Kan återvinning rädda modeindustrin?

H&M har byggt en maskin där en noppig t-shirt kan bli en ny barntröja. Men hjälper det? Klädindustrin står för 10 procent av världens utsläpp av växthusgas, och kanske är svaret att vi måste dra ned på shoppingen.

Den grå t-shirten som jag drar upp ur ryggsäcken är noppig och formlös. De senaste åren har den degraderats till sovtröja. Nu har den gjort sitt. Men i stället för att skickas till tröjhimlen ska den bli en annan tröja. Garnteknikern Julia Jones Hellström stryker ut t-shirten på bordet framför sig. Hon drar i sömmarna som snott sig. Tröjan är tillverkad i stickat material och det är också en förutsättning här. Skjortor och jeans, vars tyg är vävt, funkar inte. Men min t-shirt är kanske lite väl sliten, låter garnteknikern mig vänligt förstå. För återvinning som denna är det inte så bra.

– Det går absolut att försöka med den här. Men i mekanisk återvinning beror resultatet mycket på hur textilfibrerna ser ut i dagsläget, säger hon.

Min t-shirt ska matas in i H&M:s återvinningsmaskin Loop. Sedan oktober har den gått att besöka här i en glaskub på övervåningen i klädkedjans butik på Drottninggatan i Stockholm. Maskinen är unik i sitt slag. Genom glaset kan man följa stegen i den mekaniska återvinningen och intresset har varit mycket större än vad de som jobbar här har hunnit med. Den som lämnar in ett plagg får välja mellan åtta enkla, stickade plagg som kan komma ut i andra änden. Jag väljer en barntröja.

När min t-shirt tvättats med ozon kommer den att rivas sönder till ett fluff. I mekanisk återvinning vill man skapa så långa textilfibrer som möjligt. Ett slitet plagg ger sköra och korta fibrer och därför tillsätter man också nytt material, får jag veta. Vid industriell mekanisk återvinning från plagg till nytt plagg – vilket är väldigt ovanligt – måste man i dag använda 80 procent nytt material för att få okej kvalitet. Loop klarar lite högre andel återvunna fibrer. Men trots att marknadsföringen lyder ”Förvandla oönskade plagg till nya modefavoriter”, så kommer min återvunna tröja till åtminstone hälften alltså att bestå av ny textil. Sparar jag verkligen på planeten då?

När fluffet, det gamla och det nya, har kardats så spinns tråd som hamnar på rullar och träs in i stickmaskinen.

Jag säger hej då till min t-shirt. Nu är det bara att vänta.

Om det varit rusning till återvinningsmaskinen, har det varit desto tommare på nedervåningen där H&M:s kläder säljs. Pandemin har visserligen skyndat på utvecklingen, men snabbmodeindustrinsFotnot: StängDen del av modebranschen vars affärsidé är att blixtsnabbt och billigt massproducera kläder som följer de senaste modetrenderna. bekymmer startade långt tidigare. På 1980-talet när klädproduktionen flyttades till låglöneländer sjönk priset på kläder. Det blev så billigt att vi kunde shoppa hur mycket som helst. Medan vår mormor fick betala en månadslön för en kappa när hon var ung, kunde vi köpa flera kappor samma säsong bara för att slänga dem och köpa nya nästa år. Detta var långt innan ord som klimatkris, plastberg och planetära gränser tog plats i debatten. Snabbmodeföretagen gick som tåget.

Men för kanske fem år sedan började något hända. Fler och fler konsumenter ifrågasatte vad decennier av shoppande inneburit för människor och miljö, och snabbmodeföretagen började inse att de måste agera. Deras affärsmodell – att aningslöst ösa ut billigt mode – hade inte längre samma magiska dragningskraft på lika många. Branschens snabba utveckling saktade in.

