Kaos är granne med gud i ”Sju tomma hus”

Samanta Schweblin räknas liksom Fernanda Melchor och Mariana Enríquez till en ny generation latinamerikanska författare – som vidareutvecklar arvet efter den magiska realismen. Nu kommer novellsamlingen Sju tomma hus på svenska.

Sju tomma hus
Noveller
Författare: Samanta Schweblin
Översättning: Annakarin Thorburn
Förlag: Tranan

Kanske kan man säga att Erik Johan Stagnelius redan 1818 var inne och nosade på termodynamikens andra huvudsats – entropin – när han skaldade att ”kaos är granne med Gud”. Entropi är universums strävan efter ökad oordning i materian. Och just relationen mellan ordning och kaos är återkommande i argentinska Samanta Schweblins noveller i samlingen Sju tomma hus som nu kommer på välfångad svenska.

I sju berättelser undermineras en skenbar vardaglig ordning av något oväntat, avvikande, som passerar gränsen till det absurda. Exempelvis i novellen ”Mina föräldrar, mina barn”, där en far ska träffa sina små barn som befinner sig i ett lyxigt semesterboende med sin svala mor och hennes nye man. Med sig har pappan barnens farföräldrar – som plötsligt och oförklarligt ses skrattande jaga varandra nakna ute i trädgården. Sedan är de försvunna, liksom barnen – bara kläderna ligger kvar. Polis tillkallas, obehaget tätnar.

Novellerna är hårt tuktade, klaustrofobin andas genom det bedrägliga lugnet. Realismen skruvas sakta in i obekväm surrealism, inte minst i samlingens längsta novell, ”Den uråldriga andningen”. Huvudperson är Lola, en äldre kvinna med kronisk lungsjukdom, som aldrig kommit över att hennes son dog som liten. Varje kväll hoppas hon att hon inte ska behöva vakna till ännu en dag. Men det gör hon. Och ägnar den, liksom de föregående, åt långsam dödstädning, medan hon knappt ens behöver prata med sin man längre – de har varit gifta i 57 år – för att han ska veta vad hon vill. Så sakteliga förstår man att Lola redan rör sig i demensens skymningsvärld och att hon drar läsaren med sig in i osäkerheten, paranoian och de fixa idéerna.

Just barn som försvinner är ett annat återkommande tema. Men i en novell, ”En man utan tur”, är ett sådant barn huvudperson. På hennes åttonde födelsedag dricker hennes lillasyster blekmedel, för att återta uppmärksamheten från födelsedagsbarnet. Hela familjen kastar sig i bilen mot sjukhuset. I trafikstockningen kräver fadern att få äldsta dotterns trosor, för att vifta med som en vit flagga så att de ska bli framsläppta till en mötande ambulans. I väntrummet sitter hon sedan ensam när en vuxen man erbjuder sig att köpa henne en glass. Hon tackar nej, man ska ju inte ta emot saker av främlingar, men råkar sedan säga att hon fyller år och att hon inte har några trosor på sig. Mannen drar då iväg med henne, ”för att köpa nya”. Föräldrarna har ingen aning om vart hon har tar vägen. Det kan låta förutsägbart, men författaren har förstås ytterligare en oväntat vändning.

Samanta Schweblin räknas till en ny generation latinamerikanska kvinnliga författare – tillsammans med bland andra Fernanda Melchor och Mariana Enríquez – som vidareutvecklar arvet efter den magiska realismen, med berättelserna som rör sig i gränstrakterna mellan det troliga och det otroliga. Gemensamt är att de har fått brett internationellt genomslag. Exempelvis tilldelades Sju tomma hus förra året amerikanska National Book Award.

Och det är en förtjänt mottagare. Schweblin har åstadkommit sju skickligt slipade men kolsvarta diamanter, som gnistrar mellan pärmarna.