Karin Rehnqvist: Jag lyssnar sällan på musik

Det är inte konstmusik, inte folkmusik, och varken ”Mistlur 1” eller ”Mistlur 2”. Karin Rehnqvists uttryck är något alldeles eget. Därför får hon tidningen Vi:s Taubestipendium.

Evert Taube-stipendiet ges för sångbar dikt eller tonsättning av dikter och i år är det ”tonsättning av dikter” som väglett juryn till valet av Karin Rehnqvist, som mer än någon annan svensk tonsättare använt dikter, ord och stavelser för att skapa sina verk.

Vi ses i villan i Nacka, i arbetsrummet en trappa ner som Karin delar med maken Hasses trumset. Överraskningen över stipendiet är lika stor som glädjen.

– Jag blev verkligen jätteglad. Det var oväntat med pris från annat håll än det vanliga när tonsättare premieras. Jag har sjungit massor av Taube, särskilt i kör. Det växte jag upp med, och hemma med vänner är ju allsång med Evert oslagbart: ”Det brinner i martallens topp”.

Uppvuxen i småländska Nybro fängslades Karin tidigt av körens uttryck och ägnade hela sin musikaliska uppväxt åt att sjunga i kör – på äldreboenden, i kyrkor och Folkets hus. Ingen rock eller popmusik sipprade in i den värld av klingande röster som formade hennes personliga uttryck. Efter att ha blivit antagen till musiklärarlinjen på Kungliga musikhögskolan flyttade hon till Stockholm och tog så småningom sin examen.

– Jag var inriktad på att bli musiklärare, men när min lärare Hans Eklund visade mig tolvtonsmusik kom jag i gång med ett annat sätt att tänka. Utan hans uppmuntran hade jag nog aldrig tänkt tanken att söka kompositionslinjen, men jag kom in och var första kvinnan sedan 1949, det år när linjen startade. Det var ett stort hopp från tidigare musikstudier, med helt annan estetik; att det inte ska vara för enkelt. Från början kändes det som att ha halkat in på ett bananskal, men efterhand blev det ett sätt att tänka. Jag hade egentligen inte lyssnat på konstmusik tidigare, och var ingen hängiven fantast, det var att göra det själv som lockade. Ganska snart kunde jag skriva musik på heltid och det berodde mycket på att jag precis då hade träffat Hasse. Jag brukar råda mina studenter på Musikhögskolan att träffa en partner som har en egen lägenhet och fast inkomst, och det hade han.

Många av Karins kompositioner innehåller kör och soloröster, och har ett så personligt uttryck att hon mest av allt verkar ha influerats av sig själv. Det är svårt att hitta tydliga spår av något annat, och det är imponerande att ha lyckats hålla en sådan egen linje rakt igenom en musikkarriär. Men det finns en annan ton som tidigt smög sig in i hennes komponerande, folkmusiken.

– Första gången jag hörde folkmusik kände jag direkt att det stämde med mig. Under studietiden hängde jag med folkmusiker i kaféet och sög i mig allt ur den traditionen och deras sätt att frasera. Jag skrev Davids nimm (baserat på en polska Karin sjungit in på rullband och spelat upp baklänges) och det var så jag träffade bland annat sångerskan och folkmusikern Lena Willemark.

– Det kändes som att jag hade hittat mitt ”nu kan inte gubbarna på kompositionslinjen hjälpa mig mer.” Med Lena blir mina kompositioner varken folk- eller konstmusik, det blir något annat, och det är så speciellt med hennes röst, alla blir inspirerade.
Karin berättar om som sin arbetsmetod som ofta går till så att hon spelar in något hon improviserat vid pianot, som sedan skrivs ner och orkestreras.

– Sista satsen i stycket Silent Earth för kör och orkester kom till så. Det är fantastiskt att höra resultatet med stor orkester, men det är snabba puckar. Det kan ta ett år att skriva ett stycke, och sedan är det två repetitioner med orkestern, kanske en timme per gång. Första intrycket är alltid: Oj, det blev musik!

