Kärleksfrågor i ny tappning

Nuckan är tillbaka och nu svarar hon på relationsfrågor i en hjärtespalt. Författaren Malin Lindroth låter klassiska dilemman få oväntade lösningar.

För fyra årsedan skrev hon den uppmärksammade boken Nuckan och presenterade en ny syn på livet som ensamstående. Författaren Malin Lindroth berättade om att vara ofrivillig singel och lyfte något som var belagt med stor skam. Att inte kunna finna sig en kärlekspartner, trots att man önskar tvåsamhet.

Boken har fortsatt lånas ut och sälja och läsarna har fortsatt tycka, tänka och diskutera nuckans förutsättningar. Nu kommer en uppföljare. Malin Lindroth är tillbaka med Nuckans hjärtespalt.

Hur kommer det sig?

_ Jag var inte riktigt klar med Nuckan, det är en bok som levt vidare med mig och som mött en mängd olika reaktioner. De flesta verkar ha en laddad relation till de här frågorna, en del blir provocerade, andra känner igen sig. Nuckan säger något om vad kvinnors liv förväntas vara och hur kärlek bör se ut. Många har på alla sätt undvikit nuck-livet och vissa har betalat ett högt pris för det. Rädslan för att bli nucka är en stark drivkraft.

Den här gången får nuckan svara på kärleksfrågor i en hjärtespalt som behandlar allt från svartsjuka till dåligt sex till gnäll om vem som gör mest i ett förhållande.

Vad har nuckan att säga om sådant?

_ Jag tyckte att det var intressant att släppa loss henne på en arena där hon aldrig efterfrågats. Idén med relationsspalter är att man ska vara två, att det är det självklart eftersträvansvärda. Så vad händer om det kommer någon med ett annat perspektiv?

Är du själv förtjust i hjärtespalter?

_ Ja, jag brukar läsa dem och tycker om tilltalet. Det ska inte vara en expert utan vad man i England kallar en agony aunt, alltså en ställföreträdande vän som svarar i ögonhöjd. Det är viktigt också för nuckan att inte vara bitter. Hon vill på allvar tala som de här sakerna.

När råden utgår från erfarenheten av att leva ensam, blir det plötsligt mycket tydligt hur udda det framstår. Tvåsamhetsnormen hamnar så att säga i strålkastarljuset av att inte vara svaret.

Varför tror du att normen om att leva två och två är så stark?

– Jag tror längtan efter att vara två talar till något grundläggande i en, det finns ett hopp om att gemenskapen ska fungera mot den existentiella ensamhet vi alla lever med. Att vi föds och dör ensamma. Jag tror det är därför det är så svårt att göra sig fri från den.

Så viljan till tvåsamhet är inte bara en konstruktion som vuxit fram inom vår civilisation?

– Kulturen har säkert kapat och förvanskat vår längtan. Men jag tror den där primära känslan gör att det är en norm som är svår att göra upp med.