Kravaller och skrivkramp i Istanbul

På Svenska palatset i Istanbul kämpar Stina Stoor med sin skrivkramp. Men efter en vinter av dödshot, diplomatkris och ångest händer det ofattbara: den svåra andra boken börjar äntligen hitta sin form.

Mörkret har sänkt sig över Bosporen och de sista fraktfartygen har passerat för natten. I palatset patrullerar Stina Stoor från rum till rum. Hemma i Västerbotten hade hon kunnat beväpna sig med motorsågen eller en yxa. Men här, på Svenska palatset på Istiklal Caddesi 247, hittar hon inget lämpligt tillhygge.

I Stockholm har någon hängt upp en docka föreställande Turkiets president Erdogan vid Stadshuset och ute på Djurgården har det bränts en koran utanför den turkiska ambassaden.

Stina Stoor är utom sig. Hon har inte sovit på ett dygn. I övervakningskamerorna ser hon människorna som samlats utanför palatsets murar, den upprörda stämningen. Ilskan.

– Första dygnet var en mardröm. Det kom bara fler och fler. Först var det ett par hundra, snart 500. På nätet vällde det in hot. De skulle bränna ihjäl oss, bränna ner huset. De skulle våldta mig. En snubbe hotade till och med att våldta min far och bror.

Det var den 21 januari. Stina suckar och tittar ut genom hotellfönstret bort mot Skeppsbron. Hon är hemma i Sverige för en specialvisning av Sagor slutar så, dokumentären där fotografen Elin Berge följt Stina Stoor under fyra års tid. Det har gått en dryg månad sedan protesterna bröt ut, men det märks att hon har svårt att prata om det. Att händelsen är ett obearbetat trauma.

– Det var en lördag och konsulatet var stängt. Peter och jag var ensamma i huset. Vi åt en sen frukost och diskuterade om jag skulle åka till premiärvisningen av Elins film eller inte. Jag hade ju redan sett den fyra-fem gånger och kände mig ganska färdig med den. Dessutom tyckte jag det hela var lite skämmigt, att se en hel film om sig själv, tillsammans med publik. Jag minns att jag ringde mamma och hon avrådde: ”Vad har du där att göra? Det blir säkert bara pinsamt för dig.” Vi åt upp vår frukost. Det var innan allting spårade ur.

Vad som sedan följer de närmaste veckorna liknar Stina Stoor vid en belägring. Hon pratar om ett undantagstillstånd. Hennes make, diplomaten Peter Ericson, pratar hellre om ”oroligheterna” (den här våren kommer jag lära mig att deras olika språkvärldar och ordval roar dem, men att de även leder till gnabb och frustration).

– Jag var så rädd. Jag kände bara att jag behövde skydda Peter. Skydda huset. Men vad skulle jag göra? Jag hade ju inte ens en yxa. Det här är inte Balåliden.

Palatset i Istanbul är den äldsta svenska statliga egendomen utomlands. På porten till tomten – som ­ligger i början på stadens paradgata – tronar det stora och lilla riksvapnet. Tomten köptes 1757 för pengar som samlats in i Sverige för att bygga en protestantisk kyrka – och för att befria kristna slavar ur ottomansk fångenskap. Det slutade med att ambassadören Gustaf Celsing köpte ett befintligt palats i stället, där han lät inreda ett kapell. Efter en brand på långfredagen år 1818 fick palatset byggas upp på nytt och den nuvarande byggnaden – det så kallade Svenska palatset – stod klar drygt femtio år senare, 1870. De senaste 150 åren har huset fått besök av en lång rad prominenta gäster: Oscar II, prins Eugen, bröllopsparet Emma och Anders Zorn, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan på genomresa till Jerusalem.

– Selma var här som författare, jag råkar ju bara bo här, säger Stina Stoor. Jag är här mer som en vaktmästare, höll jag på att säga. Jag vattnar blommorna. Men jag har verkligen gett allt för det här huset.

En kort tid efter inflyttningen upptäckte Stina Stoor hur det läckte; det visade sig att taket var ett fuskbygge från 1990-talet. Den som besöker palatset den här våren kan inte låta bli att lägga märke till byggställningarna och de provisoriska tälten.

– Taket måste vara på 400 kvadratmeter. Det handlar om 4 200 kilo koppar som ska upp, säger Peter Ericson.

Stina Stoor konstaterar att det är viktigt att lyfta fram hantverkarna.