I den klassiska musiken tillhör kvinnor en mikroskopisk minoritet bland tonsättarna, och det är lika illa ställt i den moderna konstmusiken i dag. Den här insikten drabbade Karin en dag 2008, med sådan kraft att hon deppade ihop och låg och stirrade i taket i flera dagar. Tankarna kretsade kring den usla fördelningen, och sitt eget ansvar att synas för dem som kommer efter, yngre tjejer.

– Jag bläddrade i några orkesterprogram och insåg att där inte fanns kvinnliga tonsättare alls! Jag är verkligen ingen stridis, men tänkte: de behöver ju hjälp! Jag ringde runt till konserthuschefer, och några av dem var helt med i problemet, men andra viftade bort det: ”Det kommer att komma, förstår du.” Då skickade jag ut mejl till kvinnliga tonsättare i Sverige, och alla svarade inom ett dygn. Det bara smällde till i inkorgen och några dagar senare träffades vi hos mig.

823 verk är 813 av män, grattis alla män!

På mötet bildades föreningen KVAST: Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, och en första åtgärd var att räkna antal kvinnliga upphovspersoner som spelats det senaste året. Det man fick vi fram att det var 10, av 823. Det fick ett stort genomslag i media som genast ville veta vilka orkestrar som spelade 0 (noll) verk av kvinnliga tonsättare.

– Det hade vi inte pekat ut, vi var ju beroende av dem också, men sedan läckte vi det: ”Filharmonin och Radioorkestern, exempelvis”. Vårt utskick till konserthusen var formulerat med humor, att vara arg kvinna tystas ofta ner, så vi skrev: ”Hej. Nu har vi räknat, och av 823 verk är 813 av män, grattis alla män!”. Vi erbjöd oss att skapa en kvinnlig repertoarbank, från alla tider och länder. Jag blev inbjuden till ett kulturprogram i Sveriges radio – och tyckte det var jobbigt, jag ville inte säga någonting – men chefen för Stockholms konserthus, Stefan Forsberg sa: ”Jag skäms, det är helt mitt fel”, och radiochefen Kerstin Brunnberg menade att ”detta är uruselt”. Det blev som ett mediedrev kring frågan och jag hade knappt tid att komponera på ett halvår. Har det hänt något sedan dess? Ja, Konserthuset har gjort mycket, medan Malmö live knappt presenterat några kvinnliga tonsättare alls under senaste spelåret. Det är fortfarande få kvinnor som söker till kompositionslinjen, men jag tror inte på kvotering. Det handlar ju om unga människors liv och då måste man vara noggrann och rättvis.

Efter en lång karriär, och uppnådd folkpensionsålder, har Karin försökt trappa ner och sagt upp sin professur i komposition på Musikhögskolan, men det finns nya idéer som väntar på att genomföras.

– Jag gjorde i våras ett stycke med en svarthätta sjungandes till kör. Fågelsången finns på en ljudfil hämtad från SR:s arkiv, och den rör sig genom teknikens försorg runt i rummet. Att låta naturen och konsten uppträda ihop jobbar jag gärna vidare med. Sedan har jag en annan, väldigt bra idé, som jag ska grunna lite mer på innan jag berättar.

I arbetsrummet repeterar maken Hasse en gång i veckan med sitt hobbyband. Jag blir förtjust i tanken att två musiker kan leva ett långt liv tillsammans och ändå befinna sig i två olika musikaliska världar.

– Jag tyckte att han hade konstig musiksmak när vi träffades, men har lärt mig tycka om en del pop och rock. Jag lyssnade aldrig på sådant i tonåren, och var redan då inne i min egen musik. Så är det fortfarande. Jag går gärna på konserter, men lyssnar i övrigt sällan på musik. Det kan störa i skapandeprocessen, så det är ofta tyst hemma. Ibland, om jag inte kan sova, går jag upp och tittar på tv utan ljud.

När jag undrar vad Hasse tycker om hennes musik får jag det eleganta svaret:

– Ibland kallar han vissa konstmusikstycken för ’Mistlur 1’ och ’Mistlur 2’, men min musik gillar han alltid.