Ett skifte hade startat, säger författaren och influencern Jennie Dahlén. I hennes källare i Hökarängen utanför Stockholm står ett glasskåp fyllt av trådar och tyger. På arbetsbordet ligger en hålig kofta som ska stoppas. Under flera år har Jennie Dahlén lett Stadsmissionens remake-verksamhet i Stockholm och hållit kurser i hur man lagar sina kläder.

– Det här är som en minivävstol, säger hon och visar en rund ram som hon klämt fast koftan i.

Hon har valt en tråd som går ton i ton, men hennes lagningar kan också sticka ut och bli utsmyckningar i egen rätt. Inget är förbjudet – förutom att slänga användbara kläder.

När mode blev så billigt tappade kläderna också i värde för oss. Varför lappa och laga när det går att byta ut? Konsekvensen blev ett ökande textilavfall. Nu kommer det ut ungefär 144 000 ton textil på den svenska marknaden varje år. 86 500 ton av det hamnar i soporna för att därefter brännas.

Här är det kanske läge att reda ut vart våra övriga avlagda kläder tar vägen. Många förknippar nog klädavfall med insamlingscontainrar på stan eller den insamling som en del modeföretag börjat med i sina butiker. Nästan alla dessa insamlade kläder skickas till företag ute i Europa vars affärsidé är att sortera klädavfall. Vart tionde plagg, de finaste, sorteras ut för att säljas på andrahandsmarknaden i Europa. Resten delas i princip jämt mellan att skickas för att säljas i fattiga länder samt att malas ner och bli isolering i bilar och under vägar.

Det innebär att nästan inga av de kläder vi lämnar in återvinns, även om de återanvänds. Under en procent blir till kläder på nytt.

Snabbmodeföretagen har fått ta emot mycket kritik, från sådana som Jennie Dahlén men också från beslutsfattare och forskare som är eniga: vår klädkonsumtion kan inte fortsätta i den takt den hållit. Planeten klarar inte av det. Samtidigt har det snabba modets hela idé byggt på just – snabbhet.

Som ett svar på kritiken har snabbmodebolagen börjat fokusera sin marknadsföring kring det man kallar ”cirkulärt mode”. Man pratar om ett ”slutet kretslopp”, men utan att riktigt definiera vad man menar med det, säger Jennie Dahlén. Man får det ofta att låta ungefär så här: Mata in ett gammalt plagg i ena änden och plocka med gott samvete ut ett nytt i den andra. Det kanske känns igen från en maskin på Drottninggatan?

Återvinning har gått från ointressant till den stora lösningen – trots att vi fortfarande är långt ifrån att kunna göra nya kläder av gamla kläder i stor skala.

Det är förstås smart av snabbmodeföretagen att lägga fokus på återvinning som lösning, eftersom det ju innebär att man kan fortsätta att göra det man gör; sälja kläder. Men Jennie Dahlén oroas över att klädföretagens kommunikation kring återvinning kan lura konsumenter att tro att det går att skapa ett klädernas slutna kretslopp och att vi därför kan fortsätta att handla. Det sägs visserligen att vi gått in i den upplysta konsumentens tidevarv, men samtidigt bör man inte underskatta vår mänskliga vana att fortsätta som vi alltid gjort.

– Det är inte negativt att själva återvinningstekniken finns. Men det är ett problem om konsumenten tror att allt är löst bara man lämnar sina kläder till återvinning, säger Jennie Dahlén.

Varför är det då så lite som återvinns? Orsakerna är flera. Det är väldigt svårt att återvinna kläder till nya kläder och det är ännu svårare att göra det lönsamt. De flesta kläder i dag är gjorda av blandmaterial – lite akryl, lite polyester, lite bomull, lite elastan. Det gör återvinningen till nya kläder ännu krångligare och när man har testat har kvaliteten försämrats så kraftigt att plaggen inte duger för kunder. En annan orsak är att klimat- och miljönyttan med återvinning av kläder inte är speciellt stor.

