Kan givandet bli mer givande?

Moderaterna vill skära ned på det svenska biståndet och inom näringslivet vill en kändis-sanktionerad app göra välgörenhet ”sexigt”. Vad i hela världen håller på att ske med den svenska filantropin?

När Joe Biden nu ska make America decent again så har han en diger att göra-lista. Att återansluta till Paris-avtalet var ett enkelt beslut, men högt upp på dagordningen står också att återinstifta det amerikanska biståndet. Utrikespolitiken hamnade i skymundan under Donald Trumps presidentskap; hans America first-agenda innebar att det internationella biståndet bortprioriterades.

En av de sista sakerna Trump uträttade var att klassificera huthi-rebellerna i Jemen som internationella terrorister, något som försvårade möjligheten att skicka bistånd till stora delar av landet. Problematiskt, eftersom Jemen förutom krig och corona härjas av kolera, malaria och dengue-feber. Enligt FN behövs 3,85 miljarder dollar bara för att täcka de behov som kommer att uppstå i landet under 2021. För några veckor sedan såg Biden till att amerikanska dollar återigen började flöda in till de behövande.

Den 1 mars stod Sverige, tillsammans med Schweiz, värd för en internationell givarkonferens tillägnad just Jemen. I samband med denna aviserade Sveriges nytillträdde biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) att anslagen till just Jemen ökas, från 20 till 80 miljoner kronor.

Potentater som Bill Gates har åtskilliga gånger lovprisat den blågula generositeten, men den senaste tidens biståndsdebatt har faktiskt handlat om att minska det svenska biståndet. Det är Moderaterna och Sverigedemokraterna som vill strama åt. Och det rejält. I år uppgår Sveriges internationella bistånd till 46,8 miljarder kronor. 15,7 miljarder kronor, mer än en tredjedel, borde kapas för att i stället gå till inhemska angelägenheter, såsom att rusta upp polisen och försvaret, anser de två partierna.

Förslaget är kontroversiellt. Biståndet, och framför allt då beslutet att skänka bort en procent av bruttonationalinkomsterna (BNI), har varit en del av den svenska självbilden – ja, somliga skulle möjligen säga självgodheten – sedan 1962, då riktlinjerna för svensk biståndspolitik först drogs upp. I-landet Sverige kunde avvara, resonerade man. Nationen hade uträttat vad den skulle på hemmaplan, folkhemsbygget närmade sig fullbordan. Nu var det dags att öppna sig mot världen, att dela med sig till den.

Vaccinationer är bra, för sprutstick kan räknas och utvärderas.

Sverige skulle följaktligen skänka en procent av sitt BNI till bättre behövande U-länder. Budgetåret 1961/1962 uppgick det statliga biståndet till blygsamma 50 miljoner kronor men 1974/1975 nåddes enprocentsmålet och sedan dess har Sverige varit ett av världens mest generösa länder, per capita.

Biståndet har länge ansetts vara något okränkbart, lika helyllesvenskt som allemansrätten. En manifestation av svensk solidaritet. Men Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, argumenterar för att generositeten gentemot andra länder måste viktas mot egna intressen. Sweden first, för att låna Trumps paroll. Så här skrev Svantesson i ett mejl till tidningen Sändaren: ”Sveriges budget är inte oändlig och man måste prioritera. Vi tycker det är fel prioritering att lägga dubbelt så mycket pengar på internationellt bistånd som på polisen.”

Förutom att banta biståndsbudgeten – Moderaterna vill slopa enprocentsmålet och sänka till 0,7 procent av BNI, medan SD kan tänka sig att gå ned till 0,5 – vill Moderaterna införa tydliga mål för vad hjälppengarna ska uträtta. Ett effektivt och resultatinriktat bistånd efterfrågas. Vaccinationer är bra, för sprutstick kan räknas och utvärderas. Annat behöver bli betydligt mer mätbart. New public management applicerat på filantropi alltså? Jo, men det behövs, anser Moderaterna. De framhåller att Sverige genom åren pumpat ut mångmiljardbelopp på luddiga projekt, utan att någon positiv samhällsutveckling i mottagarlandet har kunnat skönjas.