Det finns en underbar scen i Sagor slutar så: en rasande Stina Stoor far fram över parkettgolvet i palatsets matsal med två tjocka mattor i famnen. Det vankas bankett och ett ljud- och ljusteam gör misstaget att stövla in utan hänsyn till det 150 år gamla golvet i vilket varje liten fanérplatta lär bestå av 16 olika träslag.

– Haha. Jag var upprörd. Det arbete som någon lagt ner på att göra detta golv, och sedan den nonchalans som folk trampade på det med … Det är som när man säger att den och den mäktige personen byggde slottet si och så, då tänker jag bara: ”Nej, det gjorde han inte! Han lyfte inte ens en hammare. Det var någon namnlös stackare som gjorde det.” Jag tycker så illa om det.

– Jag har gråtit och kämpat för detta hus. Bara häromdagen hörde jag av mig om en trasig fönsterlucka.

Plötsligt utbrister hon i ett skratt.

– Jag förstår vilken fruktansvärt udda fågel jag är i de här sammanhangen.

Hur då, menar du?

– Om du tittar på mina föregångare, idel adel och förnämt folk. Jag har förstått att om jag är med på en middag så blir det en annan tillställning. Jag frångår protokollet. Börjar berätta om hur min pappa sprängde med dynamit i grannens källare eller hur vi tömde älgen på inälvor när jag var barn. Sådana saker.

När jag pratar med Peter Ericson vid ett senare tillfälle, konstaterar han diplomatiskt att Stina ”vidgar området för konversationen”.

Stina Stoor växte upp i Balåliden i Västerbotten.

Den hårt arbetande modern Eva var frånvarande under stora delar av ­Stinas uppväxt samtidigt som fadern Rolf utsatte barnen för sina oortodoxa uppfostringsmetoder: de fick lära sig att flå rävar, mala köttfärs och fylla patronhylsor med krut inför jaktsäsongen. I bygden var han känd för sin korta stubin. Stina Stoor minns hans oberäknelighet, hur rädd hon kunde vara för honom. ”När han blev sur på djur kunde det bara smälla. Då var det ingen förlåtelse eller så”.

I filmen ligger fadern för döden, svårt dement. Elin Berge filmar honom på respektfullt avstånd. Stina säger att om hon själv gjort dokumentären hade hon visat mer av det tunga och svåra.

I en scen i filmen bläddrar Stina i ett skrivhäfte från första klass där hon löst uppgiften ”Beskriv ditt husdjur” genom att rita en tidslinje över alla de husdjur som fadern tagit livet av.

Var det så döden kom in i ditt liv?

– Nä, det var tidigare än så. Jag släpades med på älgjakt när jag var fyra, det är ett av mina första minnen: hur de tog ut tarmberget ur älgen, inkråmet, och hur jag fick en väldig lust att krypa in i älgens innanmäte. När min brors hund dog sågade min mamma – som hade jobbat på patologen – av huvudet på hunden och kokade det i vårt kök. Sedan gav hon kraniet som leksak. Men han blev väl inte tillräcklig glad, så då kokade mamma en rävskalle också, så att hundskallen skulle ha någon att leka med. Som Micke och Molle.

Det är delvis detta stoff som omvandlats till fiktion i den nio noveller långa debuten Bli som folk. Ett verk vars form inte mejslats fram på något litterärt seminarium på Biskops Arnö utan snarare karvats fram ur barndomsminnen och anekdoter; en bok vars stil hämtat näring ur de välskrivna inläggen på nätforumet Helgon, vackra dikter om döden som hon publicerade som tonåring, eller de många fantasifulla och välformulerade tiggarbreven till CSN som Stina Stoor skickade i 20-årsåldern.

Debuten släpptes sensommaren 2015. Genombrottet var omedelbart. Samma år tilldelades hon Katapultpriset och Borås Tidnings prestigefulla debutantpris samt nominerades till Augustpriset. 2016 fick hon både sommar- och vinterprata. 2018 utkom antologin Svenska noveller med undertiteln Från Almqvist till Stoor. Sist i den 700-sidiga samlingen – som ett varsel från framtiden – fanns novellen Gåvan. Redaktörerna motiverade valet så här: ”Stina Stoor visade redan i sin första och hittills enda bok Bli som folk, 2015, ett övertygande berättarhandlag parat med en ­stilistisk pregnans som tydligt färgats av västerbottniska dialektala vändningar, delvis i Torgny Lindgrens anda. Flera kritiker utropade henne som en förnyare av den svenska novellen.”