– Grundproblemet är att man ändå får kvar de bitarna som har den största klimatpåverkan, säger David Palm på konsultföretaget Ramböll, en av Sveriges kunnigaste experter inom textil återvinning.

Lejonparten av ett plaggs klimatpåverkan ligger i delarna spinning, vävning, färgning och sömnad eftersom de görs i lågprisländer där elen kommer från fossila källor som kolkraft. De momenten måste ju göras, även om själva materialet är återvunnet.

– Och ska det göras storskaligt så kommer det att göras i lågprisländer, säger David Palm.

Tillverkningen av ett kilo textil ger motsvarande 15 kilo koldioxidutsläpp. Tillverkningen av motsvarande textil av återvunnet material sparar bara mellan ett och tre kilo koldioxid av de 15. Det enda man sparar in på är materialet.

– Men klimatmässigt spelar det ingen större roll. Det är om vi skulle flytta tyg- och klädproduktionen till Sverige som det skulle kunna bli en verklig skillnad, säger David Palm.

Han kallar H&M:s återvinningsmaskin ”snarast ett pr-jippo”.

– Den typen av mekanisk återvinning har varit möjlig länge. Men det är ju fortfarande så att de blandar upp det återvunna med en stor mängd nytt material.

Min slitna t-shirt, till exempel, visade sig bara räcka till 14 procent av barntröjan som den skulle förvandlas till.

Det finns förstås en poäng med att försöka förlänga livslängden på textilfiber, till exempel bomull som kräver mängder av vatten för att odla, och som hotar biologisk mångfald och konkurrerar ut matgrödor. Dessutom ökar inte bomullsodlingen i världen i samma takt som efterfrågan växer. 2012 började några forskare på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm att utveckla en metod för att återvinna bomull.

Fyra år senare lyckades de tillverka en klänning av gamla jeans genom att i ett kemilabb ”smälta ner” jeansen. I dag är Renewcell, som företaget kom att heta, en världsledare i teknik för kemisk återvinning av bomull.

Kemisk återvinning är något annat än den mekaniska som görs i H&M:s återvinningsmaskin. Renewcells metod påminner om pappersmassatillverkning, men i stället för att använda ny träråvara tar man gamla bomullstextilier. Samma sorts kemikalier som i papperstillverkning tillsätts för att bryta ner bomullsplaggen (kemikalierna neutraliseras som del av processen och följer varken med produkten eller processvattnet ut, enligt Renewcell). Ut kommer en massa som inte längre är bomull utan en slags viskos, ett material som i jungfrulig form görs av trä.

– Vi gör en massa som kan användas till viskosfiber som har lika bra kvalitet som om massan vore gjord av trä, säger Renewcells utvecklingschef Tahani Kaldéus.

Det finns dock en del begränsningar. Företagets lilla fabrik i Kristinehamn kan i dagsläget hantera bomullsplagg som maximalt innehåller någon procent annat material. Fördelarna är dock att inget nytt material behöver tillsättas när den återvunna bomullen ska bli nya plagg, att det kvittar om kläderna som återvinns är slitna samt att metoden går att skala upp. Efter att bland annat H&M investerat i Renewcell blev det klart att företaget ska bygga ytterligare en återvinningsfabrik.

Vi använder ett plagg i snitt åtta gånger innan vi gör oss av med det.

Den nya fabriken ska ha kapacitet att tillverka massa för flera hundra miljoner t-shirtar per år, enligt Tahani Kaldéus. Massan skeppas till fabriker för att bli tyg, i dag ligger viskosfabrikerna främst i Kina. Tyget skickas sedan vidare till Sydostasien där det sys till kläder för att till slut återigen hamna i en butik i Sverige.