Och visst, svenskt bistånd är ingalunda perfekt. I september förra året beslutade exempelvis den dåvarande biståndsministern Peter Eriksson (MP) att frysa biståndet till Belarus, detta sedan det framkommit att ett Sida-finansierat projekt hade resulterat i en lärobok för juriststudenter som glorifierade Lukasjenko-regimens pågående brott mot de mänskliga rättigheterna.

I samma veva ertappades chefen för Islamic Relief Worldwide, en internationell biståndsaktör som får pengar av Sverige, med att ha uttryckt sig rasistiskt och våldsbejakande på sociala medier.

Olycksfall i arbetet eller symtom på bristfälligt svenskt biståndsarbete? Biståndet har alldeles oavsett kritiserats sedan begynnelsen. Och från många håll. Medan vänsterdebattörer brukar argumentera att bistånd upprätthåller problematiska koloniala strukturer, samt göder white saviorismFotnot: StängWhite saviorism, ung. vitt frälsarkomplex. Vit person som volontärarbetar eller bidrar ekonomiskt mer för sin egen skull än för mottagarens., så gäller kritiken från högerhåll ofta just det förmenta slöseriet.

Medan Moderaterna vill krympa och börja ställa krav på det svenska biståndet, så finns det de som vill göra något ännu mer otänkbart. Den stockholmsbaserade välgörenhetsappen Milkywire vill göra bistånd  … ”sexigt”. De privata hjälporganisationerna, som utgör ett viktigt komplement till statligt bistånd, har traditionellt sett vädjat till givarnas dåliga samveten. Men Milkywires vd och grundare Nina Siemiatkowski tror inte på det angreppssättet.

– Man kan förstås gå en shaming-väg för att få folk att ge bort sina pengar, men jag tror inte att den är hållbar, säger hon.

Hon exemplifierar med bilden av Alan Kurdi, den treårige syriske pojken som spolades upp på stranden efter att ha drunknat under flykten över Medelhavet. Fotografiet fick ett världsomspännande genomslag, och sporrade många att skänka pengar till välgörenhetsorganisationer. Ofta engångssummor. Sedan dess har andra barn dött på samma fruktansvärda vis, fast utan liknande genomslag, poängterar Nina Siemiatkowski, som föredrar ett mer uthålligt givande. Hon ifrågasätter vädjandet till det dåliga samvetet och tar budskapet om en sjätte massutrotningFotnot: StängDen sjätte massutrotningen (holocenska massutrotningen) = teori om en pågående massutrotning av arter, orsakad av människan. Vid den senaste, femte massutrotningen dog bland annat dinosaurierna ut. som exempel.

– Det kan till och med få mig att känna: ”Jag pallar inte!”. Tänk själv. Vardag. Barnen har varit jobbiga, chefen är dum i huvudet. En sådan kväll … då orkar många bara inte med sjätte massutrotningen. Det blir för mycket att lägga på axlarna.

Ett annat psykologiskt hinder för givande: Man intalar sig själv att någon annan kommer att lösa problemet. Staten. Bill Gates. Jeff Bezos.

– Frågan bör inte bara vara: ”Varför måste jag vara med och hjälpa till?”. Det är mer relevant att fråga sig: ”Hur mår jag av att vara med?”.

Det där kan nog få puritanerna att rycka till. Är det okej att ge för att man mår bra av det? Passerar man pärleporten med så orena ansatser?

– Världen är inte svart eller vit, den är grå, säger Nina Siemiatkowski.

– Du kan ge av altruistiska skäl samtidigt som du mår bra av det. Det är väl jättebra om folk får må bra av att hjälpa andra. Särskilt i en tid då allt fler blir deprimerade av sociala medier. Det man mår bra av gör man mer av och i dag behöver vi alla anstränga oss mer för vår planet.

För min egen del är det historiskt sett klumpen i magen som har fått mig att ge bort pengar. Bilder av hemskheter och orättvisor fungerar som triggers. Att vistas i Milkywire-appen påminner mer om att vara inne på Facebook eller Instagram. Jag scrollar bland hoppfulla videor och peppiga projektbeskrivningar.

Giva, den svenska branschorganisationen för tryggt givande, skriver i sin senaste framtidsspaning att ”spelifieringen” – användandet av spelliknande element i syfte att öka användarnas engagemang – av givande kommer att bli allt viktigare. Det har Milkywire hajat. Klickbara hjärtan överallt (”för att visa att du bryr dig om”). Färgglada tårtdiagram och staplar som visar hur nära Milkywires impacters är att nå sitt mål.

