Kikki Danielsson och David Ritschard sjunger ut om svensk country

För inte så länge sedan sa man föraktfullt ”hästjazz”. I dag är countrymusik på svenska skållhett. Vad hände? Vi ställde frågan till veteranen Kikki Danielsson och stjärnskottet David Ritschard.

Det var min före ­detta granne Tomas som lurade med mig på konserten med David Ritschard i våras. Jag hade hört några låtar med Ritschard och minns att jag förstrött tänkte: ”Lustigt … ännu en ung, svensk musiker som satsar på country.” Jag hängde med på spelningen och måste erkänna att jag framför mig såg en stillsam kväll där jag och Tomas kunde sitta i baren och gagga Enskede-minnen medan bandet klinkade lite diskret i bakgrunden.

Jag var inte beredd på ett väckelsemöte.

David Ritschard med band på Fållan i Stockholms slakthusområde i april 2022 är ett sådant där konsert­minne som inte lär blekna i första taget.

Lokalen var knökfull. 2 000 halvunga personer skrålade med i alla texter; bandet spelade som i trans och en närmast extatisk Ritschard bjöd alla i ­publiken till sitt stundande bröllop och läste högt ur sin egen sjukjournal. Han har trivselvikt och är flintis på det gamla hederliga sättet, bar täckväst à la Jägarna och hade byxorna liiiite för högt uppdragna. (”Hur högt jeansen ska sitta är en djupt ideologisk fråga”, har han sagt.) Han dompterade sin publik med den finess som oftast bara ses hos ärrade entertainers. Publiken, i sin tur, bar honom genom konserten, först metaforiskt, så småningom även bokstavligen.

En tid senare sa David upp sig från sitt jobb som expedit på Systembolaget för att heltidssatsa på country från Stockholms södra förorter.

– Den där konserten blev en tung milstolpe för mig och bandet, säger han.

Upplevelsen fick mig verkligen att fundera. Vi talar ändå om country här, en musikform som länge hade det motigt i Sverige. Visst har den haft sin publik, men genren har sällan tagits på riktigt allvar och har av proffstyckarna avfärdats som lite pinsam, de gånger då det inte varit fråga om rent förakt.

Men de senaste decennierna har något hänt med ”hästjazzen”, som belackarna sa. Artister som David Ritschard är skållheta och nya namn som H. Self, Rebecka Sandberg och Daniel Hollow väntar på sin tur att kliva fram i det mest bländande rampljuset. Den svenska, countryanstrukna duon First Aid Kit har nått internationell ryktbarhet och sjunger så att ­självaste Emmylou Harris bölar. Begreppet ­americana har dykt upp; det har bredare konnotationer än country och ger artisterna större frihet att blanda in andra influenser i musiken; nya artister bär cowboyhatt utan att larva sig och kopplingen till dansband, tidigare så vanlig, görs inte av en ung publik som uppskattar de ärliga och nakna texterna, som ligger långt ifrån den ironiska generationens interna blinkningar.

– När jag började med det här i sena tonåren fanns det folk som spelade country, men kallade det något annat; nu finns det band som spelar rock och pop och kallar det country. En perverterad loop, men ­intressant, säger David Ritschard.

För att få perspektiv på allt detta sammanförde vi David Ritschard med den svenska countryns grand old lady, Kikki Danielsson.

När David föddes 1989 hade Kikki varit professionell musiker i 20 år. Hon har hunnit med obegripligt mycket till dags dato: drygt 3,5 miljoner sålda skivor (varav 26 guldskivor och sex platinadito), tio starter i Melodifestivalen (varav två vinster) och två framträdanden i Eurovision Song Contest. Hon har tre gånger utnämnts till Skandinaviens bästa countrysångerska och har tilldelats det amerikanska musikpriset Ampex Golden Reel Award. Hon är hedersmedborgare i countryns huvudstad Nashville och har av borgmästaren förärats stadens nyckel.