Det är den där karusellen som gör att den snabba modebranschens hopp och våra konsumentval inte kan vila på återvinning, poängterar Jennie Dahlén från sitt remake-kontor i Hökarängen. I dag använder vi ett plagg i snitt åtta gånger innan vi gör oss av med det. I stället behöver vi ställa om och börja använda våra kläder längre, vilket förstås går på tvärs mot den idé som byggt och marknadsförts av den snabba modebranschen. Det kräver en rockad i grunden, konstaterar hon.

Jennie har förflyttat sig till soffan i vardagsrummet. En canvasjacka från Acne ska få en ny fåll där tyget fransats upp. Jackan har redan ett par lappar fastsydda med en mörkare tråd.

– Jag upplever att lagning och att ta hand om plagg har blivit mycket mer populärt. Samtidigt är det svårt att stå emot, köphetsen finns överallt. Jag är långt ifrån perfekt själv, säger hon.

I ett försök att lyfta ansvaret från konsumenten och lägga det mer på företagen har EU beslutat att införa ett producentansvar för kläder från år 2025. Då måste alla medlemsländer ha system på plats för att textil inte ska hamna i avfallet, ungefär som kravet för elektronikavfall. Här hemma har Januaripartierna enats om att snabba på det ännu mer.

– Textil är klurigt avfall på så vis att den största miljönyttan ligger i att återanvända, inte i att återvinna, säger Birgitta Losman, forskare vid Textilhögskolan i Borås, som utrett frågan åt regeringen.

Hennes rapport är nu ute på remiss. Sannolikt blir det så att branschen bygger upp ett system för att ta hand om textilavfall dit alla som säljer kläder måste betala. Enligt Losmans förslag ska de 86 500 ton textilavfall som slängs i soporna ha minskat med 70 procent till 2028 och sedan ännu mer de följande åren.

– Vi föreslår att 90 procent av det som samlas in ska förberedas för återanvändning eller återvinning, säger hon och tillägger att det kommer att kräva att vi uppvärderar hur vi ser på andrahandskläder

Det kan bli en utmaning, när hela Europa ska samla in kläder på samma sätt. Risken är att det skapas berg av kläder, eftersom möjligheten till materialåtervinning fortfarande är så liten, varnar David Palm, som tror att hela exportmarknaden för andrahandskläder riskerar att krascha. Det i sin tur kan slå ut organisationer som Röda korset och Myrorna, som i dag finansierar delar av sin verksamhet genom att sälja insamlade kläder till sorteringsföretag ute i Europa som säljer dem vidare till fattiga länder. När det blir så mycket kläder i omlopp riskerar priset att gå ner och till slut blir det inte längre lönsamt att skicka till Afrika.

Birgitta Losman håller med.

– Jag har funderat jättemycket på riskerna, på att det kan utnyttjas för greenwashingFotnot: StängNär företag utmålar sina varor eller tjänster som mer miljö- eller klimatvänliga än vad de i själva verket är. och på att textil kan dumpas i tredje land. Vi har försökt att motverka det genom höga krav på transparens, så att man kan se hur mycket som går på export till exempel, säger hon.

Det får inte bli som när producentansvar infördes för elektronikavfall och insamlat avfall hittades dumpat i Afrika. En annan kritik handlar om att producentansvaret inte kommer att få människor att köpa färre kläder, själva motorn i systemet.

Jag får ett sms från H&M att min återvunna tröja är klar, det tog två veckor.

När jag knallar ner till den coronatomma staden tänker jag att återvinningsmaskinen knappast kommer att sluta något kretslopp, även om H&M säger att tekniken med den mekaniska återvinningen går att skala upp. Men kanske kan maskinen ändå tjäna ett syfte som ett pedagogiskt verktyg. När produktionen flyttade utomlands förlorade vi kopplingen till kläderna och kunskapen om hur mycket arbete som krävs för att tillverka dem. Men t-shirtar dyker ju inte bara magiskt upp i våra butiker. Genom att följa återvinningsmaskinens många, krångliga och tidskrävande steg kanske vi omvärderar hur vi behandlar våra kläder.