Tanken är att ge vanliga givare the Jeff Bezos treatment.

En impacter är en välgörare, en företrädare för en gräsrotsorganisation som arbetar i fält och som påverkar Moder Jord i rätt riktning. Just nu har Milkywire 50 sådana utspridda över 27 länder. Varje kämpe och ändamål beskrivs lättfattligt i appen.
Kahindi Changawa från gräsrotsrörelsen Local Ocean räddar och bevarar exempelvis utrotningshotade havssköldpaddor längs Kenyas kust. Changawa och hans team får varje månad in 217 amerikanska dollar från totalt 48 Milkywire-givare, pengar som möjliggör den fortsatta kampen.

Men vad får Milkywires givare? Jo, men ganska mycket faktiskt. De kan välja och vraka från ett smörgåsbord av behjärtansvärda ändamål, samtliga i linje med FN:s globala mål. Vill de stötta återställandet av ostronrev i England, eller kanske hjälpa Monique som jobbar med sengångare i Surinam? Eller både och? Insats: valfritt månadsbelopp. Givarna kan ge så lite som 30 kronor. Belöning: direktkontakt med de impacters som stöttas. Veckovisa videouppdateringar. Möjlighet att ställa frågor. Den täta kontakten, med information ur hästens mun, ger givarna möjlighet att bli sakkunniga på kuppen.

Idén om givarbelöning är egentligen inte ny. Systemet med fadderbarn, som bland annat används av Röda Korset, ger månadsgivare möjlighet att se vad deras pengar går till.

Men Milkywire tar det hela ett steg längre.

– Jag brukar prata om det som att demokratisera välgörenhet, säger Nina Siemiatkowski.

– Ger man mycket pengar, som Jeff Bezos, då rullas röda mattan ut. Han får träffa vem han vill. Han får premium. Är du en vanlig dödlig givare som skänker

50 kronor i månaden så får du däremot i princip ingenting. Tanken är att ge vanliga givare the Jeff Bezos treatment.

I tidigare intervjuer, många av dem gjorda för eleganta livsstilsmagasin, har Nina Siemiatkowski beskrivit en ambition om att göra välgörenhet ”sexigt”. Den viljan kan säkert provocera. Särskilt som 40-åringen har fräckheten att inte se ut som någon som brinner för bistånd. Ingen självutplånande sammanbiten aura. Ingen skönjbar weltschmerz. Inga världssamvetesmarkörer såsom palestinasjal, inga fläckar av linssoppa på den bylsiga bländvita huvtröjan från Pangaia.

Milkywire fick ett stort brejk förra året. Tack vare Kim Kardashian, fotomodellen och affärskvinnan som blev megakändis på grund av reality-tv-serien Keeping Up with the Kardashians.

Intäkterna från Milkywires samarbete med hållbarhetsprofilerade modeföretaget Pangaia tillföll jordens utrotningshotade pollinatörer, alltså bin, vilket Kardashian, med 214 miljoner följare på Instagram, skrev uppskattande om.

Jag ringer upp Sida-veteranen Ulla Andrén, med 40 års erfarenhet från bland annat Moçambique och Etiopien, för att fråga vad hon tycker om uppstickare som Milkywire. Kan sådana organisationer utgöra ett komplement till det statliga bistånd som kanaliseras via Sida?

– Det är jättebra att det finns en ny generation med en idé om att göra världen bättre, och det är bra att man söker nya vägar. Men man får inte vara så naiv att man inte tillvaratar de kunskaper som har vunnits genom årens lopp. Är man kaxig och kategoriskt förkastar allt som har gjorts tidigare, säger man: ”Här kommer vi och är nya och fräscha och ska göra allt bättre”, då kommer de att gå i samma fällor som sina föregångare.

Som chef för regional utveckling i Afrika fördelar Ulla Andrén årligen närmare en miljard svenska biståndskronor. Redan 1982, då hon fick sin första utlandspostering, i Zambia, fick hon en förståelse för vilken komplex miljö bistånd verkar i. Ett exempel:
hon irriterade sig på att vaktmästaren, en ung inhemsk man, trots många uppmaningar inte bytte ut en glödlampa.

– Det visade sig att han aldrig hade haft el i sitt hem! Han visste inte hur man gör. Och så är det fortfarande i många delar av Afrika. Biståndslösningarna måste anpassas efter den kontext som finns.