Och då har vi inte nämnt alla dessa tusentals ­kvällar som vokalist i olika dansband.

I våras fyllde hon 70 år, men att slå av på takten är det inte tal om. I höst har hon släppt en självbiografi samt ett nytt album och snart stundar en kyrkoturné.

– Jag är inte religiös, men jag älskar kyrkorummet. Akustiken är fantastisk, drömmen för en sångare, säger hon.

En 70-åring och en 33-åring; en kvinna och en man; en lantis och ett asfaltsbarn; en veteran och en nykomling … från vitt skilda utgångspunkter har de här två alltså fastnat för samma musikform. Hur gick det till?

Kikki:

– Jag började sjunga i dansband när jag var 17 år och 1973 blev jag med i Wizex, som kom att bli ­väldigt framgångsrika. När man spelar till dans kan det vara fråga om fem timmar per kväll och det behövs massor av material, så vi tog in covers från olika håll, varav mycket var amerikanskt. För mig var det bara ”bra låtar”. Det var först när vi kom till Norrland som folk talade om för oss att det var country vi spelade. Eller ”kånntry”, som de sa. Men det dröjde innan jag började utforska countryn på allvar.

David:

– Jag gick på gymnasiet och såg filmen Bonnie and Clyde från 1967. I filmens soundtrack finns Foggy Mountain Breakdown med Earl Scruggs och Lester Flatt, en snabb, banjodriven bluegrasslåt som blivit ikonisk – och jag bara föll pladask. Runt omkring mig hörde jag bara punk och hiphop, så det dröjde ett tag innan jag kom ut ur garderoben.

Mer exakt, vad var det du fastnade för?

– Det är svårt att säga … men när någonting kommer till en på det sättet – utan att man kan förklara varför man älskar det så mycket – då tänker jag att det måste vara något äkta.

Innan vi fortsätter är det väl lämpligt att vi tar reda på vad det är vi talar om. Alltså: Vad är countrymusik?

Det lexikaliska svaret kunde vara:

”En blandning av europeiska och afrikanska folkmusiktraditioner, först uppkommen i östra USA:s bergstrakter. Musik av och för vanligt folk – hårt arbetande och fromma människor … som ärligt talat inte var guds bästa barn alla gånger.”

Men vad är country i dag, och hur skiljer den sig från närliggande stilar som pop, visa, gospel, folkmusik … vad är själva kärnan?

Jag initierar ett litet grupparbete – två aktiva artister och en kulturjournalist borde väl kunna reda ut saken – och börjar med ett citat från låtskrivaren Harlan Howard:

”Country är inget annat än tre ackord och sanningen.”

– Visst, och det kan man säga om många sorters musik, invänder David, men country har en ­intressant dynamik mellan sväng och ord, och det tror jag sticker ut.

– Texterna, säger Kikki, det handlar om oss alla ­– våra problem och glädjeämnen.

– En akademiker skulle säkert kalla det social­realism, säger David. Countryn är som ett slags ventil: man får vara svag. Och så kan man ta med sin svaghet ut på dansgolvet …

– Country handlar också mycket om röster, säger Kikki. Det finns så många fantastiska countrysångare som man kan härma, men det är helt nödvändigt att du hittar din egen röst.

(Här kommer Kikki och David in på ett intressant resonemang rörande vilka countrysångare som kluckar, knarrar respektive gnäller …)

Jag slänger in pedal steelFotnot: Stäng*) Tekniken att spela med gitarren liggande och där man använder ett stål i stället för vänsterhandens fingrar ska ursprungligen ha kommit från Hawaii.  i resonemanget och de två artisterna nickar bifall. Både Kikki och David ackompanjeras av instrumentet med det ­klagande, vinande ljudet som är så typiskt – men inte ­exklusivt! – för countryn.

– Det är något med det totala soundet som definierar country, säger David.

