den 18 juni 1940 skrev statsminister Hansson i sin dagbok: »Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitet av insikten om det orimliga i nuvarande läge att taga risken av ett krig.«

Den politiska strategin i Danmark gick ut på samarbete för att bevara största möjliga självständighet, och genomfördes av socialdemokrater och borgerliga tillsammans. Landets nationalistiska högergrupper samt kommunister hölls utanför makten. Men nu tog de upp den väpnade kampen mot nazisterna och bildade motståndsgrupper. Broar, järnvägar och vägar sprängdes för att hindra tyskarnas framfart.

Sabotagen blev så framgångsrika att nazisterna kom att benämna Danmark som ”fientligt territorium”. Det folkliga motståndet växte sig också allt starkare. När nazisterna ville straffa danskarna för motståndsgruppernas dåd, skickade de ut mördare som avrättade enskilda individer utan rättegång, så kallade clearingmord, eller stängde av tillförseln av vatten och el. I Köpenhamn lagade folk då middag tillsammans över öppen eld på gårdarna och hämtade vatten i ”søerne”, vattendragen som flyter genom staden.

Landets kommunister, som tidigare ansetts farligt revolutionära, omvärderades och döptes till ”rädisor”. Visst var de röda på toppen men drog man upp dem ur den danskamyllan visade de sig vara rödvita som den danska fanan, det vill säga goda patrioter. ”Rädisor” är ett av orden i mitt danska broderi, ”clearingmord” likaså.

Ju mer jag lärde mig om den danska ockupationen, desto bättre förstod jag loppisfyndet. Jag började söka information och fann att mönstret hade börjat säljas redan 1945, och att det gick under namnet kapitulationstæppet (kapitulationstyget) eller besættelse-broderiet (ockupationsbroderiet). Formgivare var textilkonstnär Louise Puck, som lär ha mist tre söner
på grund av deras engagemang i motståndsrörelsen, och mönstret salufördes av Clara Wævers handarbetsfirma i Köpenhamn.

Broderiet blev en dundersuccé. Det sålde i hundratusentals exemplar ända in på 1970-talet. Hundratusentals danska kvinnor har alltså suttit i månader med nål och garn och noggrant broderat vad landet gått igenom.

Louise Puck hade hämtat inspiration från så kallade navneklude, en tradition från 1700-talet där unga kvinnor visade sin skicklighet i broderiteknik genom att sy bokstäver i olika stilar, ord, enkla symboler och dekorativa inramningar.

Kapitulationstæppet springer på så sätt ur dansk handarbetshistoria och knyter samman broderande kvinnor i alla tider i den gemenskap som ritual och tradition skapar. Men det var samtidigt helt nyskapande. I en gammal folklig form placerade Louise Puck ett våldsamt och politiskt innehåll. Broderiet är tydligt uppdelat i ont och gott, där ondskan dominerar den vänstra sidan och återges i färgerna svart och ”vissengrönt” – just den nyans som vissnad grönska har och som utgjorde färgen på Wehrmacht-soldaternas uniformer. På broderiets högra sida används i stället en ljusgrön nyans. Men framför allt domineras den ”goda” sidan av den danska fanans färger, med inslag av blått i samma nyans som den i brittiska flaggan. Ett starkt nationalistiskt broderi alltså, som uttrycker den gemenskap som uppstod under trycket av nazisternas våld.

Hösten 1943, då det blev känt att landets judiska befolkning skulle tvingas att bära armbindlar med gula stjärnor, sa kung Kristian att i så fall var det bäst att ”vi alla anlade Davidsstjärnan”. Också i denna aspekt av kriget har Danmark en unik historia.

I Norge greps alla norska judar som myndigheterna fick fatt på och sattes på en pråm med destination Auschwitz. Av de 772 deporterade överlevde enbart 34.

I Danmark ingick judarna i den nationella gemenskapen. När nyheten spreds om att judarna skulle deporteras skrev danska biskopar en protest som lästes upp i landets kyrkor. Köpenhamnsbon Harald skrev om det i ett brev till sin mor: ”Våra sinnen har varit mycket upptagna av judeförföljelserna, som tycks ha väckt en våg av vrede i staden. I söndags gick jag med Tut på gudstjänst i S:t Johanneskyrkan och efter predikan läste prästen upp biskoparnas protestskrivelse. Då han läst klart reste sig hela församlingen upp och stod så i tystnad.”

Den danska motståndsrörelsen kontaktade Sverige som gick med på att ta emot 7 500 judar. Under några nätter i oktober 1943 flydde de med båt över Öresund och i många fall vaktades deras hem av grannar och av Köpenhamns stad, så att allt skulle finnas kvar när de återvände.

Smärtsamma minnen och avgörande erfarenheter alltså, manifesterade i ett broderi gjort av korsstygn och kvinnotid. Att sy kapitulationstæppet tar månader. Konstnären Sisse Hoffmann bestämde sig för några år sedan för att dokumentera processen. ”Jag avläser mönstret, jag räknar, jag syr, jag byter färg, jag fäster, jag räknar, jag repar upp, jag räknar, jag syr, jag läser mönstret … Ett förlopp av repeterade handlingar som förbinder mig med de otaliga kvinnor som har broderat och broderar runt om i världen.”

Så öppnar varje stygn för samhörighet. Hur kände de danska kvinnorna när de omsorgsfullt broderade HITLER? Kunde de gångna årens rädsla och svårigheter avledas i det vissengröna och det rödvita?

Just mitt exemplar av kapitulationstæppet måste ha sytts ganska snart efter kriget. Inte bara har färgerna bleknat, men arbetet utfördes troligen av en kvinna utan särskilt mycket pengar. När det vita bomullsgarnet som skulle bilda
bakgrund tog slut hade hon inte råd att köpa mer.

I stället måste hon använda ett mörkare garn för att fylla ut. Spåren av hennes möda, men också envishet, syns nu som ett gröngrått moln över sömnaden, en berättelse inuti broderiets berättelse, ett avtryck av just denna okända handarbeterskas liv och vardag. Skavanken väcker min ömhet och gör broderiet ännu mer värdefullt.

Hundratusentals sålda mönster och ändå finns knappt några ockupationsbroderier kvar. Textilexperter har räknat ihop till ett tjugotal exemplar av kapitulationstæppet i danska musei-arkiv. De hundratals timmar som ligger bakom varje broderi, av att förankra historieskrivning och nationella myter, av att återuppleva krigsåren genom handarbetet – helt enkelt bearbeta traumat – betraktas inte som värdefulla därför att det är kvinnor som utfört arbetet.

Jag är så glad att jag fick syn på broderiet den där sensommardagen. Varje gång jag betraktar det öppnas hundra dörrar, till dåtiden, till en formgivares sorg och vågade design, till tradition, till handarbetets glädje och till just den kvinna som i timtal arbetade med nål och tråd för att åstadkomma det. För vad är egentligen ett minne, en hågkomst? Vad är egentligen ett handarbete? En påminnelse om att vi existerar.

Fler utvalda artiklar