Stina Stoor knyter inte bara an till denna för svensk litteratur så glansfulla genre; hon förnyar den.

Man kan få skrivkramp för mindre.

Den engelska titeln på Elin Berges film om Stina Stoor är Second Story Syndrome. Den svåra andra boken. I detta för författare så ökända tillstånd har Stina Stoor befunnit sig sedan debuten. Den som följt författaren på Instagram vet att hon inte bara lidit av psykisk ohälsa utan också av skrivkramp. Strax efter debuten fick hon ett kontrakt på en roman med sitt förlag Norstedts. Deadline var oktober 2017.

Vad får ”Second Story Syndrome” dig att tänka på?

– One hit wonder.

Är du rädd att du är det?

– Jag är väl redan det. Frågan är om jag är rädd att fortsätta vara det.

Och vad svarar du?

– Det är en intressant fråga. Det var värst i början. Nu får det mig att känna … Så här: Jag kommer aldrig att göra något lika bra som Bli som folk. Men jag älskar ju massor av fantastiska människor som inte har skrivit Bli som folk. Åren går. Jag borde kunna älska mig själv även om jag inte skriver en ny Bli som folk.

Säger författaren som strax efter debuten konstaterade: ”Min känsla av att ha ett värde hänger ganska mycket på mitt skrivande.” Som sa: ”Det är inte bara skrivandet. Det är kännandet. Jag tror att om jag ska skriva, så måste jag gå sönder.”

Men som Stina Stoor själv konstaterar, åren går:

– Sedan min debut har jag skilt mig, gift om mig, bytt värld. Jag har flyttat till Moskva och Istanbul och lärt mig hur man äter med kniv och gaffel. Jag har mått skit och varit inlagd på psyket i Moskva och jag har drabbats av fruktansvärd sorg, över att förlora mina barn, över att inte ha dem i min vardag längre. Så ja, man kan säga att livet kom emellan.

När Stina Stoor vill dra sig undan går hon upp till palatsets privatvåning och klättrar ut genom ett takfönster, dolt för förbipasserande. Taket är en plats där hon är ”bortglömd för hela världen”. Som säkerhetsläget är nu – med den nuvarande hotbilden – kan hon inte gå dit. Även om man inte syns från huvudgatan är hon en måltavla. Men om hon hade kunnat gå upp på taket hade hon haft utsikt över Hagia Sofia, Prinsöarna och flera andra av stadens sevärdheter. På andra sidan huvudgatan, några minuter bort, tronar två av stadens mest mytomspunna hotell: Buyuk Londra och Pera Palace. Ännu lite längre bort ligger Hotel Hilton.

”Ett av världens mest exklusiva superlyxhotell” skröt turistbroschyren när Gunnar och Ingrid Ekelöf checkade in i mars 1965. Det finns ett foto från natten till den 29 mars. En 57-årig man i blå pyjamas som läser ur några papper.

”Inte mycket tyder på att detta föreställer en poet under en av de mest legendomsusade nätterna i svensk litteraturhistoria” skriver Jesper Högström i utkastet till Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf som släpps i höst.

När jag når honom har han precis skickat in kapitlet om paret Ekelöfs besök i ett litet kapell där det en gång legat en helig källa, en så kallad haghiasma. ”Tillbaka på hotellrummet beställde han upp en konjaksflaska och gav efter för dikterna som kom forsande”, skriver Högström.

– Det sägs att Ekelöf skrev en hel diktsamling den natten. Det är bara delvis sant. Det är en del i skaparmytologin. Han hade kört fast ganska ordentligt. Han hade odlat ett sätt att skriva dikter – ironiskt, ordvitsande – som han kände att han fastnat i.

Led han av skrivkramp innan han kom till Istanbul?

– Jo, det kan man nog säga. Han var trött på poesin, pratade om att han ville skriva självbiografiskt. Han var dessutom nersupen och hade ekonomiska besvär.

Redan i 20-årsåldern hade Ekelöf lekt med olika alias. En av dem var en kurdisk furste. I Ekelöfs fantasi var han en ”akrit”, en gränsfurste i bysantinsk tjänst som suttit fängslad anklagad för kätteri. På lyxhotellet iklädde sig Ekelöf rollen som fursten av Emghión och skrev under en extatisk natt 17 hymner till Fattigdomens gudinna. ”Fursten av Emghión / En kurdisk furste / Ägnar din eld detta tal /Jungfrun som ingen har / Jungfrun av blått / Min själ har sagt mig / Att jag skall göra uppror mot dem …”

Var läge för mig att hålla käft.