Hur började då allt det här i Sverige? Ja, ­kanske med friidrottaren Cacka Israelsson – ­kallad ­”countryns stålfarfar”, ett epitet han själv var mäkta stolt över – som 1954 fick en hit med Gamle ­SvartenFotnot: Stäng*Gamle Svarten* spelades in på svenska redan 1935 av operettsångaren Gösta Kjellertz. Den versionen rönte dock ingen framgång.. Det är egentligen en pastisch; originalet, Ole Faithful, skrevs 1934 av två britter som knappast ridit på prärien, men däremot sett många western­filmer.

Sedan kom svensktoppsfavoriten Gunnar Wiklund – bilmekanikern från Luleå – som på 60-talet hade flera framgångar med svenska versioner av country­smörsångaren Jim Reeves låtar, bland dem Han måste gå och Mest av allt.

Country i Sverige förknippades länge med dansband (för övrigt ett specifikt skandinaviskt ­fenomen) som aldrig har haft hög status. Och det var ­dansbanden, och i viss mån kristna musikakter, som på 70-talet plockade upp den mer slipade countryn.

Country har alltså varit ett måhända trevligt men harm- och uddlöst inslag i svenskt musikliv. Tunga profilnamn har funnits – Mats Rådberg och Alf Robertson förutom Kikki – men det har inte hjälpt. Musiken har ibland varit driftkucku och använts i sammanhang där man vill få fram en aura av töntighet – tänk på Roy & Rogers Man ska ha husvagn där bakgrundskompet är något slags generisk country.

(Ibland undrar jag om inte countryn har sig själv att skylla. På gamla bilder ser man hur artisterna som skulle uppträda på countrymusikens helgedom – Grand Ole Opry i Nashville – kläddes ut till bonnlurkar, komplett med majspipa, stråhatt och lappade paltor. Tänk er den inavlade banjo­spelaren i filmen Den sista färden så förstår ni vad jag menar.)

Håkan Lahger är en av Sveriges mest meriterade musik- och nöjesjournalister. Han har ­rapporterat om och recenserat musik sedan mitten av 70-talet och på 80-talet var han grundare av, och ­medarbetare i, tidningen Schlager, som var det ­decenniets smakdomare och främsta forum för musikjournalistik.

– För oss fanns country över huvud taget inte. Det var inget vi bevakade eller brydde oss om. Möjligtvis när Elvis Costello gjorde en countryskiva, men då skrev vi om den för att det var Costello, inte för att han sjöng country, säger Lahger.

Han menar att texterna – som är countryns verkliga styrka, när den är som bäst – länge inte höll måttet i svensk country. Här har amerikanska låtskrivare uppnått mästerskap.

– Ta George Jones skilsmässolåt The Grand Tour, där sångaren visar runt i ett tomt hus sedan kvinnan plötsligt lämnat honom. Han beskriver rum efter rum, möblerna och sängen de sovit i på ett närmast tragikomiskt sätt. Det är en väldigt bra text i den här genren. Men svensk country bestod länge av halv­dana översättningar eller taffliga försök till något eget.
Lahger lanserar en annan teori om varför countryn länge hade svårt att få ordentligt erkännande: dåligt självförtroende. Han ger ett exempel från sitt arbete som redaktör på SVT:s långkörare Skavlan. Bland arbetsuppgifterna ingick att boka gäster, helst tolvtaggare. Oftast lyckades han, men gästerna kunde komma med villkor.

– Vi hade fått ja på en intervju med Taylor Swift, en enormt stor amerikansk artist som i dag befinner sig i gränslandet mellan pop och country. Men hennes rötter finns definitivt i countryn. I förhandlingarna inför hennes medverkan meddelade hennes stab att ordet ”country” under inga villkor fick nämnas i intervjun.

Varför då, kan man undra. Lahger fick aldrig något svar.

