En betydande del av hans nya roman handlar om Svenska Akademien, som Klas Östergren lämnade med buller och bång. Men avsiken är inte att brännmärka eller provocera, säger han. Vad han verkligen är ute efter, är ett par bra skor.

Klas Östergren har ställt sig i en märklig pose. Ryggen spikrak, armarna vinklade 90 grader, händerna upp, handflatorna ut. Plötsligt knycker han till med huvudet.

Det hela är över på en sekund.

– Arslet ska ut rejält, säger han om den hovbugning som skådespelaren Magnus Roosmann levererade i rollen som hovstallmästare

Adolf Fredrik Munck i tv-dramat om Gustav III:s äktenskap, en serie med manus av Klas Östergren.

– En värdig hälsning tycker jag, inte på något vis nedlåtande.

Det här är Klas Östergrens sätt att ta farväl, intervjun är över och pandemin sätter stopp för varje handslag, varje kram. För honom återstår fotografering, men först en kort visit hos barnbarnet, hans första. För mig väntar tåget hem till Stockholm, resan ner blev försenad på grund av ett signalfel, varpå Klas Östergren utropade:

– Då har du fått pröva på hur det är att vara akademiledamot!

Resorna saknar han minst, var tredje gång trasslade det rejält. ”Nu är det mycket bättre.”

Jag ska förstås återkomma till Svenska Akademien, allt annat vore tjänstefel. En betydande del av Klas Östergrens senaste bok Renegater handlar nämligen om hans fyra år som ledamot, den period som avslutades med en mening han lånat från Leonard Cohen, ord som han mejlade till Svenska Dagbladet innan han satte sig på tåget hem till Skåne:

I’m leaving the table, I’m out of the game.

I Nässjö exploderade hans mobil.

Världen hade fått veta.

En smidigare person hade nog kunnat se en fortsättning.