Efter första nattens oroligheter i slutet på januari i år satte polisen upp ett kravallstaket utanför palatsets murar och placerade ut 150 poliser och flera piketbussar. Men det hade ingen lugnande effekt på Stina Stoor.

– Jag kunde inte sitta ner, min kropp var så full av stress. Peter bara jobbade och jobbade. Han stod i ständig kontakt med omvärlden. Jag hade inte kontakt med någon. Jag var så förtvivlad och hade en sådan fruktansvärd ångest och jag var rädd att jag skulle börja skära mig själv igen.

Strax efter midnatt natten till söndagen den 22 januari publicerade hon ett inlägg på Instagram där hon berättade om den arga folksamlingen, alla hoten, mannen som kastat sig mot grinden i ett försök att ta sig in till palatset.

– Både statsministern och utrikesministern hade kraftfullt tagit avstånd från koranbränningen i olika tweets, där uttryckte vi egentligen samma sak. Ändå fick vi som företrädare för Sverige allt detta hat kastat mot oss.

I inlägget berättade hon också för första gången offentligt om hur dåligt hon mådde. Hur rädd hon var.

– Inlägget var en kommunikation med människor i mitt skyddsnät. Och det funkade, det funkade faktiskt. Det var ett rop på hjälp – och jag fick hjälp.

Hon satt på golvet i palatsets mörker med mobilskärmen som enda ljuskälla. I realtid kunde hon följa reaktionerna och meddelandena som strömmade in: ”Du är inte ensam.” ”Du är viktig.” ”Kan vi hjälpa dig på något sätt?” ”Ska vi komma med mat till dig?”

– Mina Instagram-vänner kärleksbombade mig, och det var det som räddade mig den natten.

Redan under helgen började det komma in intervjuförfrågningar och efter att hennes inlägg plockats upp av den svenska kvällspressen kom snart en tydlig signal från Stockholm om att några uttalanden inte var önskvärda. Via ombud (Peter) lät de henne förstå att det var opassande. Mer än opassande:

– Jag kände tydligt att det var läge för mig att hålla käft.

Hon suckar.

– Jag hade varit rädd, orolig, inte sovit en blund.

Men det var då jag blev riktigt kränkt. För fram till den måndagen hade jag inte ifrågasatts som egen individ.

– Då klarade jag inte mer. Jag sprang och gömde mig.

Hon rusade ner till forskningsbiblioteket i byggnaden intill och kastade sig ner i en liten grön soffa. Tog på sig ett par hörlurar, plockade fram den hårdpärmade svarta anteckningsboken och började skriva: ”Jag är faktiskt en människa.”

Varför skrev du så?

– Jag skrev så för att jag kände mig ifrågasatt. Jag var ifrågasatt som egen tänkande varelse. Från alla möjliga håll.

Vad kände du?

– Ilska. Det var som att jag inte fanns. Att bli fråntagen sin röst. Jag hade ju faktiskt inte tackat ja till några intervjuer, och inte tänkt göra det just då heller. Att ringa ett vanligt telefonsamtal till någon i Sverige kostar 12,50 i minuten, så jag brukar använda Instagram, det är min digitala hemby… Jag vet att det låter fjantigt och tonårigt. Men vad gör man om man inte får prata med någon? Det är väl då man börjar skriva dagbok.

Två veckor senare – den 6 februari – drabbas Turkiet av den värsta jordbävningen på 70 år. Vad få vet är att Stina Stoor och Peter Ericson inte längre befinner sig i landet. Efter 14 dygn av hot och hat, av kringskuren vardag då de inte ens kunnat gå ut i den främre delen av trädgården för att rasta hunden, hade de köpt första bästa biljett bort. I skydd av mörkret och med livvakter som sällskap hade de åkt till flygplatsen – och vidare till Malta.

– Vi behövde komma bort från eländet. Det första jag gjorde när vi kom fram var att gå en promenad med hunden. Sedan satte vi oss på ett kafé med två eggs benedict.

Semestern blev dock kort.

Snart fick de reda på att 15 IS-anhängare gripits för ett planerat terrordåd mot palatset. Och på lördagen, klockan 02:17, väcktes de av jordbävningslarmet på Peters mobil. Resten av natten arbetade Peter vidare med en skrivelse om händelserna i januari. Under den tidigarelagda flygresan hem fortsatte han att skriva.