Många projekt och investeringar överlever inte resan från givare till mottagare. Ulla Andrén har själv sett biståndspengar förslösas. Genomtänkta industrisatsningar med god uppbyggnad och fullgod marknadsanalys kan falla på en sak som bristfällig elförsörjning. Ständiga strömavbrott gör att maskinerna måste startas om stup i kvarten.

Resultatet? Ett unisont utskällt fiasko.

Men, inskärper Ulla Andrén, det som vid första anblick ser ut som ett misslyckande är inte alltid det. Milkywire är resultatinriktade på ett sätt som antagligen skulle få de moderata biståndskritikerna att jubla. Givarnas pengar uppnår saker. Avgränsade kamper med tydlig utgång. Resultat. Sida har betydligt längre horisonter, vilket också bör tas med i beräkningen när svenska biståndssatsningar bedöms.

Under 1980-talet jobbade Ulla Andrén med MONAP-programmet i Moçambique, ett utvecklingsprojekt som avfärdats som ”sällsynt misslyckat i alla kategorier.” Men, påpekar hon, många av de unga moçambikier som deltog har sedermera gjort stora insatser inom landets förvaltning.

– Var det rätt investering vid rätt tidpunkt? Nej, men det var inte heller bortkastade pengar. Utveckling är inte en linjär process.

Pappersbruket i vietnamesiska Bai Bang är ett annat bra exempel. Det fanns varken infrastruktur eller tillräckligt med skog, ändå skulle det svenskfinansierade pappersbruket tvunget smällas upp just där. Till en kostnad av 2,8 miljarder svenska skatte-kronor. Projektet klubbades igenom 1969, under brinnande Vietnamkrig. Resultatet? Ett unisont utskällt fiasko. Kanske det mest utskällda svenska hjälpprojektet genom tiderna. Då.

50 år senare anses bruket i Bai Bang ha varit en katalysator för den positiva utvecklingen i regionen.

– Succé eller misslyckande? Det beror helt på vilket tidsperspektiv man har, säger Ulla Andrén.

Och även om privata aktörer som Milky-wire aldrig kan bli mer än ett komplement till det statliga biståndet så har de det bättre förspänt på vissa områden, erkänner hon. Pappersexercisen inom Sida får Ulla Andrén att sucka. Redan på 1990-talet anammade myndigheten ”resultat-orienterad planering och styrning”, något som får biståndsveteranen att tänka på Jonna Bornemarks begrepp ”förpappring”.

– Det ägnas oproportionerligt mycket tid åt att dokumentera, säger hon.

– Man skulle lika gärna åka ut och samtala med våra partners. Där är privata biståndsorganisationer mer fria. Det finns stort utrymme för nya aktörer så länge man inte sätter sig på höga hästar och säger: ”Här kommer lösningen med stort L.”

Nina Siemiatkowskis Milkywire försöker att undvika traditionella biståndsfallgropar. Såsom korruption. Varje organisation och projekt screenas för att säkerställa att de lever upp till kraven; såsom att verksamheten är lokal, att inga mellanhänder roffar åt sig pengar, samt att det finns ett proven track record, att impactern och hens team alltså uppnår rätt saker. 90 procent av givarnas pengar går oavkortat till organisationen, medan en tiondel äts upp av transaktionskostnader samt produkt- och teknik-utveckling.

Milkywire har också ett tydligt fokus på lokala människor och projekt.

– Den mest effektiva organisationen är den med lokal förankring och lokala ledare som lever och verkar i det samhälle som deras arbete direkt påverkar, säger Nina Siemiatkowski.

– Det är människorna på plats som bäst förstår hur man tacklar lokala utmaningar, och det är de som stannar där långsiktigt för att lösa dem. Därför vill vi investera i lokal talang.

Milkywire har litegrann fått krypa in i malpåse under coronan, men biståndsplattformen har redan fått kvitton på att den oortodoxa framtoningen fungerar. Egna kundundersökningar visar att Milkywire har stort genomslag hos personer med modeintresse, och inte enbart hos folk med självupplevt stora världssamveten.

– Man behöver inte vara idealist i första rutan för att bry sig om planeten, säger Nina Siemiatkowski.

– Det finns världsförbättrare överallt, även om de inte ser ut som sådana, eller pratar om sin välgörenhet på parmiddagen.