En annan teori är att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som lade krokben för countryn i Sverige. Rörelsens musikaliska gren, proggen, erkände i och för sig att det handlade om arbetarklassmusik, men menade att de amerikanska knegarna var missledda, bedövade av landets förslavande konsumtionskultur och därmed oförmögna att ta de musikaliska beslut som var bäst för dem själva. I ett nummer från 1975 av proggens totalt humorlösa tidning Musikens makt läser jag i en artikel om country:

”Vill man hålla den tysta majoriteten tyst så måste man få den att gråta när man vill, och country & western-producenterna har bara att trycka på rätt stilmedelsknapp (till exempel parallella sexter på steel guitar plus gråt i halsen på ett dominantseptimackord med hög ton i melodin) och hans väldresserade publik reagerar som den ska.”

Visst är det lätt att hitta countrytexter som är reaktionära, misogyna och övermaga patriotiska, liksom låtar som skulle ha mått bra av mindre sirap, men för David Ritschard är det att skjuta bredvid målet.

– Jag är ju själv röd som en brandbil och jag ­kopplar inte ihop countrymusiken med det högerextrema USA. Inte heller med vänsterpolitik som vissa gör ansats till, via folksångare som Woody Guthrie och Pete Seeger. För mig är det separata saker, jag gör min grej, försöker hitta min egen röst och ser faktiskt inte problemet.

(Så pass vänster är Ritschard att han 2020 tilldelades Robespierrepriset som delas ut av hotellmiljonären och kommunisten Lasse Diding. I motiveringen nämns såväl ”lyskraftiga politiska reflektioner” som ”det svenska klassamhället”.)

Den som vill ha exempel på dessa reflektioner kan lyssna på låten Röd där Ritschard ikläder sig rollen som gammal, utsliten arbetare. Refrängen lyder:
”Och det färgar mina tankar, färgar mina andetag
Jag kan inte byta färger, det är för sent att byta lag
För här talar vi om krafter starka nog att ­förflytta berg
Och färgen av substansen i mitt hjärta, ben och märg
är det internationella proletariatets färg.”

– Jag har aldrig haft några politiska avsikter med min musik, säger Kikki.

Må så vara, men hon har andra saker på hjärtat, speciellt nu i höst. Såväl hennes självbiografi som hennes nya platta – båda tillkomna i tätt samarbete med parhästen sedan många år, Sören ”Sulo” Karlsson – innehåller mörka historier om livet i och utanför offentligheten. Låttitlarna säger en del: Några steg på botten, Dåligt sällskap, Ängel med sorgkant …

Du är en av Sveriges mest omskrivna personer. Men jag noterar att din bok heter Du vet ingenting om mig och att första strofen i första låten på skivan lyder: Du tror att du känner mig.

– Ja, jag tycker att det är dags för sanningen. Och det är bara jag som kan berätta den.

Självbiografin handlar i mycket liten utsträckning om musik. I stället varvas i korta kapitel plågsamma barndomsminnen med turnéskrönor, bittra skilsmässoskildringar och glimtar från hennes ­nuvarande liv, som hon, enligt egen utsago, framlever som ”eremit” – om än i sällskap av två älskade katter.

Men framför allt handlar boken om att vara kändis och därigenom lovligt byte – om att se sig själv på skandallöpsedlar när man står i kassakön i den lokala matbutiken, om att jagas av fotografer på sin egen pappas begravning, om att tvingas skriva ­autografer till vårdpersonal när man precis ska till att föda barn. Men också om bekräftelsens kickar, som är precis lika påtagliga som alkoholsuget, som hon länge ­kämpade mot och till sist betvingade.

Samtidigt är hon väl medveten om spelets cyniska regler.

– Syns du inte så finns du inte.

Som förhållandevis ny i gemet har David inte behövt känna av det här; medierna har än så länge varit snälla mot honom. Men det finns andra sidor.

– Som artist i dag förväntas du ha direktkontakt med publiken på sociala medier. Eftersom jag ofta skriver självutlämnande texter är det också sådant som hamnar i min inbox. Folk skriver jättelånga berättelser om sina liv, ibland väldigt tragiska, och vill att jag ska kommentera dem. Det går ju inte, så jag har fått sätta stopp för det där.