– Jag satt och läste över axeln på honom, och började känna hur alltihop saknade ett mänskligt ansikte, hur hans beskrivning …

Stina Stoor avbryter sig mitt i meningen. Tar ett djup andetag.

– Jag ska säga som det är: Jag blev så upprörd när jag fick läsa hans jäkla beskrivning. Den var skitkass! Sa absolut ingenting! Massor av långa byråkratiska ord. Men inte ett enda om hur jobbigt det hade varit, hur det kändes att vara så utsatta för hat. När han ska skriva att allting är uppåt väggarna, skriver han ”Under rådande omständigheter är det svårt att göra ett fullgott arbete.” Min man talar fem språk flytande men kan inte beskriva hur det känns.

– Jag insåg att det var en stor risk att hans version skulle ses som sanningen.

Peter Ericsons beskrivning behövde en motröst – en röst som likt Ekelöfs furste utbrister: ”Min själ har sagt mig / Att jag skall göra uppror mot dem”. Så Stina Stoor skrev. ”Hon är ett stressat djur. Hon är nu vid branten som lutar.” Hon skrev: ”Likt en räv i fällan.” Hon skrev: ”Det är fortfarande svårt att vara en hatad stackare, och inte nå roligt alls.” Snart hade hon fyllt sitt svarta block. En roman? Den som förlaget väntat på i fem år? Nej. Någonting annat? Nja. Det kan hon inte riktigt säga. Inte än. Hon är plötsligt försiktig med orden. En lång eftertänksam tystnad följs av en fråga: ”Hur mycket kan jag berätta utan att orsaka problem?” Plötsligt är det ambassadörshustrun som talar. Som låter mig förstå att det är ytterst känsligt. Att jag får ge mig till tåls. I stället säger hon:

– Vet du vad? Jag gjorde något som jag aldrig gjort förut. Jag bad Peter skriva rent mina anteckningar.

Jag ville att han skulle se vad jag sett.

Hon mutade honom med ett löfte. Om han skrev rent anteckningarna så lovade hon att skicka in dem till förläggaren Håkan Bravinger, något han tjatat om i många år.

– Jag har mycket lägre krav på mig den här gången. Jag har länge tänkt att tvåan ska bli Den Stora Och Viktiga Boken. Det är inte den här, det tror jag inte. Det är en personlig kris jag skriver om, varken mer eller mindre.

Peter Ericson skrev rent anteckningarna och Stina Stoor höll sitt löfte. Hon bifogade dokumentet i ett mejl och tryckte ”send”.

Det är hemskt att ta sig igenom.

Det blir den 17 april och Stina Stoor återvänder till Turkiet. I början på juni flyttar hon härifrån för gott men vart vet hon inte. Vad hon känner? Lättnad, tyvärr. Det är inte så hon vill känna men nu är det som det är och vi överlevde en pandemi och kravaller och… Men priset har varit högt, traumat har fortfarande inte fått ord och nu måste bokeländet skrivas, den som tvingar henne att gång på gång återvända till senvinterns händelser.

– Jag vet vad jag ska skriva. Men det är hemskt att ta sig igenom. Jag avskyr det.

Ändå gör du det?

– Jag är den enda som var där, om jag inte berättar är det som att det aldrig hände.

Det blir den 18 april och efter en ”informell” fyrarättersmiddag för ett mindre sällskap avrundas kvällen uppe i privatbostaden med att Peter plockar fram gitarren och att han och Stina stämmer upp i Euskefeurats Det är hit man kommer när man kommer hem. Brunte vilar tryggt i Stinas knä. Han är en rysk bolonka, en produkt – i rakt nedstigande led – av Sovjetsystemets mest storvulna drömmar: att avla fram den ultimata knähunden framför ögonen på de malliga fransmännen. Han är mycket riktigt en prydnad där han ligger.

Men nu vill han ut.

Klockan 00.48 står vi ute i trädgården medan Brunte nosar runt i en hög med kopparplåt. Det måste ha regnat för det doftar av blött gräs och fuktig jord. Plåtslagarnas tält och byggställningarna är fortfarande kvar, men i juni är taket klart, helt enligt plan. Sämre går det för den svenska Nato-processen. Finland släpptes in häromveckan, men vi är kvar ute i kylan. Om mindre än en månad är det val i Turkiet. Stina tar ett djupt andetag och ropar in Brunte. Kanske börjar någon slags normalitet långsamt att återvända?

