Kate Winslet: ”Skarsgård är en cool lirare”

Kate Winslet spelar en ikonisk fotograf i sin nya film. I en intervju med Vi berättar Winslet om drömprojektet och första mötet med Alexander Skarsgård.

Efter visst tekniskt strul dyker fyra kvinnor upp på min datorskärm. De sitter på rad på stolar i ett varmt ljussatt litet runt rum. Regissören Ellen Kuras, skådespelaren Andrea Riseborough, producenten Kate Solomon och – inte minst – stjärnan Kate Winslet.

Intervju via Zoom inför världspremiären på filmen om den legendariska amerikanska fotografen Lee Miller.

Lee Miller var modell för modetidningen Vogue, hängde i Europas kulturella epicentrum på 30-talet med namn som fotografen Man Ray, regissören Jean Cocteau och självaste Picasso (som också målade porträtt av henne). Men hon är främst känd för det som kom sedan, när hon som krigskorrespondent med kameran som vapen försåg Vogue med bilder som har kommit att bli historiska.

– Vilken radikal idé, att skildra kriget i ett modemagasin! Hon var en extraordinär, medelålders kvinna som valde att dra ut i krig för att dokumentera eländet ur ett feministiskt perspektiv, säger Kate Winslet, och hennes medarbetare hummar och nickar bifall.

Allt började 2015 då Kate Winslet fick ett telefonsamtal från en väninna som jobbar på en antikvitetsaffär i Cornwall. Hon visste hur mycket Winslet gillar udda möbler. Det rörde sig om ett köksbord som hade stått i det hus som Lee Miller och surrealisterna bodde i när de levde ut ”sina dekadenta somrar med fri kärlek” i nämnda engelska landsände, långt innan kriget bröt ut.

– Jag la handen på det ganska grova trät och tänkte på allt som måste ha utspelat sig vid det här bordet när det begav sig. Nästa tanke var: Varför har det inte gjorts en spelfilm om henne?

Winslet trampade igång ett projekt som kom att sluka henne under de år som det tar att få ihop en film som inte har de miljardtunga bolagen bakom sig. Hon träffade Millers son Anthony Penrose, som ända sedan han såg Winslet i Förnuft och känsla, ville att just hon skulle spela hans mamma, om det nu någonsin skulle bli en film.

Jag har intervjuat Kate Winslet förut och hon brukar alltid vara samlad, klipsk och korrekt, men då har det rört sig om mer kontrollerade intervjutillfällen. Det här känns snarast som att tjuvlyssna på ett samtal mellan ett gäng spralliga vänner – och indirekt på en skådespelare som inte riktigt ser sin egen dominans (de andra reagerar snarare på det hon säger än kommer med egna inspel).

De andra medverkande får en syl i vädret ibland – men det är aldrig någon tvekan vem som har kommandot.

Det gäller även filmens själva tillblivelse. Winslet spelar inte bara titelrollen, hon står även som producent, utsåg tillsammans med medproducenten Kate Solomon filmens andra skådespelare, var den som krävde en kvinnlig regissör, och mycket annat. Hon hade dessutom koll på kostymavdelningen.

– Det var fantastiskt. Vi hittade en stor låda som det stod ”trasor” på, bakom vattentanken på vinden i Anthonys/Lees hus och den visade sig innehålla många av Lee Millers fina dräkter, noggrant invikta mellan skira silkespapper. Filmens kostymansvarige lät skanna dräkterna och skapa exakta kopior, som ni nu kan se i filmen.

Men festliga bord och dräkter i all ära. Winslets och filmens fokus ligger på det banbrytande jobb som fotografen gjorde som krigskorrespondent. Först motarbetad, som en kvinna i männens krig, men med tiden allt mer aktad för sitt mod, sin okuvliga framåtrörelse som gav oss de där fotografierna som, när man sett dem, aldrig lämnar näthinnan.

Den biten bjuder på filmens mest suggestiva partier, eftersom de skildras ur Lee Millers från början ovetande perspektiv. Vi följer henne samtidigt som hon till sin fasa upptäcker vidden av nazisternas ondska och gärning, när hon som en av de första på plats dokumenterar koncentrationslägret Dachau.

Stämningen dämpas av naturliga skäl när de pratar om Förintelsen men blossar upp igen när de minns hur alla de stora rollernas aktörer droppade in en efter en till inspelning; alla väl förberedda och redan en bit in i sina rollfigurer. Komikern Andy Samberg (som spelar Lee Millers närmaste kollega David under kriget) som i vanliga fall är en extrovert typ, smög in som en man som inte vill ha några blickar på sig.

– Precis som David, säger Andrea Riseborough och blir avbruten av Kate Winslet:

– Och så Alex, så klart! halvropar Winslet, och syftar på den äldste av Skarsgårdssönerna. Plötsligt stod han bara där som en ”bronzy cool cucumber” (typ solbränd, cool lirare). Och vi bara: ”Välkommen, vi är så glada att du ville komma till vårt lilla party.”

Nej, Lee är inte riktigt den storfilm som vi är vana att se den brittiska stjärnan i. Vad gäller budget alltså. Winslet och filmens andra producenter har jobbat hårt för att få pengarna att räcka. Eller som Winslet själv säger:

– Tro mig, det hjälper inte att jag spelade med i Titanic, det är ändå svårt när man som kvinna vill göra en film om kvinnor. Man måste hålla ihop, jobba på, dra åbäket uppför den där branta backen alldeles själva. Det är ett mirakel att indiefilmer görs överhuvudtaget.

Läs mer:

Så ska Saltkråkan förnya varumärket Astrid Lindgren

Vanna Rosenberg: ”Jag är 51 och lost”