”Volontärarbete är en central del av det judiska”

Att föra en människa till den sista vilan är ett av de mest hedersamma uppdrag en judisk man kan ha, tycker Bo Glückman. Han och de andra kistbärarna i Stockholms judiska församling är alltid redo att rycka ut när någon har gått bort.

”Min pappa var också kistbärare, och var alltid så nöjd när han kom hem efter en begravning. Tidigt fick jag inpräntat att ideellt arbete är viktigt. Volontärarbete är en central del av det judiska. Att bidra till samhället, och att försöka hjälpa sina medmänniskor, hör till livet. Att vara kistbärare är förstås bara ett sätt att bidra, andra samlar pengar till en ambulans i Israel eller jobbar som volontärer hos gamla. 

Vi är ungefär femton personer som gör det här på lite mer regelbunden basis. Man måste vara man, och ha genomgått bar mitzva, den judiska motsvarigheten till den kristna konfirmationen. Och så måste man vara flexibel, det är kanske viktigast av allt. Vi vet ju aldrig när nästa begravning kommer att äga rum, och vi måste kunna ställa upp med kort varsel. Begravningen bör ske så snart som möjligt efter dödsfallet, dock inte på shabbat eller under judiska helgdagar. I Stockholm sker begravningen ofta inom några dagar så att anhöriga runt om i världen har en chans att hinna ta sig hit. 

Vid ett tillfälle begravde vi ett litet barn, då fick jag tårar i ögonen. Kistan var så liten att mamman kunde bära den själv. Det händer att jag kände den som ligger i kistan, och då är det en ännu större ära att få vara kistbärare. Oftast har jag ingen aning om vem vi begraver, och det är nästan alltid väldigt gamla människor. Många judar som kom hit under kriget valde att ha en icke-judisk identitet i Sverige, så långt ifrån alla har varit aktiva i församlingen. Men när slutet närmar sig väljer många trots allt att ha en judisk begravning. 

När rabbinen läser griftetalet får vi veta mer om vem som ligger i kistan, och vad personen har sysslat med under sin livstid. Det tycker jag är väldigt intressant, då brukar jag lyssna noggrant. Det är liksom höjdpunkten under begravningen, jag lär mig något nytt varje gång.

Vi i gruppen har en speciell gemenskap, och flera av oss umgås privat. Det händer ofta att vi ses på en middag efter begravningen, eller att vi har spelat bridge kvällen före. Det är lite ”Tack för i går!” över det hela. Det låter kanske konstigt, men på så sätt fyller det här uppdraget också en social funktion. För oss är en begravning inte bara förknippad med sorg. 

Vi kistbärare är nog rätt trygga och rationella. Jag vill påstå att både jag själv och de andra gubbarna är jordnära personer. Vi kan inte sitta på en begravning och storgråta. En alltför nervig person tror jag inte skulle vilja ha det här uppdraget, de skulle inte mäkta med det. 

Det vi kistbärare gör rent konkret är inte särskilt komplicerat. Vi brukar kort reka platsen i förväg. Huvudet ska vara riktat mot gravstenen, så vi måste ha klart för oss hur kistan ska sänkas ner. Kistan står på en katafalk, en vagn, som vi kör till graven, innan vi sänker ner kistan i jorden. Det finns inga regler för hur många kistbärare man ska vara, men oftast är vi sex. Någon gång har det legat en större person i kistan och då har vi varit åtta bärare. När kistan är i jorden täcker vi den med sand. När vi har gjort vårt jobb ska kistan inte längre synas, och så småningom tar en grävmaskin över.

Vi är alla likainför döden. Oavsett om du är fattig eller rik så ska du begravas på samma sätt. Därför läggs alla judar i en likadan träkista, och sveps i vita linnekläder. Kistan är tillverkad av spånplattor och ihopsatt med träpluggar. Det får inte finnas någon metall i kistan, och träet symboliserar återvändandet till jorden. Kistan draperas med ett bårtäcke, prytt med Davidsstjärnan. Enkelhet och respekt är den röda tråden under en judisk begravning. Fokus är att hedra den avlidne. 

Egentligen finns det inga krav på hur kistbärarna ska vara klädda. I Israel kan de ha vilka kläder som helst, men här i Stockholm har vi som tradition att bära mörk rock, vit halsduk och hatt. En varm sommardag byter vi hatten mot kippa.

I dessa tider av ökad antisemitism känns det extra viktigt att stå upp för de judiska traditionerna. För egen del går jag inte runt och är rädd, men nog har jag rent generellt blivit mer försiktig. Allt som händer, och all oro som följer med det, har gjort att vi i den judiska communityn har blivit ännu tightare. Både det som sker i Israel och antisemitismen i Sverige är sådant som vi talar mycket om. 

Ibland funderar jag över hur det kommer att vara den dagen jag själv går bort. Jag har varit med på så många begravningar och har haft tid att grunna över upplägg. Jag har lyssnat på åtskilliga griftetal, och jag brukar tänka att jag skulle kunna skriva mitt eget.” 

Berättat för Anna Wahlgren.

Ur tidningen Vi #2 2024.

Läs mer:

Lugnet efter stormen på Svenska Akademien

”Att jaga med kvinnor känns tryggt”