Nästa morgon träffas vi tidigt. Peter Ericson har ordnat så att vi kan besöka ”Ekelöfs källa”. Det blir en hel liten apparat: i två chaufförskörda bilar och med beväpnad livvakt åker vi till de gamla grekiska kvarteren på andra sidan Gyllene hornet.

Utanför kapellet möts vi av ett prunkande blåregn.

När Ingrid och Gunnar Ekelöf besökte platsen hade himlen precis öppnat sig. Det skulle regna även i dag, men det ska dröja till kvällen innan ovädret drar in. Vaktmästaren ler när vi kliver in i kapellet, han känner igen Peter och Stina. De var här under sin första vecka i staden, strax före pandemin. Vi sätter oss på huk framför den låga väggen intill källan. Stina kupar sina händer, dricker. Peter sneglar på henne och efter en sekunds tvekan gör han samma sak.

Efteråt händer något märkvärdigt. Plötsligt sitter vi på Café Naftalin och som en blinkning till de speciella gästerna (det är inte lätt att vara inkognito som svenskt generalkonsulspar) spelar de ABBA på repeat. För första gången på flera månader rör de sig i stadsmiljö som två nästan fria människor. Men Stina kan inte låta bli att snegla oroligt mot café­dörren varje gång den öppnas. Och vid bordet bredvid sitter livvakten. Men ändå ett tecken på att de förhoppningsvis går mot en mindre kringskuren vardag.

När Gunnar Ekelöf besökte källan hade vaktmästaren hällt vatten över hans händer från en silverkanna och tillbaka på hotellet ska dikterna ha strömmat ur honom. Jesper Högström skriver att dikterna ”svarade mot ett djupt känt känslomässigt behov”. De var ett sätt för poeten att försöka förstå (och kanske också försonas) med modern, ”som en människa till en annan, bortom de roller som ett omöjligt liv tvingat på dem”. Högström menar att det är grundkänslan i Ekelöfs poesi.

Stinas ”svåra andra bok” är kanske ett försök att gestalta en liknande erfarenhet. En människa bortom den roll som ett omöjligt liv tvingat på henne.

Diplomatin och traditionen krävde att egenhuvudet från Balåliden antog rollen som diplomathustru. En kvinna som likt många kvinnor före henne snart skulle falla ur historieskrivningen. Då kan man även se Stinas tre första år på palatset – då hon hissade prideflaggan, bytte ut mansporträtten i matsalen mot egenmålade tavlor och kom barfota till viktiga möten – som små protestaktioner. Men också som en förövning inför hennes slutgiltiga motståndshandling: Boken.

Det är ”jag och inte jag”, skrev Ekelöf om sin furste, han som i en och samma gestalt är en ädling och en trashank. Flera gånger de här månaderna hör jag Stina Stoor använda sig av liknande uttryck. Paradoxen kan formuleras så här: För att följa protokollet måste jag förställa mig. För att vara hel måste jag klyva mig. Likt fursten av Emgión.

Känner du dig kluven?

– Jo. Jag vet att jag aldrig kommer att vänja mig vid ett liv som ambassadörshustru, det kommer aldrig att bli normalt för mig.

Sedan är vi tillbaka på palatset igen. Vi blir stående framför ladugårdsdörren, som hon släpat hit från Balåliden, med inskriptionen: ”Manus”.

– Det var tydligen en mjölkningsmaskin. Jag har stirrat på den nästan varje dag, när jag har haft skrivkramp.

Men nu skriver du igen. Har skrivkrampen släppt?

– Jag tror faktiskt det. Det var förlösande att se hur urbota dåligt begåvade personer kan agera. När jag såg att han, och nu menar jag Peter, trots all sin kunskap och briljans inte kunde göra det bättre. Då kom jag till punkt där jag insåg: det kan jag!

Finns det ingen glädje kopplat till att du skriver igen?

– Det finns ett bibliskt uttryck … rättskaffens vrede, något sådant. Om en författare som jag, i en extremt lyxig position, inte kan berätta ärligt om sitt liv, vad finns det för hopp för de andra. De hotade? De fängslade? Glädjen är en annan: den finns i stunderna då jag skriver och tiden går utan att jag märker det. Som en flod att svepas med i.

Har du en titel på boken?

– Efter omständigheterna väl.