Countrymusiken har sitt eget Betlehem och sin egen heliga vecka. Den inträffade sommaren 1927 i den lilla staden Bristol på delstatsgränsen mellan Tennessee och Virginia. (Gränsen delar till och med stan, den går längs storgatan.)

Det var hit talangscouten Ralph Peer kom för att leta upp och spela in de där folkmusikerna som hade blivit så populära. Vevgrammofonerna hade vid den här tiden blivit så pass billiga att vanligt folk hade råd med dem. Plattor med lokala talanger kunde sälja riktigt bra och skivbolagen spelade in allt de ramlade över (vilket innebär att den tidiga countrymusiken är unikt väldokumenterad).

Under denna så omtalade augustivecka spelade Peer in The Carter Family och Jimmie Rodgers, de artister som kommit att representera de båda ben som countryn än i dag står på. The Carter Family sjöng om familjen, Jesus och att se saker och ting från den ljusa sidan. Jimmie Rodgers skroderade om bärs, brudar och baksmälla.

I dag finns countryns epicentrum 468 kilometer väster om Bristol, i storstaden Nashville, där den gamla fattigmansmusiken sedan länge är en miljard­industri. Självfallet har både Kikki och David varit där.

Det var 1984 som Kikki åkte till Nashville för att spela in skivan Midnight Sunshine kompad av ­stadens främsta studiomusiker. Två år senare var hon huvudperson i tv-showen Kikki in Nashville som sändes i hela USA och även i Europa.

Är inte klimatet i den amerikanska musik­branschen stenhårt?

– Jag upplevde det inte så. De var överförtjusta över att det kom en blond tjej från Sverige som sjöng country, spelade dragspel och joddladeFotnot: StängJoddling var länge ett vanligt inslag i countrymusik, ett vokalt arv som centraleuropeiska immigranter hade med sig från den gamla världen. Countryns första superstjärna, Jimmie Rodgers, kallades *The Blue Yodeler*.. Jag blev mycket väl omhändertagen, säger Kikki.

Dragspelet kan hon inte längre traktera, på grund av den besvärliga reumatism som plågat henne sedan ungdomen.

– Nu försöker jag mig på munspel i stället. Jag har redan tagit några lektioner av Louise Hoffsten.

När joddling kommer på tal utbrister David:

– Där har vi ännu en koppling. Mitt efternamn är schweiziskt!

(Endast sju svenska medborgare bär det, med den stavningen.)

David har också spelat i Nashville, med ett av de band han hade innan han blev soloartist, och kan även han vittna om ett varmt mottagande. Snart åker han tillbaka.

Vad ska du göra då?

– Hemligt.

Det är i Nashville som det populära SVT-programmet Jills veranda spelats in, där countryartisten Jill Johnson från Ängelholm bjuder in svenska kollegor för att spela musik och i bästa folkbildaranda berätta om countryns historia.

En av de mest givna gästerna i programmet borde vara Kikki Danielsson, och hon var också inbjuden till den första säsongen, men nekades inresevisum till USA eftersom hon var … knarksmugglare! I dag kan Kikki skratta åt minnet.

– Jag hade, kanske lite naivt, köpt ­sömntabletter på nätet. Jag var inte medveten om att det var olagligt, men paketet fastnade i tullen och det blev rättegång, vilket pressen förstås kastade sig över, och så fick amerikanarna nys om det. Men i dag är det där avskrivet, eftersom brottet anses ringa.

Det är dags att runda av och jag känner att vårt grupparbete om countrymusikens kärna håller på att haverera. Och det var väl ändå nu det var tänkt att vi skulle redovisa! Jag gör ett sista försök med Kikki, som ju sa att country handlar om röster…

Om du sjunger en schlager och sedan går över till en countrylåt – händer det något med din röst då?

– Inte medvetet, men absolut!

Vad händer?

– Ja, du … det kan jag inte riktigt förklara. Men något är det.