Kitty och den mystiska ångesten

Vad hände egentligen med Nils Holgersson när han fyllde 50? Och Lilla My eller Nasse i Nalle Puh? Vi bad sju skribenter fundera över hur livet blev för några fiktiva figurer efter att de lämnat rampljuset. Tone Schunnesson berättar om Kitty som beblandat sig med kriminella och går i terapi.

Du klarar dig aldrig utan pappa, hann Kitty tänka innan hon kom på sig själv. Det där var en gammal tanke. Sjuka Kittys tanke. ”Friska Kitty”, sa hon högt för sig själv. ”Jag är friska Kitty.”

Istället för att undersöka närmare vilken Kitty hon var koncentrerade hon sig på tricket. Tricket, som pappa lärt henne när hon som tioåring plötsligt fick för sig att sörja sin mamma, var att bita sig själv hårt på insidan av underläppen. Bet man riktigt hårt börjande man hipp happ hopp tänka på hur ont det gjorde i stället för att tänka på sin döda mamma. Allra bäst funkade tricket om man gradvis kunde utmana sig själv att bita hårdare och hårdare. Bilden av hur pappa suttit på sidan av sängen och tuggat sig själv inuti munnen samtidigt som han genom tänderna sa ”hipp happ hopp” slog upp i Kittys inre och försvann igen. Hon var inte här för att gråta.

Huset som under uppväxten varit hennes nav luktade mögel. Källardoften hade till sist tagit sig upp för trappan och lagt sig tung över de andra två våningarna, precis som Kitty befarat. Taklampan i hallen saknade skärm och glödlampan lyste vasst över pappkassar fyllda med slarvigt ursköljda mjölkkartonger luktade surt. Pappa hade haft svårt att ta hand om huset efter att hushållerskan Mrs. Gruen blivit sjuk. Hur mycket Kitty än tjatade vägrade han skaffa ny hjälp. Kitty hade erbjudit sig att betala, men ända in i graven hade han vägrat. De få tillfällena som hon besökt honom de senaste tio åren hade hon försökt hålla tillbaka äcklet över hur han lät både sig själv och hemmet förfalla.

När hon nu stod bland bråten i hallen visste hon varför han vägrat skaffa städerska och hon visste varför han inte låtit henne betala. För att Carson Drew var en man som förväntade sig att få den hjälpen gratis, av sin dotter. Carson Drews dotter gjorde nämligen allt för sin far.

Långt efter att hon tagit examen från college hade hon, utan en tanke på att sluta, fortsatt införliva det outtalade löftet någon annan verkade ha avlagt åt henne, att hjälpa pappa. Hon hade beblandat sig med kriminella. Hon hade konfronterat inbrottstjuvar, som ofta var påtända. Kittys terapeut hade hjälpt henne att förstå hur farligt det var. Hon hade också sökt upp och förföljt vackra kvinnor, som Carsons klienter behövde få tag på. En rödhårig kvinna hade Kitty fotograferat så många gånger att hon, om hon inte ansträngde sig, tänkte att det var så hennes mamma sett ut. I minnen som egentligen kom från pappa var det den rödhåriga kvinnan som höll henne i famnen. Inte den blonda kvinnan på bröllopsfotografiet bredvid Carson.

När Kitty mindes den rödhåriga kvinnan som sin mamma var kvinnan alltid klädd i baddräkt, för Kitty hade tagit en lyckad serie bilder på henne i simhallen. Bilderna sparade pappa i nattygsbordet. Ibland när han jobbade sent plockade hon fram baddräktsbilderna och tittade så noggrant att det kändes som om ögonen drack.

Kitty hade hjälpt pappa med att smyga, fota, spåra och sätta dit. Hon hade hjälpt honom med ett leende på läpparna. Inte bara på läpparna förresten, utan ett leende från levern ut i blodet, ett leende med hela hjärtat och magen med. Med brösten och armarna och håret. Stoltheten över att vara behövd hade varit den känslan som format henne allra mest och formen hon antagit var foglig. Kanske var fogligheten det värsta. Hur hon villigt kuvat sig. Inget motstånd. Ingen agens.

Barn gör så, försäkrade hennes terapeut. Alla barn gör så.

Men Kitty visste inga andra barn som hade gjort så. Därför kunde hon aldrig, efter att pappas förtrollning brutits, förmå sig att säga det hon visste att hennes pappa ville höra: Såklart kära pappa, inte ska du ha städhjälp. Jag hjälper. Jag är din städhjälp.

På övervåningen hade flytt- och städfirman som Kitty anlitat i samband med att hon fixat med begravningen tömt rummen. Kvar på heltäckningsmattan i pappas sovrum låg enstaka klädesplagg. I Kittys gamla sovrum hängde den stora spegeln kvar. Ramen var bred, obehandlad furu. Kittys kompis Bess tyckte Kitty var en streber och spegeln var ett exempel Bess gärna använde för att visa på Kittys… streberhet.

En kväll i slutet av high school hade Bess med läppstift skrivit över glaset att de var bästa vänner för alltid och vad roligt de skulle ha i sommar och sånt där. Men efter att Kitty tagit adjö av Bess på nedervåningen hade hon sprungit uppför trappan och torkat bort det röda kletet. Till och med George lät det stå kvar på sin, avslutade Bess alltid historien när hon berättade den för nya, gemensamma vänner. George som inte ens vet hur man använder ett läppstift!
Spegeln kunde inte vara nedklottrad eftersom Kitty behövde den för att se sig själv ordentligt. Framför den satt hon naken och åt merparten av sina måltider. Det var ett annat trick, som hon kommit på själv. Att om hon åt framför spegeln samtidigt som hon stirrade på kroppens kritiska områden (magen, överarmarna, låren) åt hon mycket mindre än om hon åt utan blicken.

Under tiden hon bodde hemma höll hon sin fina figur med hjälp av tricket, men när hon flyttade ut och lämnade spegeln började figuren sakta förändras. Först märkte hon inget men när hon hälsade på hos pappa ett par månader efter flytten kände Kitty hur han följde henne med blicken i köket. ”Vad är det med pappa då?”, frågade hon till sist och han svarade kyligt: ”Vad stor du har blivit”.

Repliken hade varit som en dolk i levern, hjärtat, ja hela insidan av Kitty som under många år krampaktigt hade lett bara för pappas skull.

Nu hade Kitty inte gjort det tricket på många år. Kitty såg sig själv i spegeln. Nu skulle pappa nog inte ens känna igen henne. Planen var att hon skulle träffa honom innan han dog. Hon skulle bara gå ner lite först. Så hade det inte blivit. Tur var väl det, tänkte hon och sökte efter de en gång delikata ansiktsdragen i reflektionen. Men de låg gömda, dränkta, i vågor av fett. Två vågor under hakan. Fyra över mage. ”Friska Kitty”, sa hon, kanske frågade, och lyfte ner den tunga spegeln från väggen.